Hans flickvän är ung, vacker och riktigt förbannad när hon våldsamt tränger sig in i lägenheten och fysiskt attackerar henne. Han fryser först fast i soffan men lyckas slutligen få ut henne ur lägenheten. När han kommer tillbaka blir det gräl. Hon är rasande på honom som tydligen inte gjort slut som han lovat. Mitt i utbrottet av vrede kommer de där tre svåra orden som hon aldrig tidigare uttalat under sina drygt fyrtio år: jag älskar dig. Nu, ytterligare mer än fyrtio år senare, är de fortfarande ett par som tagit sig igenom många prövningar. Agneta Pleijel har med Sniglar och snö nu kommit fram till tredje delen i sin självbiografiskt baserade romansvit där kärleken har en viktig roll, tillsammans med en hel del annat. Här finns väldigt mycket att tycka om, inte minst en del av formen: ”Jag kan bara komma ihåg hur glad hon blev.” Citatet ger en sorts svar på frågan om vad jaget är, en fråga som författaren, liksom de flesta andra, brottats mycket med. I meningen är ”jag” författaren i det nu när meningen skrivs och ”hon” är författaren i en annan tid. Jaget är inte, det blir, hela tiden. Att hela tiden både existera som första och tredje person ger en bra del av svaret på den annars rätt omöjliga frågan.
Agneta Pleijel är född 1940 i Stockholm och i svitens första del, Spådomen – en flickas memoarer, sökte Pleijel efter den flicka som hon en gång var under uppväxten i Stockholm och Lund. I den andra delen, Doften av en man, finns centrum i studieåren i Göteborg som blev rätt många, avslutades med en licentiatexamen. Det är inte någon strikt kronologisk självbiografi hon skriver, det är romaner med en hel del hopp i tiden hela vägen från barndom till nutid, men i denna del rör vi oss huvudsakligen från mytomspunna sextioåtta till nittiotalets första år, med en del händelser som också leder fram till nutid. Jag har för mig att jag någonstans läst att det skulle vara en trilogi men jag kan ha helt fel, nog skulle det kunna finnas utrymme för en fjärde bok också.
Sextioåtta har hon precis blivit anställd av Karl Vennberg på Aftonbladets kulturredaktion som litteraturrecensent, söker bostad för att kunna flytta från Göteborg till Stockholm, skriver tillsammans med Ronny Ambjörnsson på det som ska bli hennes debut som dramatiker, Ordning härskar i Berlin, en politisk musikal om morden på Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, alltså en text med biografiska utgångspunkter, något som kommer att prägla huvuddelen av författarskapet. (Jag skrev en del om författarskapet, och min relation till det, i en text om hennes senaste bok, Dubbelporträtt, och ska inte upprepa det nu,) Verket sätts upp av Göteborgs legendariska teaterman Lennart Hjulström. Både han och Karl Vennberg blir viktiga för henne under många år.
Förutom en sekreterare är hon enda kvinnan på den rätt stora kulturredaktionen, dessutom klart yngst, och trivs väldigt bra med att avvika. ”Hon skriver lika bra som vilken man som helst, och äger därtill en kropp som kan ge liv.”
Det senare är en stor fråga för henne; hon vill ha barn, hon är tjugoåtta år, tiden är rätt, men hon hittar ingen lämplig man som skulle kunna bli pappa till detta barn. Hon blir ändå gravid, vill verkligen ha barnet men det vill inte pappan, i boken kallad L (hon byter ut en del namn i texten), han kräver att hon ska göra en abort. Hon har bokat tid på kliniken men är ledsen, hon gråter vid sitt bord på redaktionen och det ser Karl Wennberg. ”Om du vill ha barnet så tveka inte. Vem vet om du kan bli gravid igen?” Hon bokar av tiden och i juni 1970 föds dottern Linn (heter något annat i verkligheten). Och han hade rätt, hon blir aldrig gravid igen vilket periodvis har varit en stor sorg.
Hon flyttar hon ihop med L som sysslar med psykoanalys och de tre förblir en liten familj rätt länge, trots allt. Pleijel ägnar sig genom hela texten en hel del åt sin olika roller: dotter, mor, yrkeskvinna och älskande, med alla de svårigheter som finns av olika slag. Här finns många insikter och berörande läsning.
Hon har läst och recenserat Birgitta Trotzig innan hon får personlig kontakt med henne på ett möte på kulturredaktionen. De blir nära vänner, hon betraktar Trotzig och Vennberg som en sorts bonusföräldrar som ger henne väldigt mycket under många år, något helt annat än de trassliga relationer hon har till sina biologiska föräldrar.
I mitten av sjuttiotalet vill Karl Vennberg göra något annat, han vill sluta som kulturchef och han vill att hon ska ta över den rollen. Hon är mycket motvillig, men så blir det ändå, hon blir Sveriges första kvinnliga kulturchef på en dagstidning. Ungefär samtidigt börjar L ta emot betalande klienter, deras länge skrala ekonomi blir bättre, de köper ett radhus i Farsta, det finns en waldorfskola i närheten där dottern kan börja.
