Ett myller av träffsäkra, udda karaktärer, som studsar runt i tillvaron som vore det ett flipperspel; kolliderar med varandra, förändras, krymper, växer, blommar eller inte, slump eller mening? Med En dag ska jag lämna allt det här är Katarina Bivald tillbaka i den miljö där hon är som bäst; den amerikanska småstadens frusna konformiteter och vad som kan få den att smälta, att krackelera. Med Henny i centrum, levande och död.

Katarina Bivald debuterade 2013 med succéboken Läsarna i Broken Wheel som jag verkligen gillade. Sommaren 2015 kom uppföljaren: Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt. Kanske var förväntningarna för höga, kanske var det fel tid för mig, eller kanske var den helt enkelt inte så bra, hon fungerar kanske bättre med små samhällen i nordvästra USA som miljöer än i Sverige? Jag blev i alla fall besviken och har inte skrivit om den. Trean, En dag ska jag lämna allt det här, kom ut i augusti, och har legat på kö ett bra tag.

Broken Weel i debuten finns i Iowa och nu är hon tillbaka i regionen, i grannstaten Oregon. Med viss bävan började jag läsa, ville inte bli besviken igen. Efter att ha hållit på rätt många sidor fick jag en bild i huvudet, en gammal stumfilmssekvens, från en tid när man vevade igång bilar. Jag vevar och vevar men motorn startar aldrig.

Trögstartad är bara förnamnet. Ge upp eller inte? Så småningom inser jag att Bivald har en dramaturgisk idé, att jag som läsare långsamt ska växa in i Pine Creek, lära känna det lilla samhällets olika karaktärer, innan skeendena tar fart. Jag kan gilla långsamhet, ältande, det har ett värde, men det finns gränser! Av bokens 445 sidor borde 100 av de första 200 saklöst kunnat redigeras bort, det hade gjort en bra bok ännu mycket bättre.

Själva den berättartekniska formen är faktiskt identisk med fjolårets sannolikt bästa bok för mig, Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis. Handlingen börjar med att huvudpersonen, berättarjaget, dör och resten av texten är hennes berättelse om vad som hände innan och vad som händer efter denna död. Så många fler likheter finns inte, men det är bra exempel på hur samma berättartekniker kan användas för helt olika historier.

Utöver uppenbara kategoriseringar som feelgood och kärleksroman har jag också sett den kallas hbtq-roman. Jag får lätta allergireaktioner över kategorifrenesin generellt, och just denna gör mig särskilt irriterad. Så länge ingen kommit på tanken att skapa kategorin ”heterosex-romaner” så förstår jag inte det meningsfulla med ”bög-romaner”, ”hbtq-romaner” eller liknande; kärleksromaner handlar om kärlek, det är ett bra och viktigt litterärt tema som har väldigt lite att göra med karaktärernas sexuella läggning.

I stället skulle jag gärna också kunna kalla den en politisk roman från dagens USA. Från ett vardagsperspektiv i ett litet samhälle växer en trovärdig bild fram av konflikterna mellan en fördomsfull och inskränkt kristen höger på den ena sidan; vita förlorare sedan föråldrad industri gått under, kärntrupper för Trumps framgångar – och på den andra sidan mer livsbejakande, nyfikna sätt att se på tillvaron. Bivald ger också från det lilla perspektivet insikter om hur attraktiva lögner lätt kan samla aggressiva opinioner som snabbt passerar alla tänkbara gränser. Riktigt dagsaktuellt för många samhällen i många länder!

Huvudperson och berättarjag är Henny, en god människa. På ytan: ”Henny var alltid en så snäll flicka. Hon gjorde alltid som man sa åt henne”, säger hennes extremt regelstyrda pappa när han får dödsbudet. Men också på andra sätt; fantastiskt på att lyssna, på att påverka människor med ett litet leende utan att säga så mycket, på att vänligt men stadigt gå i den riktning dit en spiksäker moralkompass pekar.

I skolan är hon en del av den starka miss-fit-kvartetten som i övrigt består av modiga, galna ledarinnan MacKenzie, Hennys stora kärlek Michael, geologfanatiker med fantastiska berättelser om jordens historia samt Camila, en människa i förändring som också kommer att ärva det motell som är berättelsens geografiska nav (som bokhandeln i debutboken).

När skolan slutar flyttar Michael och Camila, de fyra kommer att återförenas först på Hennys begravning.

Några dagar tidigare har Michael kommit tillbaka, efter 15 år har paret återförenats och det är på vägen från hans stuga, från hans säng, som Henny möter den lastbil som gör slut på hennes 33-åriga liv. Men innan dess har de hunnit få ett par dagar tillsammans. ”Hans kropp var precis som jag mindes den och helt annorlunda.” ”Jag var inte rätt för smärta född ur kärlek. Bara lev, tänkte jag. Upplev allt. Känn allt. Sekunder räknas; flera dagar är ett mirakel.”

Motellet döper de om från Pine Creek till Pine Away Motell och Stugor vilket är en kul ordlek. Bokstavligen ”tallen borta”, vilket är sant eftersom de sågverk som samhället levt på inte finns längre, men också ett uttryck för ”försmäkta” eller ”tyna bort” av sorg och saknad. Efter Henny eller efter förspillda möjligheter … Men motellet tynar inte bort, det blir centrum för händelser som kommer att förändra många människors liv och inte minst samhället Pine Creek.

Bland mycket annat får vi lära oss vad det kan betyda att baka en äppelpaj klockan fyra på natten.

Seg inledning, lite väl corny och sockersött här och var, men totalt sett fantastisk feelgood och en stark revansch efter mindre lyckade bok två. Katarina Bivald är tillbaka på allvar, läs henne!

Anders Kapp, 2019-01-17

Bokfakta

• Titel: En dag ska jag lämna allt det här.
• Författare: Katarina Bivald.
• Utgivningsdag: 2018-08-29.
• Förlag: Forum.
• Antal sidor: 445.

Länkar för mer information

• Kapprakt om Läsarna i Broken Weel rekommenderar.