I Millennium 1, Stieg Larssons tokhyllade Män som hatar kvinnor från 2005, åker journalisten Mikael Blomkvist norrut för att skriva finansfamiljen Vangers släktkrönika, tillfälligt bosatt i ett av deras hus. I Glasmannen, andra delen i Anders de la Mottes nya serie som intelligent underhållande leker med genren är det Martin Hill som åker till nordöstligaste Skåne för att skriva den mycket framgångsrika medtechfamiljen Irvings historia, tillfälligt bosatt i ett hus på familjens ägor, godset Stjärneholm. Det är inte det enda du kommer att känna igen, långt därifrån, det ingår i denna nya series koncept att friskt låna in kända komponenter från genren, från litteratur och film, från klassiker som Agatha Christie till nutid; komponenter som i sitt ursprung inte har något samband alls sammanfogas här av en mästare på sällsynt gott humör till något alldeles eget som han generöst delar med sig till oss läsare, ständigt lurade av välskruvade bollar som rör sig åt oväntade håll kan vi inte annat än njuta av underhållning i högsta klass.

Vid något tillfälle pratade jag med danska spänningsstjärnan Katrine Engberg om en metod som hon tillämpar i sin kreativa process. Hon börjar med ett tiotal pusselbitar från verkligheten; de kan vara precis vad som helst, artefakter eller andra typer av fenomen, men de ska uppfylla två kriterier: de ska inte han något uppenbart samband med varandra och de ska ha någon sorts mening för henne själv. Sedan är utmaningen att väva in alla dessa pusselbitar i den nya berättelsen.

Jag tror att Anders de la Motte håller på med något liknande i sin nya serie med den skillnaden att han, utöver en hel del välresearchade och oväntade komponenter från verkligheten, håller sig till spänningsgenren, litteratur och film, varifrån han plockar sina pusselbitar. Utöver den uppenbara Millenniumreferensen ska jag inte spoila, en betydande del av den stora läsglädjen består av upptäckarglädje, den där tillfredsställande aha-känslan när man känner igen någon komponent och inser varifrån den är hämtad. Jag ska inte heller upprepa de fundament för den här serien som jag tog upp när jag skrev om första delen Bortbytaren, länk finns längst ner.

De två återkommande huvudpersonerna, Leo Asker och Martin Hill, var vänner i ungdomen, gled isär men återfann varandra i förra boken, nu i trettioårsåldern. Det finns en ömsesidig attraktion, möjligen kommer de så småningom att bli ett par, men inte än, de är fortfarande bara vänner. I den nya boken går de var sin väg, vägar som inte tycks ha något samband alls vilket de naturligtvis ändå så småningom har, det ingår i genrelogiken.

Allra först kommer det en prolog där vi möter Nick Holmstedt och Elis Brorson i en liten plastbåt vintern 2019. Det är kallt och mörkt, de ror mot en ö mitt i sjön som ligger i gränstrakten mellan Skåne, Småland och Blekinge. Ön är avspärrad, det är tillträde förbjudet, men det bryr de sig inte om. De är passionerade urbexare (urban exploration förklaras i texten om förra boken) och vill utforska resterna av den beryktade gruvanläggning och det observatorium som ska finnas på ön. Det går inte bra. De två unga männen försvinner.

Därefter kommer ett kapitel med samma titel som boken, Glasmannen, där en anonym person har berättarrösten. Glasmannen-kapitel återkommer regelbundet genom hela boken och det dröjer ett bra tag innan vi förstår vem det är.

Efter detta så får vi träffa en av de återkommande huvudpersonerna, Leo Asker; den här måndagsmorgonen får hon ett telefonsamtal från sin pappa som hon inte haft någon kontakt med alls på femton år sedan pappan misslyckats med att spränga dem båda. ”Jag kommer att bli misstänkt för mord” säger han och kräver att dottern ska lösa frågan. Leo växte upp tillsammans med honom på Farmen, den anläggning som han byggt upp och där han successivt isolerat sig allt mer från omvärlden. Prepper-Per har han kommit att kallas; kanske galen men också med riktigt hög kompetens, både tekniskt och strategiskt. Leo inser att om någon av hennes poliskolleger försöker ta sig in på Farmen för att gripa honom så kommer de sannolikt att dö. Hon måste göra något.

Samma måndagsmorgon får vi träffa den andra återkommande huvudpersonen Martin Hill, kändis inom urbex-världen efter sin storsäljande bok Gömda platser och deras berättelser, lektor vid arkitekturutbildningen på Lunds universitet, men just nu sjukskriven efter de skador han fick i förra boken. Han har fått en inbjudan till Alfacent industries och åker till deras huvudkontor som finns i Lund där han ska träffa koncernens VD, Nova Irving från tredje generationen i ägarfamiljen. Han har utan att lyckas försökt få kontakt med familjen i många år så hans förväntningar är höga.

