Det känns som om Agneta Pleijel varit en del av nästan hela mitt läsande liv ända sedan 70-talet då hon främst var kulturjournalist och dramatiker, till romandebuten med Vindspejare 1987 och vidare med en stor produktion genom åren. Somt har jag tyckt mycket om, somt mindre, men hon har aldrig varit ointressant. Nu aktuell med Dubbelporträtt: en roman om Agatha Christie och Oskar Kokoschka som kom ut för ett par veckor sedan och som jag tycker riktigt mycket om. Delar är det lätt att känna igen från hennes långa skrivargärning, det är lätt att förstå varför mötet mellan Agatha och Oskar var oemotståndligt för henne att skriva om, men en del känner jag som alldeles ny; här finns ett avskalat språk som aldrig tidigare i hennes prosa, en stilren, skön, japansk trädgård som är alldeles oemotståndligt för oss att läsa.
1976 flyttade jag till Göteborg för att läsa på journalisthögskolan där. Året innan hade Agneta Pleijel blivit kulturchef på Aftonbladet, en roll som hon hade kvar när jag började jobba på samma tidning efter högskolan, så jag har naturligtvis läst en hel del av hennes journalistiska texter (tror aldrig vi träffades, hon fanns på huvudredaktionen i Stockholm och jag på redaktionen i Göteborg.) Hon studerade också i Göteborg, tog bland annat en licentiat i litteraturvetenskap, men det var innan jag kom dit. Göteborg på 70-talet var ett starkt centrum för en levande debatt, politik och kultur, med starka, spännande teaterscener, något som måste ha passat Pleijel perfekt. Som dramatiker debuterade hon redan 1970 med Ordning härskar i Berlin, skriven tillsammans med Ronny Ambjörnsson, som handlar om Rosa Luxemburg (titeln är densamma som rubriken på Rosa Luxemburgs sista artikel innan hon mördades 1919). Det är en pjäs i liknande anda som Bertolt Brecht vilket var vanligt förekommande på teaterscenerna i Göteborg på den tiden.
Mer känd är hennes pjäs Kollontaj från slutet av 70-talet om en annan av de stora kvinnliga vänsterikonerna, Aleksandra Kollontaj. Det som finns redan där är ett intresse för biografiska utgångspunkter, som blir återkommande i hennes dramatik, lyrik och romaner, men hon ger alltid det biografiska en skönlitterär gestaltning. Det gäller också för hennes nya bok, det är något vi känner igen.
Det finns också i hennes romandebut, Vindspejare från 1987, som tillhör de texter av henne som jag tycker mycket om. Boken är löst baserad på berättelser från hennes egen släkt, något som återkommer i många av hennes texter. Här finns också ett tema som handlar om relationen mellan språket, texten, författandet på den ena sidan, och konsten, främst bildkonst, måleri på den andra. Det är en tematik som blir återkommande, är mycket stark i den nya boken, det är något vi känner igen.
Något som vi också känner igen är hennes sätt att behandla relationerna mellan konkret och abstrakt, mellan uttalat och outtalat. På ett mycket praktiskt sätt kommer det till uttryck i hanteringen av dialoger i text. De allra flesta författare använder någon form av anföringstecken för att informera läsaren om att nu är det någon som talar, detta är något uttalat. Pleijel struntar i det i sin nya bok, och om jag kommer ihåg rätt har hon alltid gjort det (har en känsla för att det har blivit vanligare över tid, men har inga belägg för det). Det är en teknik som skapar flytande gränser mellan uttalat och outtalat, mellan något konkret och de tankar, känslor och associationer som det konkreta bär inom sig och det är ett sätt att skriva som jag tycker väldigt mycket om.
Vad är det då som jag inte känner igen i Dubbelporträtt? En av hennes böcker som jag kommer ihåg med särskilt stor förtjusning är Lord Nevermore från 2000. Utöver allt annat kommer jag ihåg språket som en vacker trädgård, måttligt tuktad av sekatören, en vildvuxen skönhet, eller kanske en tropisk skog med starka färger. I hennes nya bok har den förvandlats till en japansk trädgård, vacker på ett alldeles annat sätt, avskalad, ren; färre ord som just i det sparsmakade ger ett starkare intryck.
I boken får vi träffa den unga Agatha Christie, då Miller, som osäker på tidiga texter uppsöker ortens mest kända författare, mr Philpotts som säger ”Stryk, miss Miller! Ge läsaren en chans!” Och det tycks även Pleijel ha lystrat till, ”på adjektiven bedrev han en brutal massaker”, och det gör även hon.
Skönlitterär biografi
Efter en (som vanligt) lång omväg kanske det är dags att komma in på vad den nya boken handlar om. Den är biografisk vilket för mig alltid är en tröskel. Jag är inte alltid så förtjust i biografier, särskilt inte sådana som försöker framställa verket som något opartiskt objektivt (vilket det naturligtvis inte kan vara) med långa källförteckningar. Tydligt skönlitterära biografier tycker jag oftast mycket bättre om, och det handlar det om här, trots den stora mängde autentiska personer, händelser och miljöer.
