Antiken är en fantastisk källa att ösa ur. Här finns det mesta av grunderna för vårt tänkande idag och väldigt mycket av de bästa redskapen för att söka svar på dagens frågor. Här finns enorma mängder av enastående vetenskap, filosofi, konst och litteratur. En som ägnar sig åt att skriva om det tidlöst mänskliga med hjälp av antikens texter är kanadensiska Anne Carson. När jag såg att hennes debut från 1986 (som är en mer populär version av hennes doktorsavhandling från 1981) skulle komma ut på svenska med titeln Eros den bitterljuva ville jag väldigt gärna läsa den. Här finns många intressanta diskussioner men en del av hennes slutsatser tycker jag klättrar omkring långt uppe på väggarna.

Eros var kärleksguden i grekisk antik. Han existerar i olika versioner. I en är han en av de första gudarna, en central del av skapelseberättelsen. Vanligare är beskrivningen av Eros som Afrodites följeslagare, ibland beskriven som hennes och Ares gemensamma son. Som sådan avbildas han oftast som en vacker yngling med attribut som lyran, en brinnande fackla och senare en pilbåge och ett koger med pilar med vilka han tänder kärlekens låga i såväl gudar som människor.

Jag hade förväntat mig någon sorts diskussion om skillnader mellan kärlek, förälskelse, åtrå, erotiskt begär och närliggande ord men det finns inte. Hon använder i huvudsak dessa ord som synonymer vilket förbryllar mig; för mig finns det viktiga skillnader mellan dessa begrepp.

Den betydelse hon genomgående fokuserar mest är begäret, att begära det man inte har. Här finns också det ”bitterljuva” i titeln. Enligt Carson kommer uttrycket från Sapfo, en grekisk lyriker från 600-talet före Kristus som hon citerar flitigt. I en av hennes dikter finns ordet glykypikron som egentligen betyder ”ljuvbitter” men som oftast blivit ”bitterljuv”. Begäret innehåller både något ljuvt; längtan och åtrå, men också något bittert; avsaknad och brist. Hon beskriver det som en triangel: den älskande, den älskade och det som finns däremellan, som ”både binder samman och skiljer åt”, och det är den aktiva komponenten i triangelns spänningsförhållanden, det är den som rör sig, den är eros och ”eros är ett verb”. Det är Carsons första definition men det kommer flera.

Hon refererar också till andra tidiga verk om kärlek, lyrik, dramatik och romaner, som alla bygger på detta triangelförhållande. Det som berör är hindren på vägen, begäret som hindras och inte uppfylls, utom möjligen på slutet.

Den brist som finns i begäret beskrivs ofta som någon sorts hål i den älskande, det finns något som saknas i mig, något som egentligen tillhör mig. Detta utvecklar Carson till en ny triangel: älskaren, den älskade och älskaren som ”omdefinierats som ofullständig utan den älskade”. Hon drar detta resonemang mycket långt till eros som en grundläggande förklaring till självkännedom, till konsolideringen av ett jag. Det är först i upplevelsen av ett hål, något som saknas mig, som människan förmår se sig själv. Intressant läsning även om jag har svårt att finns någon riktig trovärdighet i slutsatserna.

Den för mig absolut intressantaste delen av Carsons bok handlar om språkets utveckling på olika sätt och hur det förändrar människor och samhälle. Hon för en spännande diskussion om skillnader mellan muntligt och skriftligt berättande. En ny kunskap för mig var det unika med det grekiska skriftspråk som uppstår på tidigt 700-tal (f Kr). Sedan tidigare hade jag kunskap om de två huvudprinciperna för skriftspråk: de som har tecken som i någon mening avbildar fenomen, piktografiska, t ex hieroglyfer och kinesiska, och de som har tecken som representerar ljud i det talade språket, fonetiska, som t ex de tecken jag skriver just nu.

