Ibland skrattar jag högt och då och då rinner tårarna (men jag kan vara en lipsill ibland) under läsningen av Angeline Boulleys debutroman Mitt namn är Firekeeper och det är lätt att förstå varför den snabbt blivit en internationell bästsäljare. Kanske överdrivet melodramatisk emellanåt, men jag köper det rätt av; även om vi är långt ifrån den amerikanska västkusten så lever berättelsen ändå i The Hollywood Land vilket märks ibland. Mer än något annat är detta en roman om kluvenheten mellan olika kulturer, mellan en av USAs många ursprungsbefolkningar och den vita majoriteten, vilket huvudpersonen Daunis personifierar; hon är både Daunis Fontaine, från en rik vit familj, och Daunis Firekeeper, från en Ojibwesläkt. Hon är en stor, intelligent och stark ung kvinna i slutet av tonåren, bland mycket annat fruktad hockeyback, som går igenom många prövningar; en riktigt bra huvudperson. Samtidigt är detta en driven spänningsroman, en berörande romantisk roman och en feministisk roman så läsaren får med sig mycket på vägen genom de 454 sidorna.

Vi befinner oss i nordligaste Michigan i USA, Sault Saint Marie, en gränsstad som man skulle kunna jämföra med svenska Haparanda / finska Torneå, alltså en i princip sammanhängande stad i två länder, här USA och Kanada, omgärdad av De stora sjöarna. I direkt anslutning till staden, på USA-sidan, finns den rätt stora ön Sugar Island som är hemvist för Ojibwestammen, en av de 574 urspungsamerikanska stammar som har ett federalt erkännande i USA. Här finns huvudpersonen och handlingen i den här boken och det är också här som författaren själv växte upp. Det är ett område där den stora sporten är ishockey, en närmast helig verksamhet, det är en av flera ”hockeystäder” i regionen, och hockey har en viktig roll i berättelsen.

Texten lånar in en hel del från klassisk spänningslitteratur. Här finns människor som dör, här finns en växande kriminalitet med fokus på tillverkning och handel med meth (metamfetamin), här finns poliser, både lokala och FBI, och berättelsen har spänningslitteraturens driv, här finns ett fall som ska klaras upp. Brottsligheten berör huvudpersonen Daunis närmaste och motvilligt går hon med på att jobba under täckmantel för FBI.

Här finns också ett av de mest klassiska greppen i den romantiska romanen; kvinnan av börd och mannen från folket. Daunis mamma kommer från den vita familjen Fontaine, områdets rikaste och mäktigaste. Hon är bara sexton år när hon blir gravid vilket är en fullkomlig skandal som blir ännu mycket värre när det visar sig att pappan är Levi Joseph Firekeeper, ung hockeystjärna från Ojibwestammen, en del av den föraktade ursprungsbefolkningen. Fountainefamiljen skickar iväg sin dotter som föder Daunis långt därifrån och gör det mycket tydligt klart att de inte accepterar någon framtid för detta par, på Daunis födelsecertifikat finns ingen pappa alls. Pappan träffar i stället Dana och de får sonen Levi, en halvbror till Daunis som bara är sex månader yngre än henne. Så småningom kommer dessa halvsyskon att stå varandra mycket nära och bägge kommer att bli hockeystjärnor, precis som deras gemensamma pappa. Må vara ett klassiskt grepp som i sin kärna använts många gånger förut, men det fungerar fantastisk bra för att bygga in dramatiska spänningar i berättelsen.

Daunis mamma är rätt svag på många sätt men i en fråga har hon satt sig upp mot sina föräldrar: dottern ska också ha rätt till sin pappa och hans familj. Utöver mamman och pappan (så länge han lever) kommer hennes två viktigaste vuxna förebilder under uppväxten från de två helt olika världarna. Den ena är morbror David Fontaine, lärare i naturvetenskap, som varit enormt viktig för henne, inte minst för hennes intellektuella utveckling; hon är en stjärna inom naturvetenskap och tanken är att hon snart ska gå vidare till läkarutbildning på universitetet. En gång i tiden hade David missbruksproblem, men han har varit ren i många år. Nyligen har han dött av en överdos meth, en enorm sorg för Daunis. Polisen har avfärdat det som ett återfall i missbruk, något som hennes mamma vägrar att tro på.

Hennes andra viktiga förebild är fastern Teddie Firekeeper. Hon är en mycket stark kvinna inom Ojibwestammen och genom henne lär sig Daunis mycket om stammens historia, traditioner och seder, något som hon också allt mer ansluter sig till och tillämpar. Det här är en stor del av berättelsen, vi får lära oss mycket om en av dessa ursprungsbefolkningar. Bland annat får vi insikter om att dessa stammar kan vara sinsemellan mycket olika och att den gemensamma beteckningen ”indianer” är ett grovt missvisande kolonialt begrepp som är på väg ut ur språket. Hon lär också känna väldigt många människor inom stammen som blir hennes vänner. Till sin sorg får hon inte registrera sig som stammedlem på grund av att hennes pappa inte finns med på hennes födelsecertifikat. De väldigt många karaktärerna är ett av få problem som finns i läsningen; de blir ibland svåra att hålla reda på, särskilt eftersom en del går under flera namn.

