Jag gillade verkligen André Catrys originella debutroman Honungsfällan från förra året och såg fram emot uppföljaren Tigerögat som kom ut i förra veckan och där han nu kompletterats av medförfattaren Anneli Toresson. Liksom i debuten hamnar vi här i ett högdramatiskt cyberkrig, kombinerat med en del våld, när nu Ryssland, i samverkan med Kina och en del storfinans, attackerar Sverige och verkar inriktade på att roffa åt sig många miljarder genom att krossa svensk ekonomi. Vi får också återse en del av de mycket speciella och intressanta karaktärer som introducerades i debuten. Det vi också känner igen är kombinationen av att ta i rejält med en rätt extrem intrig och ändå skapa trovärdighet med hjälp av stor omsorg och hög kompetens när det gäller detaljerna. Men det finns en del annat som jag inte känner igen, som gjorde min mindre glad, och det handlar främst om språket och attityden till oss läsare.

En ny karaktär som dyker upp i denna text är Elena Nilsson som sedan länge är ansvarig it-arkitekt för Bank-id; gift med Mikael som hon och parets två barn lever med i ett radhus i Tyresö. Få känner till hennes ryska bakgrund och det var många år sedan hon hörde av sin kontakt Ivan. Hon får en order att göra Bank-id obrukbart och sedan försvinna i minst ett dygn. Hon kan inte annat att lyda och gör det när resten av ledningen för Bank-id sitter i en buss på väg till en konferens. Det hon inte vet är att bussen snart kommer att attackeras. Utan Bank-id är det väldigt mycket som inte fungerar i Sverige.

Vi får träffa den svenske finansmannen Carl Thornqvist som rekordsnabbt byggt en förmögenhet, en framgångsrik uppkomling som saknar den normala bakgrunden för denna typ av människor. Med hjälp av enorma mängder kinesiskt kapital och en del ryska insatser har han goda möjligheter att väldigt snart bli rikast i landet.

När också mobilnätet dör och många av internets kopplingar till omvärlden sprängs går landet in i kris. Börsen störtdyker så mycket att den automatstängs. Runt hela världen spekuleras i stor skala mot den svenska ekonomin.

Vi får återse några av de återkommande huvudpersonerna från debutromanen, i första hand Maria Ana Cervera med rötter i Chile som i sitt officiella jobb heter Maria Svensson och går under kodnamnet Mac som erfaren hemlig agent inom svenska KSI. Efter dramatiken i den förra boken med en del kraftigt övervåld från Macs sida är hon nu tagen ur aktiv tjänst och beordrad behandling av en psykoterapeut. Hon går dit motvilligt men får ändå en del insikter kopplade till hennes egen bakgrund. Annars har hon rätt långtråkigt men hamnar snart i aktiva roller på hemmaplan, i Moskva och på den spanska solkusten.

Mac är också är källdrivare; hon har en viktig källa, kodnamn Mio, som finns i Putins närhet och som spelar en viktig roll även i denna bok; som älskarinna åt inflytelserika överste Kolenka får hon fram viktig information.

Vi återser en av Macs vänner, den mycket hemlige Bosse som under namnet Ghalen är känd i vissa kretsar som hackarkungen som aldrig åker fast. Han har byggt ett avancerat säkerhetsrum som slår det mesta och på senaste tiden har han tagit sig in i kinesiska kretsar; stulit komponenter med hjälp av vilka han byggt ”Tigerögat”, ett helt nytt hjälpmedel för att i hemlighet komma människor mycket nära.

Vi möter Erik Molinder som i förra boken var chef för de svenska insatsförbanden med bland andra SOG, Särskilda operationsgruppen, kärnan av de svenska specialförbanden. Under kodnamnet Emo utgör han, tillsammans med Mac, ett elitteam som gjort många farliga uppdrag tillsammans; de två litar fullständigt på varandra. I den andra boken har Emo lämnat jobbet som SOG-chef för att i stället bli biträdande chef och operativt ansvarig för KSI, Kontoret för särskild inhämtning, och därmed Macs chef.

