Intelligent lek på nya vägar

Dags för den tredje delen i Askerserien, Anders de la Mottes fängslande lek med hela spänningsgenren och i nya Rostskogen får vi återse Leo (egentligen Leonora) Asker, en skicklig polis som efter intriger förvisats till källaren där hon fått den förnedrande rollen som chef för Avdelningen för vilsna fall och förlorade själar i källaren i polishuset i Malmö, författarens egen variant på Avdelning Q i källaren i polishuset i Köpenhamn (Jussi Adler-Olsen). Just nu har hennes enormt inflytelserika mamma fixat ett stort karriärskliv för henne om några månader, hon måste bara ta det lugnt och hålla sig i skinnet fram till dess … Vi återser också den andra huvudpersonen Martin Hill, känd expert inom urban exploration som nu klättrar på väggarna; han är avstängd från undervisningen på universitetet och tvingas gå hos en terapeut efter händelser i förra boken. Den nya boken skiljer sig en del från de två tidigare; det absolut mest imponerande är byggandet av en hel mytologi kring just Rostskogen.

Det är uselt väder och mörkret har redan sänkt sig den här höstkvällen 1974 när två daglönare kämpar på med torvbrytning i Rostskogen i gränstrakterna mellan Skåne och Småland, ett stort område, delvis en höjdmosse. De är utkommenderade av Sigurd Offerlund som är en hård och våldsam man. De vågar inte protestera: ”Det viskades historier på gården. Om människor som kommit på kant med Sigurd och försvunnit, utan ett spår.”

De stöter på något oväntat samtidigt som Sigvard kommer dit tillsammans med sönerna Ragnar och Arvid. Det är liket av en kvinna, det syns att någon skurit halsen av henne, på ena handen saknas ett finger och det går en påle tvärs genom bröstet: ”De har pålat fast henne i mossen för att hon inte ska gå igen. Det är nog klokast att låta henne ligga.” Men Sigvard lyssnar inte, fyndet kanske kan ge pengar så hon ska upp ur mossen, han är en stor, stark man och när daglönarna misslyckas tar han själv tag i pålen. Till slut lyckas han men ansträngningen blir för mycket. Sigvard dör och ledningen för den vedervärdiga familjen Offerlund tas över av Ragnar, en kriminell klan som fortfarande i nutid härskar över området med ett alldeles eget regelverk.

Det är ett mosslik de har funnit, ett känt fenomen, det är mossarnas bevarande syror som i sin helhet konserverat nergrävda kroppar, de äldsta fynden är från bronsåldern, tiden runt 1300 före Kristus. De flesta fynden har gjorts i Danmark och norra Tyskland, fynd i Sverige finns nog bara i fiktionen. Sedan manuell torvbrytning upphörde har få nya fynd gjorts.

Mossliket från Rostskogen kallas Gråflickan och finns i handlingens nutid på ett museum i närheten. Gråflickan har på många sätt en viktig roll i berättelsen, har också egna kapitel, har alltid döden som följeslagare: ”För blod ska med blod sonas. Sådan är skogens vilja. Då som nu. / Hon är Gråflickan. / I tusen år har hon vakat. / Väntat. / Här. / I Rostskogen.”

En viktig och återkommande detalj är ett tecken som fanns hos mossliket på en fibula, ett dräktsmycke, inte avbildat men av beskrivningarna att döma ser ut ungefär som på bilden; ett rättvänt och ett spegelvänt R i förening. Det här känner jag igen från Aris Fioretos Nabokovs ryggrad som kom ut i januari, en långessä om författaren Vladimir Nabokov och då skrev jag bland annat: ”Minsta lilla skiljetecken i en text har betydelse för att inte tala om bokstäver. Han ägnar sig en del åt bokstaven R som uttalad på engelska låter som are, är, ett varande. Spegelvänt blir det en kyrillisk bokstav som på ryska står för jag. R-paret står alltså för jag är, jag existerar och det går att utveckla sig kring; det finns också en karaktär som heter R i en av hans böcker.”

I den här texten beskrivs tecknet som en bindruna, alltså sammansatta runor, kanske från vikingatid, och ges en delvis annan betydelse; ett varande i förändring: livet – döden – återuppståndelsen. Här ges symbolen också ett samband med den insekt som finns avbildad på omslaget, en skalbagge, närmare bestämt skogsdödgrävaren som lever av döda kroppar.

Kring Rostskogen, Gråflickan, bindrunan och en del annat bygger författaren en hel mytologi med genom decennierna lokalt traderade lekar, ramsor, verser och mycket annat med en hel del svarta inslag, en saga där familjen Offerlund är de onda troll som härskar över denna farliga värld.

