När namnet på 2021 års mottagare av Nobelpriset i litteratur offentliggjordes hade jag aldrig hört talas om Abdulrazak Gurnah, än mindre läst något av honom. Ända sedan dess har han naturligtvis funnits med i min läskö men först nu har det blivit av och jag har läst hans genombrottsroman som på svenska heter Paradiset. Huvudperson i denna berättelse är Yusuf som är tolv år när vi möter honom och har hunnit bli en ung man när boken tar slut. Under dessa år möts han av många olika prövningar och genom honom får vi läsare inblickar i den östafrikanska värld där handlingen utspelar sig. Jag är sen på bollen; många har läst boken och många har skrivit om den så jag tänker inte fördjupa mig i själva berättelsen utan i stället försöka placera den i ett sammanhang och reflektera över varför jag sannolikt inte kommer att läsa något mer av denna författare.
Tolvårige Yusuf skickas av sina fattiga föräldrar till kusten för att bo hos sin farbror Aziz, en förmögen köpman. Snart går det upp för den oskuldsfulle Yusuf att köpmannen inte alls är hans farbror. I den tid när berättelsen utspelar sig har den rena slavhandeln upphört men det är inte ovanligt att unga tas som ”rehani” en pant för skulder. Hans föräldrar har skulder till Aziz och Yusuf blir en sorts skuldslav hos köpmannen. Yusuf behandlas i huvudsak väl och får arbeta som biträde i Aziz butik tillsammans med Khalil, också han en rehani. Yusuf är en vacker yngling vilket uppmärksammas av både kvinnor och män. Bland alla andra får han en speciell ställning hos köpmannen och får även följa med på en av hans handelsresor långt in i landet, en resa som pågår i många månader, som inkluderar en stor grupp bärare och andra, en resa som innehåller mängder av dramatiska händelser. Vi kommer in i en värld som präglas av stamstrider, vidskeplighet, sjukdomar, kolonialism och mycket annat.
Svenska Akademien motiverade Gurnahs priset så här: ”för att kompromisslöst och med stor medkänsla ha genomlyst kolonialismens verkningar och flyktingens öde i klyftan mellan kulturer och kontinenter”. I allt som skrivs om författaren finns ordet kolonialism med och det var också den aspekten som var mest givande i läsningen av Paradiset. Jag tror de flesta förknippar kolonialism, särskilt när det gäller Afrika, med de europeiska kolonialmakterna, men det är historielöst. Jag tror inte det finns några årtal med i Paradiset men den lär utspela sig på sent 1800-tal. I det aktuella östafrikanska området, det som senare kommer att bli Tanzania, börjar då de första europeiska kolonisatörerna uppträda, just här från Tyskland, men området hade långt tidigare delvis behärskats av främmande makt. Redan på sent 1600-tal koloniserades Zanzibar av sultanatet Oman och detta ö-rike blev ett viktigt nav för slavhandel, och annan handel, under lång tid. Fortfarande när Yusuf växer upp 200 år senare är det arabiska inflytandet stort när det gäller religion, språk, kultur, handel och mycket annat. Men under denna tid tar Tyskland successivt över; först Zanzibar men sedan också fastlandet i skapandet av Tyska Östafrika som senare tas över av England. Detta historiska skeende finns hela tiden med i bakgrunden till berättelsen om Yusuf och det var en intressant del av läsningen.
En liten kul detalj i texten är att Abdulrazak själv som en Hitchcock glider förbi i handlingen i en mikroskopisk biroll.
Paradiset är en variant på den klassiska utvecklingsromanen, ”ung man finner världen” (klassiskt är det nästan bara män), ofta i formen av att en ung man ger sig av från den plats där han växt upp för en resa med olika prövningar som formar honom som människa. En litterär form som ligger nära bildningsromanen och som är ständigt återkommande. Genren kan ha mer eller mindre uttalade självbiografiska inslag och används ofta för att genom skildringen av en individ också kommentera mycket mer allmängiltiga förhållanden av olika slag. Yusuf ingår alltså i samma familj som Voltaires Candide, Hesses Siddhartha, Hans Castorp i Manns Bergtagen, Olof i Eyvind Johnsons romansvit, den unge mannen i Jaan Kaplinskis Samma flod och många många fler. Hos Gurnah handlar det allmängiltiga om den historiska samhällsutvecklingen i den del av Östafrika där berättelsen utspelar sig. Det finns också en uppföljande bok, Efterliv, där författaren tar historien vidare till det 1960-tal då Tanzania bildades genom en sammanslagning av fastlandets Tanganyika och ögruppen Zanzibar.
