1924 kom Nobelpristagaren Thomas Mann ut med sin bästa och viktigaste bok; titeln Der Zauberberg blev Bergtagen på svenska (finns i en fin nyöversättning av Ulrika Wallenström från 2011). Det är sant men trist för Andrea Lundgren vars nya bok borde hetat just Bergtagen, den perfekta titeln för hennes nya text, men det gick ju inte. Så det blev i stället Den underjordiska solen och varken titel eller omslag är något att bli glad över vilket dock är det enda att klaga på; i övrigt är detta fantastisk läsning, en mörk suggestiv text som rör sig mellan en mytisk naturprosa, smärtsamma relationer och en förvirrad hjärna som balanseras till rimlig funktionalitet med hjälp av läsning, psykofarmaka och sprit. Norrbottniska Mela Sundqvist är bergtagen på flera sätt, bokstavligen redan som åttaåring, och lever sitt liv i ett mörker, ibland vackert, ibland skrämmande, ibland avbrutet av tillfälliga ljuspunkter. Språket är bergtagande! Det var länge sedan jag läste något så vackert med en skicklig fantasirikedom i alla de bokstavskonstverk som vi får möta på vägen genom denna berättelse, djupt imponerande.
I Thomas Manns text möter vi Hans Castorp som ska besöka en bekant på det luxuösa tuberkulossanatoriet Berghof (ligger på ett berg) men blir kvar där i sju år på en bildningsresa i en fantastisk text som stångas mellan tidens två dominerande sätt att se på världen och människan. I direktöversättning blir tyskans Der Zauberberg ungefär Det magiska berget på svenska men nu blev det alltså Bergtagen i stället.
Bergtagen kan stå för olika saker. I sägner, sagor och folktro finns sedan mycket länge många berättelser om människor som blivit tagna av troll eller andra väsen ner till deras boplatser i berget eller under jorden. När de släpps fria har de förändrats radikalt och det senare leder fram till ordets användning som förklaring eller synonym till psykiska sjukdomar. Ända sedan tidigt 1700-tal finns även en överförd betydelse belagd som handlar att vara passionerat hänförd inför något, ofta konstnärliga verk av olika slag. Allt detta är relevant i den här berättelsen.
Texten är rapsodisk och rör sig hela tiden fram och tillbaka i Melas olika åldrar och livssituationer; som läsare finns vi hos barnet, tonåringen, den vuxna kvinnan och det är inte alltid så lätt att veta var vi för tillfället befinner oss eller hur den verklighet som Mela just då vistas i egentligen ser ut. Det är perfekt för just den är berättelsen, ”egentligen” är ju ofta ett relativt ord som kan ha olika mening i olika sammanhang och här möter vi världen inifrån Melas eget perspektiv.
Vi finns i alla fall i Norrbotten i en liten by utanför en mindre stad; jag tänker Boden eftersom författaren kommer därifrån, men det är aldrig uttalat och jag kan ha helt fel. I inledningen möter vi åttaåringen Mela ute i skogen med sin mamma Katja: ”liten, senig och stark … enstöring i stora skjortor, men hennes grönblå ögon ser ut som en sjöjungfrus”. Mela försvinner, hon blir bergtagen, men återkommer. ”Tre minuter eller tjugo, jag vet inte, tiden gick fort och stod samtidigt stilla, men hon var borta, hon var inte där” hör Mela mamma Katja säga till Tatu inne i köket samma kväll. Tatu tror jag är Melas pappa, inte minst eftersom ordet betyder pappa på flera språk, med det visar sig vara fel. Katja och Tatu är nära vänner, inte mer än så, som träffas varje dag och Tatu är den fadersgestalt som finns i hennes liv som barn, sin biologiska far Maksim har hon knappt träffat, det kommer senare. Tatu har barnen Lia och Ram som nästan blir till småsyskon för Mela och som vi även får träffa i vuxen ålder.
Från berget har Mela med sig Mörka Glim, en varelse som hon då och då återser genom åren som går, någon som hon kan prata med om vad som skett.