När det grekiska skriftspråket uppstår finns redan andra fonetiska skriftspråk, t ex feniciska, men deras tecken representerade ljud av stavelser. Det grekiska skriftspråket bryter ner detta ett steg till och skapar vokaler och konsonanter vilket är en dramatisk skillnad. Jag fick en insikt i det fullkomligt geniala och blev riktigt imponerad över hur någon kunde uppfinna detta. Hur kan man komma på något så abstrakt som en konsonant? Konsonanter är ju egentligen inte ljud i sig själva utan främst en fysisk instruktion som berättar för mig hur vokalernas ljud ska inledas eller avslutas. Om jag läser ur en text och kommer till bokstaven ”t” så vet jag att jag (nästan alltid) ska trycka upp tungspetsen mot gommen och sedan släppa taget med en lätt utandning. Tack vare denna fantastiska uppfinning kunde man skapa skriftspråk med mycket få tecken som till exempel vårt.

Även när det gäller detta tycker jag att Carson går för långt i sina slutsatser. På samma sätt som eros hos henne är det verb som begärligt sträcker sig från mitt verkliga, faktiska, älskande jag, i riktning mot det ickefaktiska, möjliga, önskade, är den faktiska läsarens begär efter vetande utsträckt mot de skrivtecknen som inte är vetandet utan abstrakta imitationer av ljuden i det verkligt talande. Därmed är läsande (och skrivande) erotiskt för Carson. Jag vet inte. Även om jag gillar alla delarna behöver de inte vara samma sak.

Platon som källa

Carsons mest använda källa, som hon bygger sina slutsatser på, är flera av Platons böcker. Som huvudperson i böckerna har Platon Sokrates (oklart om han var en historiskt existerande person eller en fiktiv karaktär). Platon är kul att läsa. Han har en berättarteknik som oftast handlar om att en eller flera personer framför sina tankar om någon fråga och sedan kommer Sokrates som en Brasse i Fem myror är fler än fyra elefanter och säger ”fel fel fel”, varpå Platon låter Sokrates förklara hur det egentligen förhåller sig. ”Bevisföringen” sker ofta i dialogform. Lättläst och effektivt. Även för den som inte håller med om Platons slutsatser (och det gör jag ofta inte) är han mycket läsvärd och jag tyckte om att nu återgå till en del av hans texter som Carson refererar till. Uppenbarligen läser vi Platon på rätt olika sätt.

Som underlag för sin argumentation använder hon ibland de som enligt Platon har ”fel fel fel”. Det kan hon naturligtvis göra, men då refererar hon inte till Platons filosofi utan till något som Platon använder som kontrast till det som han menar är korrekt. För mig blir det lite konstigt, men det blir värre.

Den bok av Platon som hon refererar mest är Faidros och den handlar om principerna för kärleksrelationer mellan äldre män och unga män, sköna ynglingar (en del kanske uppfattar temat i sig som stötande, men det var det inte alls i denna tid och på denna plats). Det finns mycket i Carsons diskussion som är intressant. Till exempel skillnaderna mellan analogier och verklighet och det spänningsfyllda i dessa skillnader. Hon kommer här tillbaka till skillnaderna mellan skriven text och den verklighet den söker beskriva. Dessa skillnader är enligt henne samma sak och det spänningsfält som skillnaderna utgör är än en gång eros. Än en gång ett steg för långt för mig.

I Faidros låter Platon också Sokrates föra en diskussion som kan beskrivas som vetenskapsteoretisk och som är återkommande hos Platon. Den handlar om olika vägar till vetande, att bygga kunskap. ”Det första handlar om att se vitt spridda företeelser med en sammanfattande blick och sammanföra dem till en enda form” (observera att form, idea, är ett centralt begrepp hos Platon, återkommer till det). Det andra handlar om ”att omvänt kunna stycka upp varje företeelse efter dess form och naturliga fogningar”. Det handlar om att både kunna se helhet och delar och att kunna göra det på rätt sätt.

Om dessa två tankar hos Platon skriver Carson: ”Han berättar för oss exakt var i vetandet och tänkandet som Eros är lokaliserat. Eros befinner sig i skärningspunkten mellan två tankeprinciper, för logos utför två operationer samtidigt.” Eros skulle alltså också vara den centrala nyckeln till vetenskapsteoretiska kärnproblem. Det skulle i så fall vara en fantastisk upptäckt. Vad jag kan förstå är det helt enkelt inte sant, i alla fall är det inget som Platon skriver i Faidros.

