För fem år sedan försvann fyrtiofemåriga Ingrid Holma från husvagnscampingen i Riksgränsen. Det verkade vara ett frivilligt försvinnande, utredningen hittade spår som tydde på att hon tagit sig till Italien. Men så var det inte alls; i inledningen av Anna-Karin och Björn Olofssons andra gemensamma bok, Glaciären, hittas hennes nakna och infrusna kropp just på glaciären Kårsajökel i närheten av skidanläggningen, sannolikt död ända sedan försvinnandet, hon sågs senast på torsdagskvällen 1 mars 2018. Kärnan i denna serie är Kalla fall Nordkalotten (också seriens namn), ett specialistteam på fyra personer som polismyndigheterna i Sverige, Norge och Finland skapat gemensamt för att lösa kalla fall i området från en bas i Kiruna. Det blir också de som får uppdraget att försöka ta reda på vad som egentligen hände Ingrid Holma. Det finns mycket positivt att säga om denna text, en del som inte fungerar lika bra och en detalj som irriterar mig allt mer.

Ledare för gruppen är kriminalkommissarie Britta Lindén, respekterad med mycket lång erfarenhet. Hon lever ensam sedan hennes man Nils Mangi försvann för länge sedan. Det är en del av seriens långa berättelse som tar några små steg i den här boken. Inom hennes privatliv dyker här upp någon som kanske kan bli hennes nya kärlek.

Odd Skaräng från Norge är rätt jämnårig med Britta, är både kriminaltekniker och rättsläkare med lång erfarenhet och hög kompetens, överdrivet noggrann kan kollegerna ibland tycka när det tar lång tid. Hans fru Astrid blev glad när hon, tack vare Odds nya jobb, kunde flytta hem till Kiruna. Äktenskapet knakar allt mer men deras sladdis, sonen Tor-Geir, den enda av barnen som inte flyttat hemifrån, har nu fått en kompis, är inte längre lika ensam.

De andra två är betydligt yngre. Nikki Mangi är en tjugoåttaårig hemvändare, tillbaka efter några meriterande år som polis i Stockholm, lång, stark och vältränad kvinna, utan några likheter alls med Britta trots att hon faktiskt är hennes mamma. Under uppväxten var hon pappa Nils dotter, hon har också valt att använda sin pappas samiska efternamn. Hon saknar sin pappa mycket och har ibland rätt kantiga relationer med mamma Britta.

Rätt jämnårig med Nikki är finske Jay Määkinen. Han är IT-tekniker, digital forensiker, en av de bästa som finns på området, kan ta sig in i vilka system som helst för att snabbt ta fram den information som behövs. Överklassbakgrund och kaffesnobb. Han är mörk, har en finsk pappa och en kenyansk mamma. Han trivs bäst bakom skärmen men nu tvingar Britta honom att också komma ut och prata med människor, vilket inte är så lätt för honom. Vi får veta mer om ett trauma han bär på, mordet på hans dåvarande flickvän Tyyne i Helsingfors för tre år sedan.

Författarna har skapat en bra grupp med olika karaktärer som kontrasterar varandra.

En ny karaktär är medelålders Anna Stålnacke från Göteborg som efter en skilsmässa sökt och fått en tjänst hos Kirunapolisen, flyttat dit för tre månader sedan. Det var hon som först fick fallet med den upphittade kroppen på glaciären, innan man visste att det var ett gammalt fall. Även sedan Brittas team tagit över återkommer hon i handlingen. Hon och Odd lär känna varandra. Väl.

På husvagnscampingen har de flesta fasta platser under många år, husvagnarna står där permanent. Det gällde också för Ingrid Holma och hennes man Sven som ofta var där, han har kvar husvagnen där fortfarande. Annars var de bosatta i Tärendö där hon då arbetade i hemtjänsten och han som gymnasielärare. Väldig mycket av utredningen, och därmed handlingen i boken, handlar om samtal med grannarna på campingen och andra i Ingrids närhet.

Som sig bör växer det fram rätt olika bilder av människor och relationer, utredningen rör sig i flera riktningar. Tidigt misstänks Ingrid ex, Adrian Ramm, som enligt Sven hade misshandlat Ingrid och även hotat henne efter skilsmässan. När de träffar Adrian växer det, inte oväntat, fram en annan bild. Det är mycket som händer på vägen, intressant läsning, och det kommer åtminstone en riktigt snygg twist.

