När vi nu får återkomma till Morden på Österlen är det högsommarvärme och den stora antikmarknaden i Degeberga ska just starta. Proffsen kommer redan i gryningen för att göra de riktiga fynden innan allmänheten släpps in. Den lilla, försynta och åldrande Gert Zillén tror inte sina ögon när han mitt bland allt krimskrams på Degeberga scoutkårs bord ser en mycket speciell skål. Han är en av landets största experter på antikt kinesiskt porslin och om han har rätt är skålen värd miljoner. Precis när han ska göra klar sin viktigaste affär i livet dyker det upp en jättestor skugga bakom hans rygg, den ökända och halvkriminella antikhandlaren Lennart ”Nalle” Persson kör över Gert och köper allt på bordet, inklusive skålen. Senare på dagen hittas Nalle död mitt i folkvimlet med en kniv (förlåt stickert ska det vara) i ryggen. Det är upptakten till Ett fynd att dö för, andra delen i den nya serie som skapats av Anders de la Motte och Måns Nilsson och som kommer ut i dag. Efter den fantastiska första delen, som direkt såldes till närmare femton länder, var förväntningarna på topp men ändå överträffades de; det här är underbart underhållande läsning.

Författarna har skapat en obetalbar duo som återkommande huvudpersoner i dessa berättelser. Den ena är kriminalkommissarie Peter Winston (nära Lessings Lord Peter Wimsey, en av många flirtar med genrens klassiker) som närmar sig femtio, lång, snygg och alltid överdrivet välklädd. Ännu snobbigare här än i den första delen med en ständig panik för att damm, djurhår eller något annat ska kunna solka hans perfekta tredelade kostymer eller smutsa ner hans exklusiva skor. Han är en av landets skickligaste mordutredare men just nu sjukskriven och över sommaren bosatt på Österlen (bor annars i Stockholm). Han är skild, exfrun Christina flyttade till en forskartjänst i psykologi i Lund i samband med separationen där hon träffade Poppe Löwenhjem, stormrik slottsherre på Gärsnäs slott, som hon också gifte sig med. På slottet bor också deras sextonåriga dotter Amanda för det mesta och under sommaren umgås Winston en hel del med henne men även med Christina och Poppe som just nu är upptagna av det stora eventet: ett avsnitt av populära teveprogrammet Antikrundan ska spelas in på slottet.

Under sin ledighet hoppade Winston in för att hjälpa Simrishamnspolisen i seriens första del och så blir det även nu när utredningen av mordet på Nalle drar igång. Detta till mycket måttlig förtjusning hos tjugoåttaåriga Tove Esping som i princip utgör hela kriminalavdelningen på den lilla stationen. Hon är på alla sätt Winstons motsats och vill bevisa sin skicklighet utan en snobbig överrock från Stockholm. Hon blir riktigt sur när det visar sig att Winston är först på mordplatsen, han var på marknaden tillsammans med Christina och Poppe, och att han redan dragit igång arbetet utan att vänta på henne. Dynamiken i detta utredarpar bidrar till mycket av läsglädjen, det blir ofta riktigt kul.

Det blir en slingrande resa runt Österlens vackra miljöer där vi får möta många olika excentriska människor. Den skånska antikvitetsvärlden visar sig innehålla mängder av gamla konflikter och oväntade relationer som påverkar utredningen på olika, och ibland mycket personliga, sätt. Upplösningsscenen är en riktig klassiker, faktiskt ännu snyggare än i den första delen.

Funderar på om författarna har inkluderat någon sinnesidé för seriekonceptet? Här tar i alla fall luktsinnet en stor plats i berättelsen med allt från ljuva dofter och aromer till odörer och riktigt obehagliga lukter. Winstons skarpa luktsinne har också betydelse för delar av pusslets lösning.

Det är riktigt svårt att hitta några invändningar men måste ändå försöka. På sidan 103 har Peter Winston ingen aning om vad det är för växt han luktar på, det är dottern Amanda som får upplysa honom om att det är en kaprifol. Men tidigare, på sidan 58, vet han mycket väl att exakt samma växt är en kaprifol när han njuter av doften, densamma som han tidigare känt i Anna Tyches hår. Ibland blir jag förvånad över att inte hitta fler ”inspicientfel” av denna sort i bokutgivningen med tanke på hur man under den långa redigeringsperioden skriver om och flyttar runt många delar av texten. Det blir nästan kul att hitta dem och en kort stund blir jag entusiastisk över tanken på hur man mycket väl skulle kunna bygga delar av en berättelse på medvetna sådana fel innan jag inser att min idé är långt ifrån originell, redan Agatha Christie har använt den. En smula sorgsen blir jag över att även dessa skickliga författare smittats en aning av det grasserande ”flertaletviruset” men på totalen är läsningen en ren njutning på ovanligt hög nivå. Det gäller allt från den smarta intrigkonstruktionen, de många udda karaktärsbyggena och de rappa dialogerna till miljöskildringarna som emellanåt närmar sig naturlyrik. Nils Olsson har också skapat riktigt bra omslag till serien.

Nu har författarna använt två fenomen som dels engagerar väldigt många, dels passar perfekt i Österlenmiljön: fastighetsmarknaden och antikvitetsmarknaden. Undrar vad som ska komma härnäst? Det finns ju en hel del konstnärer som kan kopplas till Österlen så kanske nästa bok kommer att heta: Konsten att dö? Oavsett titel så kommer jag att läsa den; det här är garanterad må-bra-medicin som höjer humöret på vägen mot sommar- och semestertider.

Författarna

Anders de la Motte, se länk längre ner.

Måns Nilsson är komiker, programledare och manusförfattare till barnböcker, teaterpjäser och filmmanus. Han har medverkat i ett stort antal radio- och teveproduktioner genom åren, och driver den populära podcasten Fråga Anders och Måns.

Anders Kapp, 2022-05-27

Bokfakta

• Titel: Ett fynd att dö för.
• Författare: Anders de la Motte och Måns Nilsson.
• Utgivningsdag: 2022-05-27.
• Förlag: Forum.
• Antal sidor: 395.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Anders de la Motte (inklusive länkar till andra recensioner och ett samtal med honom under Svenska Deckarfestivalen 2020).
• Kapprakt om Döden går på visning.
• Läs vad andra skrivit om boken.