Andrev Walden är välkänd som krönikör i Aftonbladet och senare Dagens Nyheter. 2018 kom han ut med krönikesamlingen Ditt lilla mörker i ljuset men nu har han också romandebuterat med Jävla karlar. Huvudpersonen i boken heter Andrev precis som författaren, de två är också födda samma år, 1976; när vi först möter bokens Andrev är det 1983 och han är alltså sju år gammal. Det är en självbiografisk text men han kallar det för en roman. Den har också romanens form vilket är ett klokt val, det gör den mycket mer läsintressant och om allt är biografiskt ”sant” eller ej är möjligen intressant för författaren och en del närstående men rätt ointressant för oss läsare. ”Om något låter påhittat kan du vara säker på att det är sant” skriver han själv och kanske är det så. Det här skulle kunna vara en diskbänksrealistiskt dokumentär eländesskildring, det är mycket skit som pojken Andrev går igenom, men det skulle ju vara lika trist som en klassisk självbiografi. Han skildrar de sju åren och de sju olika pappagestalterna med en del ironisk distans och en del mörk humor som faktiskt blir ett mycket realistiskt överlevarperspektiv och dessutom blir en stark och levande läsning som verkligen når fram till oss, något som de alternativa formerna knappast skulle ha lyckats med.
Titelns ”jävla karlar” är något som pojken Andrev ofta hört när mamman diskuterar livet tillsammans med någon väninna där de står och röker under köksfläkten och beklagar sig över sina män.
Åter till upptakten, till den sjuåriga pojken hemma i huset i skogarna utanför Norrköping som lyssnar på ett hetsigt gräl mellan föräldrarna, de två som han då tror är hans riktiga föräldrar; pojken har nyss blivit slagen mycket värre än vanligt och mamman är förbannad när hon skriker: ”Han är inte din riktiga pappa. En riktig pappa skulle aldrig göra så mot sitt barn.”
Papporna i boken har inte namn, de har i stället epitet och den första är Växtmagikern. Andrev blir inte ledsen över att bli av med honom, han kunde ibland vara mycket skrämmande, särskilt när han rökt på eller ätit konstiga svampar, ”jag älskar att inte vara hans son”. När mamman väldigt ytligt berättar om hans verkliga pappa som bor i ett land långt bort missuppfattar Andrev och tänker på sin riktiga pappa som långhårig indian, en stolt indianhövding som kanske en dag ska komma och hämta honom, en trösterik fantasi som han ska bära med sig länge.
Papporna som följer är i ordning Konstnären, Tjuven, Prästen, Mördaren, Kanotisten och slutligen Indianen (som inte är någon indian utan en numera korthårig taxichaufför som inte kan svenska, som nog aldrig går in i någon praktisk papparoll men som ändå är hans biologiska pappa).
En radda olika karlar, usla män på väldigt olika sätt. Han tänker ”att kvinnor och barn tillhör ett släkte och pappor ett annat och att de två släktena utkämpar ett tusenårigt och invecklat krig där den enda vilan finns i skarvarna mellan slagen.”
Inte sällan blir det våldsamt. En natt kommer Tjuven tillbaka till lägenheten, Andrev vaknar, är rädd, smyger ut i köket för att höra, hör hur rösten i vardagsrummet stegras ”det finns något glödgat i tonen … rösten brinner nu och man vet aldrig med röster som brinner”. Tjuven sparkar mamman i ansiktet, sätter på badvattnet och släpar henne i håret mot badrummet: ”Du ska dö nu. Jag ska dränka dig.” skriker han. Andrev sitter nu i sitt rum och håller sin hamster i famnen och hör allting, hör hur mannen dunkar mammans huvud mot toalettstolen. ”Det finns inget vi kan göra” säger han tyst till hamstern. Han är helt handlingsförlamad men det är inte hans lillasyster som också finns i lägenheten (ett av totalt sex halvsyskon); han hör hennes stridsrop när hon kastar sig upp på mannens rygg och biter honom det hårdaste hon kan. Det räcker som tillräcklig distraktion för att mamman ska kunna fly ut i trapphuset där hon möter poliser, grannar har tydligen larmat. Snart ligger Tjuven på hallgolvet med ett knä i ryggen. ”Det är sista gången pojken ser honom.”
I en förlagstext står det att det här är en ”berättelse om att växa upp i spillrorna av 68-rörelsen”. Jag är tveksam till om det är sant, rätt säker på att det är en onödig generalisering som inte tillför någonting alls, vet inte riktigt vad begreppet ”68-rörelsen” står för, det har beskrivits på väldigt olika sätt i massor av olika sammanhang; själv var jag bara fjorton år 1968 och kände mig aldrig delaktig i någon generell rörelse. Det här är Andrev Waldens specifika berättelse som olika läsare kan generalisera på olika sätt, mycket vidare än kopplingar till någon särskild rörelse i tiden handlar det för mig mest om vad som händer med barn som växer upp i en mycket osäker miljö och det är något som förekommer hela tiden. Under de skyddande lagren av ironi och humor är det här en mycket självutlämnande text om en pojke som är rädd, svag, med låg självkänsla, ständigt näsblod, oförmögen att agera självständigt, oförmögen till självständiga ståndpunkter, saknar egenskaper att vara stolt över, som bara flyter med i det turbulenta liv som han drabbas av med en enorm känslighet för minsta lilla störning i omgivningen. Av det tror jag alla kan få starka insikter kring föräldraskap. Men det är också en hoppfull text: det existerar inte någon determenistisk lag som innebär att en katastrofal uppväxt måste resultera i katastrofala vuxna.
Det är fantastisk välskrivet med ett myller av händelser, tankar och udda karaktärer. Mitt i allt det mörka finns också en återkommande humor som fungerar perfekt, lite socker i botten så går medicinen ner, som Mary Poppins skulle säga. Sara R Acedo levererar som så ofta ett riktigt intelligent omslag. Det är underbart bra läsning och det är säkert en fantastiskt val för bokcirklar; det finns mycket att diskutera efter att ha läst denna text.
Författaren
Andrev Walden är född 1976 och växte upp i Norrköping. Efter en del studier i journalistik fick han arbete på Aftonbladet som redigerare och blev senare redigeringschef. Efter tretton år gick han över till TV och arbetade bland annat som redaktör på Filip och Fredriks program Breaking News. 2016 återvände han till Aftonbladet men nu som krönikör och skrev för dem till slutet av 2018 då gick över till Dagens Nyheter. Han skriver även återkommande i Café.
2017 nominerades han till Stora journalistpriset i kategorin Årets röst. Motiveringen löd ”För att han i de stora frågorna hittar den vardagliga dramatiken och får oss att skrattandes se världen, familjen och oss själva i ett nytt och lite klokare ljus.” 2018 kom han ut med krönikesamlingen Ditt lilla mörker i ljuset som han själv illustrerade. Texterna kretsar framför allt kring ämnen som barn, rymden och undergången. Under en period drev han även bloggen Rymdslottet som med komiska seriestrippar försökte förklara avancerade astrofysikaliska fenomen.
Han är idag bosatt på Södermalm i Stockholm med sambo och två barn. Jävla karlar är Waldens debutroman.
Anders Kapp, 2023-08-21
Bokfakta
- Titel: Jävla karlar.
- Författare: Andrev Walden.
- Utgivningsdag: 2023-08-09.
- Förlag: Polaris.
- Antal sidor: 376.