Företaget grundades av Bernhard Irving på nittonhundratjugotalet men då hette det All-Konserver, var verksamma inom livsmedelsindustrin, tjänade massor av pengar under och efter kriget. På slutet av femtiotalet gick det sämre, sonen Gunnar tog över ledningen på sextiotalet och ändrade inriktning. Han har i många år kallats Ufo-Gunnar sedan han berättat att han vid Bernhards observatorium på Blockön mött en utomjording från stjärnbilden Alfa Centauri som givit honom helt nya kunskaper. Företaget namnändrades till Alfacent, inriktades på medicinsk teknik och med en bas i Gunnars alla geniala uppfinningar har man blivit världsledande på många områden, inte minst på DNA-analys. Nu ska företaget snart fylla hundra, Gunnar åttio och Martin erbjuds uppdraget att skriva en bok om företaget och dess historia. Han ska få bo på familjegodset Stjärneholm, få fri tillgång till omfattande arkiv, få besöka Blockön och få träffa Gunnar.

För Martin är erbjudandet oemotståndligt. Redan som ung var han engagerad urbexare och besatt av alla myter som finns om Blockön, godset och familjen. En gång när han var fjorton hade han faktiskt tagit sig till Miresjön och ägnat flera timmar åt att studera ön med kikare från stranden, oförmögen att ta sig dit ut.

Stjärneholm är en luring. När författare ska skapa fiktiva platser brukar de vara noga med att hitta på namn som inte finns, men naturligtvis inte den här författaren, han gör tvärt om. Så Stjärneholm finns, det är en borgruin i närheten av mer välkända Svaneholm, inte så många mil ifrån den plats dit Martin åker på tisdagsmorgonen. Bokens Stjärneholm är betydligt yngre, Bernhard köpte marken vid Miresjöns strand, inklusive Blockön, nittonhundrafyrtiofyra och lät bygga godset i stor utsträckning efter egna ritningar och huvudsakligen av den ryolit som bröts i gruvan på ön. Det består av en huvudbyggnad och ett antal fristående annex, hus där olika delar av familjen och en del personal bor. Det är ett av dessa hus som Martin får disponera.

Parallellt håller Leo på med sitt fall. Det visar sig att hennes pappa hade rätt, några timmar tidigare hade en död kropp hittats, inte så långt från Farmen, oväntat välbevarad efter att ha legat under dumpat avfall i femton år. Ett stort problem för Leo heter Jonas Hellman. En gång hade de ett kort förhållande men sedan hon gjorde slut och anklagade honom för trakasserier hatar han henne. Han är numera stjärnan i polishuset i Malmö, chef för Grova Brott, fick äran för lösningen av ett stort fall (förra boken) trots att det egentligen var Leo som löste det. Leo däremot förvisades ner i källaren, bokstavligen, där hon är chef för den lilla resursavdelningen som oftast kallas Avdelningen för vilsna fall och förlorade själar. Jonas äger fallet med den döde mannen och förbjuder Leo att komma i närheten. Han har dessutom massor av resurser samtidigt som Leo bara har de udda omplaceringsfallen Virgilsson (inget förnamn), Gunilla ”Rosen” Rosén, Kent ”Attila” Atterbom och Enok Zafer (som dock visar sig ha helt oväntade förmågor ibland).

Med hjälp av en god vän till Martin lyckas ändå Leo i hemlighet komma in på rättsmedicin för att titta på kroppen. Hon känner igen honom som Farbror Tord, en man som var bekant med hennes pappa och som ibland besökte dem på Farmen när hon var ung. Det visar sig att han egentligen hette Tord Korpi med rötter i Kiruna. Uppenbarligen mördad, skjuten i nacken.

Prepper-Per får en stor roll i den här berättelsen, mycket smartare än vad någon kan tror, särskilt Jonas Hellman underskattar honom grovt, men även Leos mamma återvänder, den enda person som använder Leos egentliga namn Leonore. Isabel Lissander är en framgångsrik kändisadvokat i Malmö med egen byrå, hon närmar sig sextio men är fortfarande stenhård, epitetet från förra boken återkommer här: ”Brittisk monark med stänk av vithaj.”

Martin gräver ner sig i den udda familjen Irvings historia med många hemligheter, en hel del dödsfall på vägen och en samtid med ett gods befolkat av speciella karaktärer, både innanför och utanför familjen, både ovan och under jord. Leo tar sig framåt i sina försök att ta reda vad som egentligen hände med Tord Karpi och vilka kopplingar som kan finnas till hennes egen familj. Vi rör oss fram och tillbaka mellan dessa två berättelser, med Leo och Martin som omväxlande berättarröster samtidigt som de två håller kontakt med varandra, hjälper varandra. Jonas Hellman får också en del egna kapitel liksom den anonyma Glasmannen. Nutidsberättelsen utspelar sig under få dagar men det är väldigt mycket som händer. Dessutom får vi en del kapitel som hoppar bakåt i tiden.

Det är rejält skruvat, det ingår i seriens idé, vi får många obetalbara scener på vägen, men författaren har full koll, spänningsfjädern går aldrig sönder; han tangerar kanske gränsen mot slutet men som någon klok person sagt är det ju bättre att spänna en båge än att låta bli.

Det här är underhållning på högsta tänkbara nivå. Att den nya serien snabbt såldes till tjugotalet länder förvånar inte alls.

Anders Kapp, 2023-09-21

Bokfakta

• Titel: Glasmannen.
• Författare: Anders de la Motte.
• Utgivningsdag: 2023-09-21.
• Förlag: Forum.
• Antal sidor: 570.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Anders de la Motte, inklusive andra länkar.
• Läs vad andra skriver om boken.