Är förtjust! Har läst ut ”Alkemistens dotter” av Carl-Michael Edenborg, den andra av årets samling av Augustnominerad ny svensk skönlitteratur.
Huvudperson är Rebis Aurora Drakenstierna som föds på tidigt 1780-som den förmodat sista ättlingen till de sammanvävda ätterna Drakenstierna (med mottot ”Omnium nihil est”, ”Allt är inget”) och Anckarström (bl a kungamördaren) (med mottot ”Solum nimium satis est”, ”Endast för mycket är tillräckligt”) som gemensamt har ett månghundraårigt uppdrag som ska slutföras av den unga kvinnan Rebis. Själva grundhistorien skulle kanske kunna vara en Dan Brown, men Edenborg gör det så mycket bättre.
En del av boken innehåller ett fantastiskt genomförande av det klassiska litterära motivet ”ung man möter världen”, fast här en kvinna som åker runt i Europa för hitta märkliga släktingar som kanske kan hjälpa henne i hennes uppdrag.
I de bästa stunderna skriver han som en ung Jersild, en ung Faldebacken eller om ska gå över Atlanten till en amerikansk öststatstradition med t ex Heller och Vonnegut där det gemensamma är att fördjupa förståelsen av världen genom att lämna den till det absurda och hallucinatoriskt fantastiska. Ett litet citat:
”Jag försökte ta på mitt ansikte för att försäkra mig om att det fortfarande fanns kvar, att det var mitt, men läpparna var skrynkliga papperstrasor under mina mullrande fingertoppar, huden var ett tjutande ljud som skar genom rummet, skelettet under den var själva det stenhus i vilket jag befann mig. Jag anade att värdshusvärdinnan längst därinne var en mask i ett ruttnande äpple, skrattande ett skratt som var en besk och bitter smak i min gom … en svart sol talade till mig, orden blev kött, sår som öppnades i det svarta klotets yta och sprutade ut lysande blod. Jag tror att jag kräktes våldsamt, men kräkningarna var en folkmassa som stod i mitt rum och grälade högljutt, deras gälla elaka röster bildade ett träds krona med ringlande gula grenar som rispade insidan av mitt ansikte.”
Det här är ett förhållningssätt i skönlitteratur som jag är väldigt förtjust i. När han dessutom förlägger handlingen till en av mina favoritperioder i historien, det sena 1700-talet, med en hel del referenser till de intressanta tänkare som då var högaktiva med spännande nyheter, är jag helt såld.
Något negativt? Tja det skulle vara uthålligheten. Den första halvan av boken är klart bättre än den andra där den absurda fantasin mer eller mindre falnar. Habilt, men inte mer.
På slutet känns det som Edenborg målat in sig i ett hörn, det finns inget intressant sätt att avsluta historien, men han fixar det också.
Alkemistens dotter borde också kunna omarbetas till en fantastisk äventyrsfilm med en hjältinneroll som de bästa unga skådespelerskorna skulle slåss om.
Det här är Edenborgs andra roman. För två år sedan debuterade han med ”Mitt grymma öde”, om kompositören Georg Friedrich Händel. Den har jag inte läste men måste kanske göra det nu.
En solklar ledare än så länge, läs den!
Anders Kapp, 2014-11-08
Bokfakta
- Titel: Alkemistens dotter.
- Författare: Carl-Michael Edenborg.
- Utgivningsdag: 2014-09-29.
- Förlag: Natur & Kultur.
- Antal sidor: 262.