Carson påstår också att Platon låter Sokrates säga att all hans kunskap är en kunskap om ”erotiska ting”. Vad jag kan förstå är det inte heller sant. Hon refererar bland annat till Gästabudet. Den version som jag har är Jan Stolpes utmärkta översättning från år 2000 och där handlar det om ”kärlek” och inte om ”erotik” (jag kollade också en engelsk översättning och samma sak gäller där). Här finns komplikationen att ”Eros” är ett namn på en gud och ”eros” är ett grekiskt ord för kärlek men det blir mer komplicerat än så.

Gästabudet handlar här om en tävling i att hålla hyllningstal till Kärleken (alltså guden). Sist talar Platon genom Sokrates om vad han lärt sig om Kärleken av Diotima, ”vis i den här frågan”. Vad är då ”kärlek” för Platon i detta sammanhang? ”Kärleken är kärlek till det sköna” står det och vad avses då med ”det sköna”? Det finns enligt denna text på olika nivåer, en stege som rör sig från den rätta formen av romantisk och sinnlig kärlek upp mot något helt annat, det sköna självt, ”det gudomligt sköna självt i dess enhetliga och enda form”. Denna form, idea, är helt central i Platons filosofi, det är hans transcendenta, utomvärldsliga förnuft, det verkligt sanna och goda. Det är också platsen för de verkliga svaren på frågorna om helhet och delar som nämndes tidigare.

Platon kallar aldrig detta transcendenta förnuft för ”Gud”, det begreppet använder han för samtidens polyteistiska religion med många, odödliga men inomvärldsliga, gudar, men hans filosofi kommer att användas i utvecklingen av monoteistisk kristendom. Detta är också något som återkommer överallt hos Platon. I det ”kastväsende” som är hans samhälleliga ideal (långt från hans samtids verklighet) är de högst placerade i den ”naturliga” hierarkin filosoferna och det är bara de som kan komma i närheten denna gudomliga form, idea, den enda och verkliga sanningen. För mig är det helt uppenbart att det är det som Platon avser när han låter Sokrates tala om att hans kunskap handlar om kärlek. Det är strävan efter ”det gudomligt sköna självt”, ”idea”, och där ingår erotisk kärlek bara som ett litet fragment. För mig är Carsons tolkning absurd.

I sitt efterord säger översättaren Niklas Haga: ”Det här är en översättning som också är en översättning av författarens sätt att översätta. Anne Carson översätter själv, på särpräglat vis, all grekiska och allt latin.” Jag skrattade högt åt formuleringen ”på särpräglat vis” som känns som en sann akademikers knastertorra understatement. Skrattade även åt hans formulering ”Ett exempel på tankemässig viskositet” när han konstaterar att hennes citat från Jean-Paul Sartre inte alls kommer från Sartre utan från en bok om Sartre av Mary Douglas. Citatet handlar om klibbighet, honung och viskositet.

Anne Carsons bok innehåller mycket som är både tänkvärt och intressant, det är en läsvärd text, men att hon fått igenom sina tolkningar och slutsatser i en disputation är svårbegripligt, opponenterna måste ha varit trötta den dagen.

Författaren

Den kanadensiska författaren Anne Carson, född 1950, är antikforskare och mångfaldigt prisbelönad för sitt originella författarskap. Utöver Eros den bitterljuva har tre av hennes böcker utkommit i svensk översättning: Röd självbiografi (2009), Makens skönhet (2012) och Röd doc> (2015).

Anders Kapp, 2020-05-04

Bokfakta

• Titel: Eros den bitterljuva (Eros the Bittersweet, 1986, översättning Niklas Haga, 2020).
• Författare: Anne Carson.
• Utgivningsdag: 2020-04-24.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 208.

Länkar till mer information

• Du kan läsa mer om boken här.