Men berättelsen påminde mig också om något helt annat, om en av mina stora ungdomsfavoriter, Yasar Kemal. Även om vi befinner oss på olika platser i geografin existerar vi hos bägge i en besjälad värld som är fylld av spännande myter och traderade historier över generationer där grymmaste våld enkelt förenas med svindlande skönhet. Fascinerande äventyrsberättelser från tider och platser som läsaren inte har någon erfarenhet av, texter som väcker liv i det främmande.
Och i den jämförelsen blir det tydligt vad som gör att jag inte kommer att läsa mer av Gurnah. Som jag kommer ihåg det sjuder Kemals språk i levande samklang med denna speciella värld där berättelserna utspelar sig men i Gurnahs språk existerar denna värld som förstenade fossiler på något museum; absolut intressant som det ofta kan vara med skickligt sammansatta museiutställningar men levande är det inte. Här finns någon sorts förnumstig katederattityd, ett språkligt tonfall från en lätt dammig lärare som kan allt om livet utom förmågan att leva det. Och jag tror inte alls det har något samband med översättningen, vad jag kan förstå har Helena Hansson gjort ett utmärkt jobb.
Förlaget beskriver hans språk som ”avskalat” men det är det absolut inte; det är tvärt om mycket detaljrikt när det gäller händelser, människor och miljöer. Många av händelserna i Paradiset är i sig mycket dramatiska och berörande men en helt annan sak är hur man kan skapa ett språk som ger dessa skeenden liv, som verkligen berör läsaren. Det finns olika sätt att göra det; en del använder ett dramatiskt språk, med många adjektiv för att levandegöra det som sker, samtidigt som andra gör tvärt om: använder ett distanserat och avskalat språk där levandegörandet helt och hållet sker i läsarens tankar. För mig är den stora mästaren på det senare en annan nobelpristagare, Albert Camus, som just nu kommer ut i underbara nyöversättningar av Jan Stolpe (Pesten, Fallet, Främlingen) men det finns också många andra. Ett bra och mer samtida exempel är Camusinspirerade Jean-Michel Guenassias Den tjeckiska tangodansörens liv, också det en sorts utvecklingsroman. Men Gurnah tillhör inte denna språkliga inriktning.
Jag förstår inte hur man kom fram till beslutet att tilldela Abdulrazak Gurnah Nobelpriset i litteratur, men man behöver naturligtvis inte förstå allt här i livet. Av senare års mottagare av priset är min absoluta favorit Olga Tokarczuk där vi hela tiden imponeras av motsatsen; bokstäver sprängfyllda av intelligent och oemotståndligt liv. Så läs henne i stället!
Det absolut bästa med Paradiset är omslaget. För nyutgivningarna i samband med Nobelpriset har Nina Ulmaja skapat några av de vackraste bokomslag jag sett på länge.
Författaren
Abdulrazak Gurnah är född i Zanzibar 1948 och numera bosatt i England, där han undervisar i litteraturvetenskap vid University of Kent i Canterbury. Han har identitet, främlingskap, migration och det koloniala arvet som återkommande teman i sitt författarskap. Gurnah debuterade med Memory of Departure 1987 och fick sitt genombrott med sin fjärde roman Paradiset, som nominerades till bland annat Bookerpriset. Han har utkommit med sju romaner och en novellsamling och har bland annat också varit redaktör för flera samlingsvolymer med essäer om afrikansk litteratur. 2021 tilldelades han Nobelpriset i litteratur.
Anders Kapp, 2022-01-22
Bokfakta
- Titel: Paradiset (Paradise 1994, översättning Helena Hansson).
- Författare: Abdulrazak Gurnah.
- Utgivningsdag: 2021-11-12.
- Förlag: Bonniers och Celanders.
- Antal sidor: 277.