Det visar sig bland annat att Sven är rätt rik, han fick ta över nästan allt, bland annat stora skogsfastigheter, hans syskon Kristina och Jörgen, fick i princip inget alls. Här får jag ett problem med trovärdigheten; med tanke på hur svensk arvslagstiftning ser ut borde det vara svårt att åstadkomma.

Språket är ibland rätt torrt, formellt, omständligt. Bara ett exempel: Britta har gått upp i vikt, hennes kläder passar inte så bra, men ”hon hade varken tid eller lust att införskaffa nya kläder”. Det finns knappast någon levande människa som tänker så; ”köpa”, ”handla”, ”skaffa” eller ”fixa” möjligen, men inte ”införskaffa”.

Här finns multipla upplösningar, inte alls ovanligt, åtminstone tre. Det går naturligtvis inte att skriva om deras innehåll utan att spoila, men ändå. En är riktigt snygg, bara antydd, nästan osynlig, egentligen nog mest en cliffhanger för något som ska utvecklas i nästa bok. En är rätt tråkig, utan att lyckas söker jag efter ett citat från en sur Poirot när han kommer ut från en deckare i teaterform där han inte tycker att föreställningen riktigt hållit sig inom de oskrivna reglerna. Den tredje är bra utan att överväldiga.

Jag är så trött på den eskalerande felanvändningen av ”flertal / flertalet”, den alltmer utbredda missuppfattningen att de skulle vara synonymer till ”flera” eller ”många”. En exempelmening: ”Det var en stor publik på matchen, flertalet hejade på hemmalaget.” Här finns en definition av vad som utgör den aktuella helheten, publiken, och ett konstaterande av att merparten av denna publik, majoriteten av publiken, hejar på hemmalaget. En korrekt och begriplig användning av ordet ”flertalet”. ”Flertalet” är ett jämförande ord som alltid måste relateras till någon typ av helhet. Låt oss så ta en mening från den här boken i texten om författarna: ”Björn har en bakgrund som filmmanusförfattare och har även utkommit med flertalet ljudböcker.” Det är fullkomligt obegripligt. Vilken är den aktuella helheten? Alla ljudböcker? Så Björn skulle vara ansvarig för en majoritet av alla ljudböcker? Knappast. Och vad står ”även” för i detta sammanhang? För en given helhet kan ”flertalet” bara existera i singular, det kan finnas flera minoriteter men bara en majoritet. Det skribenten sannolikt vill uttrycka är att Björn kommit ut med flera ljudböcker. Varför då inte skriva det? Det finns flera liknande exempel inne i själva boken, men det är inget speciellt för dessa två författare, samma missbruk finns hos många, allt fler, men tack och lov än så länge inte hos flertalet författare.

Styrkan hos dessa författare ligger särskilt i de dramatiska miljöerna i norr som skrivs fram skickligt och levande. Berömvärt är också skapandet av många intressanta karaktärer.

Författarna

Anna-Karin Olofsson är född 1963 och arbetar till vardags på Lantmäteriet där hon bland annat är klarspråksambassadör. Hon har utkommit med tre ungdomsböcker på Semafor förlag, samtliga med arabisk respektive persisk parallelltext. Hennes stora passion är resor och att uppleva andra kulturer. Övriga intressen är musik, film, mat samt mer eller mindre ansträngande former av motion.

Björn Olofsson är född 1965 i Kiruna. Arbetar nu på Lantmäteriet men har varit fiskodlare, gruvarbetare, glasmästare, snickare, städare, traktorförare och lite till. Har skrivit manus till ett par långfilmer och även ett antal ljudböcker inom spänningsgenren. Björn är nästan uppvuxen i naturen, älskar mat med god dryck, resor, stugliv, motion och historier i alla format. Finns det dessutom något att bygga eller renovera är hans liv komplett.

Paret bor i Kiruna med dotter och hund. Hösten 2023 debuterade de som parskrivare med Fjällsjön, första delen i serien Kalla fall Nordkalotten vars andra del, Glaciären, nu också finns ute.

Anders Kapp, 2024-10-06

Bokfakta

• Titel: Glaciären.
• Författare: Anna-Karin och Björn Olofsson.
• Utgivningsdag: 2024-10-03.
• Förlag: Bazar.
• Antal sidor: 333.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Fjällsjön.
• Läs vad andra skriver om boken.