Nutidshandlingen inleds en junisöndag när vi träffar Lova och Filip Sahlberg, ett par i trettioårsåldern; de driver en Youtubekanal som från början från början var fokuserad på urban exploration men sedan Filip kom på idén att kombinera det med true crime, besök på speciella platser där mord inträffat, har intresset för deras kanal exploderat. Just nu besöker de Rostskogen, filmar en enorm bilkyrkogård och kommer fram till den lika enorma och nedlagda torvfabriken, hundra meter lång och tjugo meter bred. Känd och ökänd bland urbexare; omöjlig att ta sig in i och familjen Offerlund är farlig. Men de har anonymt fått en nyckel och en tid när familjen tydligen ägnar sig åt annat.

För tio år sedan, i november 2013, hittades en vacker ung kvinna, Elena Kvitka, mördad och lemlästad här, en hel del påminde om det gamla mossliket och därför kallades det för Gråflickemordet. Utredningen gick aldrig riktigt i mål men fallet anses polisiärt uppklarat; Elenas man Björn Resare (del av Offerlundsklanen) försvann samma natt som Elena mördades, hans fingeravtryck finns på mordvapnet, men han har aldrig återfunnits.

Samtidigt som de filmar för fullt, det här kommer att bli deras bästa avsnitt någonsin, mörknar kvällen, åskan dundrar och regnet vräker ner. De blir livrädda av plötsliga ylanden utanför, det kan finnas varg i området; inte mindre rädda när en spöklik kvinna med långt rött hår kommer in i lokalen. Hon ger Filip ett avhugget ringfinger. Det visar sig senare komma från Elena.

Fallet går först till Jonas Hellman, chef för Grova brott i Malmö, det jobb som Leo borde ha haft. Han har hört rykten om Leos kommande befordran som skulle innebära att hon skulle passera honom själv och det kan han inte acceptera, är fortfarande hämndlysten. Han borde ge uppdraget att utreda det återfunna fingret från det tio år gamla mordet till avdelningen för kalla fall, men skickar det i stället till Leo och hennes källaravdelning. Han är av olika skäl säker på att det kommer att bli en katastrof för henne, det sista hon kommer att få göra inom polisväsendet.

Återkommer i handlingen gör också Martin Hill; han och Leo var barndomsvänner ända sedan hon räddade honom från brutal mobbing men det finns en del i deras gemensamma historia som skaver. Martin är numera erkänd expert på urban exploration, lektor som normalt undervisar inom arkitekturutbildningen på Lunds universitet men för tillfället avstängd efter tidigare händelser. Han kommer in i fallet men relationen mellan de två är inte enkel; det finns en ömsesidig attraktion, möjligen ska de så småningom bli ett par men just nu är det långt dit, de har andra (problematiska) relationer.

I nutidshandlingen växlar berättarrösten i huvudsak mellan Leo och Martin men det kommer in några andra. Utöver Gråflickans egna kapitel får vi också återkommande historiska kapitel som förklarar olika delar av bakgrunden. (Jag förstår inte varför författaren, liksom en hel del andra, gör denna typ av kapitel kursiva; det tillför ingenting, det bara försämrar läsbarheten.)

Vi får också återse de skruvade karaktärer som Leos källaravdelning befolkas av, de gör en del överraskande insatser i denna berättelse. Utredningen visar snabbt på märkliga delar i polisens hantering av mordfallet, då för tio år sedan, upptäckter som inte alls verkar vara populära hos Leos chefer och på en del andra håll.

En av seriens mest intressanta karaktärer, Leos galna pappa Prepper-Per hos vilken hon genomlevde en mycket speciella uppväxt, återkommer på sätt som kommer att utvecklas i nya delar. Det ser jag fram emot.

Utredningen rör sig i många intressanta vändningar, vi får vet mycket om Offerlundsklanen hemska historia, vi får en del kopplingar till ett samtida ekonomiskt maktcentrum, Leo får känna av kopplingar till hennes eget liv. Det är som vanligt när det gäller den här författaren välskrivet, spännande och underhållande på högsta nivå. Bygget av hela mytologin kring Rostskogen och Gråflickan är enormt imponerande; här finns så många komponenter som kanske i vissa fall skulle ha kunnat utnyttjats ännu mer. Men det är bara att se fram emot nästa del i denna galet underbara serie.

Anders Kapp, 2024-11-10

Bokfakta

  • Titel: Rostskogen.
  • Författare: Anders de la Motte.
  • Utgivningsdag: 2024-11-05.
  • Förlag: Forum.
  • Antal sidor: 487.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Please reload

Vänta ...