In i handlingen kommer också Jamie Johnson, nyinflyttad kille som direkt kvalar in i det hockeylag där Daunis bror Levis är självklar kapten (Daunis har tvingats lägga av med hockeyn efter en svår axelskada men tränar fortfarande en hel del och umgås mycket med laget). Han är otrolig charmig, uppenbart intresserad av Daunis, men hon tvekar, bränd sedan hon blivit dumpad av en tidigare pojkvän. Men ”när den här killens ögon glittrar har stjärnorna inget att komma med” (ett exempel på när det blir väl smetigt) så visst blir det också en kärlekshistoria med både höga berg och djupa dalar.

Berättartekniken är skenbart okomplicerad med ett enda berättarperspektiv, huvudpersonen Daunis, och händelserna rör sig rakt kronologiskt, hon är arton när berättelsen börjar och hinner fylla nitton innan den slutar, nödvändig historik dyker upp i dialoger och tankar. Det är faktiskt ganska ovanligt just nu och inte alldeles enkelt att genomföra utan att det kan bli tråkigt. Men författaren hanterar det väldigt väl och det är riktigt behagligt att läsa som omväxling till de mer ”moderna” teknikerna som oftast rör sig mellan olika perspektiv, olika personer och tider.

För den som är road av kategoriseringar är boken inte så lätt att genrebestämma. Den av författaren uttalade primära målgruppen är de vi oftast kallar unga vuxna vilket brukar betyda de sena tonåren och kanske ett par år till, särskilt unga kvinnor inom ursprungsbefolkningar, och då borde den kanske hamna på ungdomshyllan? Den använder sig av en del av spänningslitteraturens tekniker och därmed kanske den hör hemma på deckarhyllan? Den använder sig också av en del av teknikerna från de klassiska romantiska romanerna som normalt placeras på de hyllor som bara genrebetecknas med skönlitteratur? Om man lämnar denna ganska ointressanta fråga kan man konstatera att drivkraften bakom boken handlar om att berätta om ursprungsbefolkningars situation, både historiskt men framför allt i samtiden, med allt det förtryck och all den rasism de utsatts och utsätts för av vita majoritetsbefolkningar och därmed har den släktskap med böcker som Julia Phillips Försvinnande värld (Kamtjatkahalvön) och Ann-Helén Laestadius Stöld (Sverige) som bägge dessa också lånat från spänningsgenren och fått stor spridning.

Det är också en feministisk roman som domineras av starka kvinnor i alla åldrar. Det finns helt förfärande statistik på hur många infödda unga kvinnor som utsätts för misshandel och sexuella övergrepp i USA. Förövarna är nästan uteslutande vita män. I den här berättelsen får du inblick i en metod som kvinnorna själva kan använda för att bestraffa dessa män.

Och när det gäller målgrupper är jag som äldre vit man så långt man kan komma från Boulleys uttalade målgrupp men läser ändå med stor behållning alla dessa tre böcker; både generellt som starka texter och mer specifikt för att få mer kunskap om olika ursprungsbefolkningars kultur och om smutsiga delar av vår historia och samtid.

Översättaren Emilia Fjeld har gjort ett bra jobb, det svenska språket flyter väl och hon fångar de emellanåt väl dramatiskt känslosamma språket på ett skickligt sätt. Idiomatiska uttryck är en klassisk översättarutmaning; ”curiosity killed the cat” är ett välkänt uttryck som det allra flesta engelsktalande känner till, men något motsvarande finns inte riktigt på svenska. Det närmaste jag kan komma på är ”nyfiken i en strut, öppnar man struten så tittar han ut” men det är mycket snällare. Så vad göra? Här blir det ”nyfikenheten blev kattens död” vilket blir rätt löjligt på svenska, men det kan vara svårt att lösa på något annat sätt.

Sammantaget är detta underhållande läsning på riktigt hög nivå samtidigt som läsaren får inblickar i en värld som de flesta av oss inte har så mycket tidigare kunskap om; ett bra exempel på hur litteraturen kan vara ett av de bästa redskap som finns för att kunna resa runt i världen och få lära känna andra miljöer, kulturer och människor. Och visst är du rätt nyfiken på vad en ”firekeeper” är och gör? Så ta reda på det, läs boken!

Författaren

Angeline Boulley kommer från Sugar Island, Michigan och är medlem i Sault Ste. Marie Tribe of Chippewa Indians. Hon var tidigare chef för Office of Indian Education vid U.S. Department of Education. Mitt namn är Firekeeper är hennes debutroman. Boken låg etta i flera veckor på New York Times topplista. Hon har bland annat sagt: ”Det finns helt enkelt alldeles för få berättelser skriva av och för infödda flickor och kvinnor, särskilt med ett samtidsperspektiv.”

Anders Kapp, 2022-01-31

Bokfakta

• Titel: Mitt namn är Firekeeper (Firekeeper’s daughter, översättning Emilia Fjeld).
• Författare: Angeline Boulley.
• Utgivningsdag: 2022-01-21.
• Förlag: Gondol.
• Antal sidor: 455.

Länkar till mer information

• Författarens hemsida.
• Bokens hemsida.
• Läs vad andra skrivit om boken.