Agatha Christie, den författare som sannolikt sålt fler böcker än någon annan de senaste hundra åren, och Oskar Kokoschka, en känd österrikisk expressionistisk bildkonstnär, möttes verkligen våren 1969 i London. Christies dotterson Mathew Prichard lyckas övertala Kokoschka att måla ett porträtt av hans älskade mormor inför hennes 80-årsdag och han lyckas också övertala sin ytterst motvilliga mormor att sitta modell.
Kokoschka målade verkligen detta porträtt, det finns. Agatha Christie har själv skrivit kortfattat om detta i Möte med Kokoschka, en festskrift för konstnären 1973, det finns med i Janet Morgans Christiebiografi från 1984 och det finns säkert andra källor som Pleijel använt för det autentiska ramverket. Men samtalen och deras tankar uppfattar jag som skönlitterär fiktion, även om de händelser i sina liv som de tänker på och talar om också i huvudsak är verkliga.
Det blir sex sittningar och det är deras samtal under dessa sex tillfällen som är bokens kärna. Samtalen ger en sorts 1900-talshistoria; de två har levt länge, upplevt mycket, tänkt många tankar. Det blir ”ett samtal om döden, kärleken och konsten, i valfri ordning”.
Mötet inkarnerar ett av Pleijels återkommande teman, relationen mellan språk och konst, och därför antar jag att det måste ha varit oemotståndligt för henne som utgångspunkt för en roman. Jag kommer inte ihåg om hon uttalar det i tidigare böcker, men här finns referenser till Ludwig Wittgenstein, den 1900-talsfilosof som mer än någon annan behandlat denna relation. Jag har ägnat en hel del tid åt att försöka förstå Wittgensteins olika teser, det är långt ifrån enkelt, men något han är mest känd för är avslutningen av hans stora verk Tractatus: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.” Det uttolkas normalt som att språket har gränser, det kan inte uttrycka allt, men i andra sammanhang anses han mena att konsten kan överskrida dessa gränser, uttrycka sådant som språket inte kan. I hans fall handlade ”konsten” oftast om musik, hos Pleijel oftast om bildkonst.
Denna gräns mellan språk och konst är något som successivt upplöses i denna bok. ”Konst uppstår i mellanrummet mellan verkligheten och känslan” Konsten är också ett språk, ett samtal, ”att krympa avståndet mellan verkligheten och upplevelsen av den”, liksom författande är konst.
Det finns väldigt mycket som är så snyggt i Pleijels text, på några få rader levererar hon ett konstverk, sitt porträtt av Kokoschka: ”Han tycks född knotig; ansiktet kunde vara urkarvat ur en vril på en björkstam. När han värms av whiskyn mjuknar det till vänliga skrynklor. Ur detta ohyvlade, ojämna och tvära lyser den skarpa blå blicken som en laserstråle.”
Eller ett konstverk på några få ord för att beskriva kärlek: ”Hon är svaret på hans liv.”
På vägen får jag också lära mig en hel del för mig nytt om Christie; hennes ambitiösa research, hennes nära relationer mellan författande och arkeologi, vad hon egentligen gjorde när hennes försvinnande toppade världspressens löpsedlar och mycket annat.
Det är även en mycket lustfylld läsning, många av de berättelser som växer fram i samtalen är fantastiskt kul, inte minst Kokoschkas fåfänga försök att hantera desperationen efter att ha blivit dumpad av den stora kärleken Alma Mahler genom att skapa en docka av henne i verklig storlek, en tidig version av uppblåsbara Barbara, en syntetisk kopia av verkligt liv.
För att avsluta en alldeles för lång text kort: Att en författare som jag läst i decennier kan överraska mig med ett språk som klarare, krispigare och vackrare än någonsin och samtidigt ge mig en text som på ett verkligt lustfyllt sätt ger mig nya insikter gör mig genuint lycklig. Läs hennes Dubbelporträtt!
Författaren
Agneta Pleijel, född i Stockholm 1940, uppvuxen i Stockholm, Lund, Göteborg och USA, är numera sen länge tillbaka i sin födelsestad. Hon är en av Sveriges främsta skönlitterära författare. Sedan debuten 1970 har hon verkat både som romanförfattare, poet och dramatiker. Pleijels böcker har översatts till en rad språk och hon har mottagit flera stora litterära priser, bland annat Svenska Akademiens nordiska pris och Övralidspriset.
Anders Kapp, 2020-09-15
Bokfakta
- Titel: Dubbelporträtt: en roman om Agatha Christie och Oskar Kokoschka.
- Författare: Agneta Pleijel.
- Utgivningsdag: 2020-09-02.
- Förlag: Norstedts.
- Antal sidor: 204.