Vi träffar Mela när hon är mycket yngre när ”Allt var slätt. I förundranslivet. Allt lyste, bjällrade. … Handflator, sinne och kropp var öppna, allt var öppnat utåt.” Men det tar slut så småningom ”Där var skuggan. Ur ingenting hade den kommit. … Men långsamt växte den. Blev större, svartare.” Hon är psykiskt sjuk, liksom så mycket annat är det inte särskilt uttalat i texten men vi läsare lever i hennes svärta genom åren. ”Jag tänker och tänker att jag tänker för dåligt, för mycket, till ingen nytta alls. Det är så ensamt att vara själv inuti.”
Hon bli aldrig så sjuk att hon läggs in på någon klinik, hon klarar livet hyggligt men inte mer än så. Så småningom går hon på psykofarmaka av den sort som i bästa fall bygger upp stödjande kemiska balanser i hjärnan, medicinering som inte plötsligt kan avbrytas, då är risknivån hög. Naturen är viktig för hennes mående. Mindre lyckad är kanske hennes självmedicinering med alldeles för mycket alkohol med början i högstadiet. Redan som liten läser hon väldigt mycket ”Det enda jag någonsin behärskat är läsningen. Den är ett motgift. Mot allting som växer ur sprickan.” Hon skriver berättelser redan som barn, drar som äldre in en del pengar på att skriva recensioner för tidningar, skriver mer på väg mot ett författande, debuterar.
En dag i slutet av mellanstadiet dyker pappa Maksim plötsligt upp med sin son Sasja, Melas något äldre halvbror. Hans mamma Galina mår dåligt, Sasja ska bo hos sin pappa ett tag och Maksim verkar tro att det skulle vara bra om halvsyskonen lärde känna varandra. Det går inte alls, i alla fall inte från början, men så småningom växer det fram någon sorts band mellan dessa två vilsna själar. ”Min brors röst känns som glömda platser, som djupt-under-mossan där långbenta spindlar bor, där man måste gräva för att överleva.”
Mela känner sig alltid mer hemma i naturen än bland människor, är särskilt obekväm i staden. Naturen är också levande i hela texten, här finns enorma mängder av arter: växter, djur, berg som alla spelar roll, är viktiga, har sina egna roller i berättelsen. Ofta galet vackert på gränserna mot naturlyrik.
Sprickor, revor och skrevor är frekventa ord vilket inte är så ovanligt. Den minnesgode kommer ihåg Lars Gustafssons romansvit Sprickorna i muren från sjuttiotalet. Ett mycket välanvänt citat i litteraturen härstammar från Leonard Cohens Anthem från 1992 och de centrala raderna lyder ”There is a crack in everything / That’s how the light gets in”. Cohens spricka är ett hopp, ett ljus, men så är det inte hos Andrea Lundgren. Sprickorna och skrevorna leder ner till ett mörker, ett jordens och bergets innandöme, men det är ett mörker som inte behöver vara skrämmande, det kan också vara varmt och tryggt. ”Där nere i det svarta är det stilla och vackert. Underjordens svarta kristaller.”
Det grävs också väldigt mycket i den här texten, ner mot mörkret, ner mot grävlingarnas revir, ner, att försvinna, att dö. ”i revan, någonting mörkt som lyste / som blixtar, ja, att träffas av blixten och / klyvas itu som en klippa / spricka till jordens mitt.” En av hennes drömmar är att ta sitt liv med hjälp av ett blixtnedslag. Hon försöker till och med att genomföra det.
Jag har inte läst henne tidigare och blev riktig lycklig; med sin mörka skönhet är detta absolut en av årets bästa nya svenska texter.
Författaren
Andrea Lundgren är född 1986 och uppvuxen i en by utanför Boden i Norrbotten. Hon flyttade till Stockholm efter gymnasiet och bor i dag i Bredäng utanför Stockholm. Hon romandebuterade som tjugotreåring med I tunga vintrars mage 2010. Därefter kom Glupahungern 2014 och novellsamlingen Nordisk fauna 2018, som belönades med Tidningen Vi:s litteraturpris samt Samfundet De Nios vinterpris. Utöver författandet arbetar hon som lärare på Skrivarakademin och driver litteraturpodcasten Skogarna.
Anders Kapp, 2022-11-22
Bokfakta
- Titel: Den underjordiska solen.
- Författare: Andrea Lundgren.
- Utgivningsdag: 2022-08-12.
- Förlag: Natur & Kultur.
- Antal sidor: 274.