Några år senare blir vi under en kort period en sorts kolleger på Aftonbladets redaktion men träffas aldrig; en kulturchef i Stockholm har ingen anledning att ha kontakt med en ung, vikarierande allmänreporter vid redaktionen i Göteborg. Jag hade knappt några kontakter med Stockholm alls; kommer ihåg en mycket ytlig kontakt med legendariska redaktionschefen Sigurd Glans i samband med bevakningen av Tuvekatastrofen och en annan med Rune Struck när jag skrev något för Magasinet, en ambitiös och omtalad bilaga som Aftonbladet gav ut under några år. Jag känner ändå igen en del av det hon skriver om de förändringsvindar som blåste på tidningen under slutet av sjuttiotalet, som skulle förändra tidningen rejält i en mer kommersiell riktning. Bland annat nedprioriteras kulturen, en av fler orsaker till varför hon efter tolv år lämnar tidningen vid decennieskiftet. I samma veva separerar hon och L, hon och dottern blir själva i radhuset med en mycket mer osäker ekonomi.
Hon skriver en text som hon inte riktigt kan klassificera, skickar den till två vänner och en av dem, PO Enquist, vet inte heller riktig vad det är, ”men det är jävligt bra” säger han och berättar att han skickat texten till sitt förlag. De kallar det för dikter och så debuterar hon som poet med Änglar, Dvärgar 1981.
Sent i augusti åker hon ut till den skärgårdsö där hon tillsammans med L haft en andel i ett sorts kollektiv, L ska förmodligen köpa ut henne men just nu är han tillsammans med dottern på annat håll så hon åker dit för att få vara själv. Tidigt på morgonen knackar det på dörren, det är en polack som arbetat i ett bygglag på ön men nu ska han in till stan och ber om hjälp med information om båttider. Han kallas genomgående M i texten men vi läsare tolkar det som Maciej Zaremba (från början Maciej Bielawski, Zaremba är en pseudonym som anknyter till släktvapnet för den polska adelsätt som han tillhör och som han använder i sin mångfaldigt prisbelönta verksamhet som journalist och författare.)
Den stora kärleken träder in i hennes liv och den blir genomgående väldigt läsvärd, scenen i ingressen är bara en liten del av alla prövningar de går igenom, att de fortfarande är ett par är djupt imponerande, det måste finnas en stark kärlek i botten. ”Som han var en ängel. Nerstigen. Till henne.”
En hel del handlar om hennes komplexa relationer till föräldrarna, skilda sedan mycket länge utan någon som helst relation, mamman fortfarande fylld av bittert hat. Hennes pappa (välkänd professor i matematik) har drabbats av en stroke och även fått diagnosen Parkinson, har flyttat tillbaka till Sverige från Afrika tillsammans med sin fru som i texten kallas Marga.
Hon besöker ofta sin pappa som under åtta år finns på ett sjukhem innan han dör 1989, på många sätt en svår tid, en berörande skildring. Marga växer ut till en psykopatisk fullblodshäxa. Om det författaren skriver skulle vara fiktion skulle den bli helt utdömd som absurda fantasier utan någon som helst trovärdighet vilket innebär att det sannolikt är sant.
När hon pratar om det som hänt under åren fram till pappans död med vännen PO Enquist kommer han fram till att hon aldrig kan skriva om det, hon kan skriva om precis vad som helst utom hatet mot pappans nya fru, det skulle ingen acceptera. De för en intressant diskussion om varför men nu, drygt trettio år senare, skriver författaren om det ändå.
Utöver alla biografiskt baserade skeenden är detta också en samling intressanta tankar om livets viktiga frågor, om kärlek, om mening, om jaget, om språket, om konsten och annat med många referenser, författare naturligtvis men också andra, inte minst är det en hel del välkända filosofer som dyker upp i texten. Självklart också hela tiden om skrivandets glädje och vånda. Det finns områden där jag inte delar författarens intressen, till exempel Jung och drömtydning, men det allra mesta läser jag med förtjusning, tankar som utmanar läsaren på spännande sätt.
Biografier, egna eller andras, är inte min favoritgenre, men när man använder det biografiska som utgångspunkt för imponerande skönlitteratur läser jag med stor glädje.
Författaren
Agneta Pleijel, född i Stockholm 1940, uppvuxen i Stockholm, Lund, Göteborg och USA, är numera sen länge tillbaka i sin födelsestad. Hon är en av Sveriges främsta skönlitterära författare. Sedan debuten har hon verkat som romanförfattare, poet, dramatiker och kulturjournalist. Pleijels böcker har översatts till en rad språk och hon har mottagit flera stora litterära priser, bland annat Svenska Akademiens nordiska pris och Övralidspriset.
Anders Kapp, 2023-10-14
Bokfakta
- Titel: Sniglar och snö.
- Författare: Agneta Pleijel.
- Utgivningsdag: 2023-10-09.
- Förlag: Norstedts.
- Antal sidor: 357.