I bakgrunden finns ”Fixaren”, en äldre man, en grå eminens inom svensk underrättelsetjänst som vet det mesta och har fingrarna i många syltburkar.

Hela scenariot är, liksom i debuten, drama on steroids; storskaligt och internationellt med ett fokus på cyberkrigföring kompletterat med en del fysiskt våld. Jag kan inte låta bli att gilla det, det finns något intressant med författare som släpper tyglarna för att galoppera över alla gränser. Delmängder är skrämmande nog redan verklighet och annat görs rimligt trovärdigt med hjälp av hög expertkunskap kring många detaljer. Men det finns en del som skiljer sig från debuten och som jag inte gillar.

Kvällstidningarnas nyhetsspråk kännetecknas ofta av enkla ord, korta meningar, få andra skiljetecken är punkter, korta stycken med okomplicerade budskap och korta texter. Syftet är att skapa text som är enkel att konsumera, tuggmotståndet är minimalt. Det är ett effektivt språk för sitt ändamål även om det kan kännas väldigt begränsande att arbeta med (jag fick med möda lära mig under en kort period inom kvällspressen). Återkommande dyker det upp en del som tar med sig dessa idéer om lättlästhet in i längre texter, in i böckernas värld, och det fungerar sällan bra.

Ibland kan det fungera i kortare partier. Det går att skapa en sorts andlös intensitet i scener där karaktärer går igenom något särskilt prövande med hjälp av extremt korta meningar och stycken; bland många som använder den tekniken effektivt kan Mons Kallentoft nämnas som ett exempel. Men så är det inte i den här texten. Här finns det långa partier, utan särskild dramatik, där det känns som att köra över en färist som aldrig tar slut; det finns ingen möjlighet att få flyt i läsningen, allt blir sönderhackat på ett obehagligt sätt. En vanlig mening som styckas upp i fyra delar blir inte bättre av det, tvärtom. Men det är ojämnt, det finns också partier med ett fungerande läsflyt. Jag kan inte se någon koppling mellan dessa skillnader och innehållet i själva berättelsen, det är helt enkelt svårförståeligt och ingenting som jag upplevde i läsningen av debuten.

Till detta kommer en överförklarande ambition som också blir irriterande. Helst bör böcker inte ”förklara” något alls, i en skickligt skriven text växer insikterna ändå fram hos läsaren. Här förklaras på tok för mycket, inte minst är många av Fixarens avsnitt förnumstiga föreläsningar som jag gärna klarat mig utan.

Det känns som författarna betraktar mig, läsaren, som någon som varken kan läsa eller förstå någonting och att bli betraktad på det sättet gör mig inte glad. Många av de intrigintelligenta kvalitéerna från debuten finns absolut kvar i uppföljaren, men hantverket hackar. Hoppas att det är en tillfällig svacka och att Mac & Co kommer tillbaka starkt i nästa bok.

Författarna

Författaren André Catry är en av Sveriges främsta IT-säkerhetsprofiler. Han har vunnit VM i hacking, arbetat med de mest känsliga frågorna för säkerhetspolisen, försvarsmakten, regeringskansliet och underrättelsetjänsten. Han har arbetat med internationella IT-säkerhetsuppdrag i 25 länder. Försök har gjorts att värva honom som agent för främmande makt.

Anneli Toresson är författare och litterär konsult. I över 20 år har hon arbetat bakom kulisserna i den politiska maktens centrum. Hon har haft roller som talskrivare, stabschef och kommunikationsstrateg i Regeringskansliet under flera statsministrar.

Anders Kapp, 2022-05-24

Bokfakta

• Titel: Tigerögat.
• Författare: André Catry och Anneli Toresson.
• Utgivningsdag: 2022-05-19.
• Förlag: Southside Stories.
• Antal sidor: 282.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Honungsapan.
• Läs vad andra skrivit om boken.