De märkta är den andra delen i Hanna Nolins serie om kriminalinspektör Camille Albeck-Schmidt vid Stockholmspolisen. I en inledande dedikation hyllar författare oftast någon närstående men här står det ”Till Bröderna Grimm” vilket direkt väcker nyfikenhet hos läsaren. Tyska bröderna Jacob och Wilhelm Grimm samlade in och bearbetade folksagor, tidigare mest muntligt traderade, som samlades i sagosamlingen Kinder- und Hausmärchen (Bröderna Grimms äventyr) vars första upplaga gavs ut 1812. Redan i första upplagan finns berättelsen om Rumpelstiltskin, en historia som sannolikt är flera tusen år gammal och som existerar i många varianter. Den som kan något om denna saga förstår i vilken riktning författaren är på väg i sin nya berättelse. Det är riktigt välskrivet och spännande även om jag har några invändningar.
Efter en prolog möter vi direkt seriens huvudperson, kriminalinspektör Camille Albeck-Schmidt, som tillsammans med sin närmaste kollega Rhino Mäikki befinner sig i Vinsta industriområde i Västerort i Stockholm; fyra på eftermiddagen har det redan börjat skymma, onsdag i påskveckan, och de undrar varför regionala insatsstyrkan aldrig dyker upp. Tidigare på dagen har det kommit in ett trovärdigt tips om att det finns både vapen och narkotika i en lokal på området, hastigt har ett tillslag förberetts men snart är det för sent, de ser redan hur flera män kommer till platsen, kanske måste de ingripa själva …
Aha, tänker kanske läsaren, ytterligare en skildring av gängbrottsligheten i Stockholmsområdet, men då tänker läsaren fel, det finns återkommande inslag från detta men riktigt varför är inte så lätt att förstå, berättelsen handlar om något helt annat.
Efter det kommer ett kapitel där vi får möta en anonym person på en kyrkogård, det verkar vara någon som är ute efter hämnd av något slag. Vi får också möta en anonym person (samma?) i återkommande historiska kapitel som startar femton år tidigare och som rör sig framåt i tiden. Inte alls ovanliga berättartekniska inslag, men jag lyckas aldrig förstå varför de så ofta är kursiva, det tillför ju ingenting, bara försämrar läsbarheten. Berättelsen förs framåt med hjälp av korta kapitel där vi rör oss mellan olika berättarperspektiv, Camille har som sig bör en ledande roll, men kompletteras av flera andra.
Bortsett från de historiska kapitlen pågår nutidshandlingen några få dagar, onsdag till söndag, det blir inte så mycket påskhelg för de inblandade. Camille och Rhino ingår i Avdelningen för utredning av grova brott, PO City i Stockholm, som leds av Jan Andersén. Skildringen av denna ”polisfamilj”, kolleger av olika slag inklusive ett nästan obligatoriskt stolpskott, korkade gnällspiken Göran Hamrell, är genomgående stark och levande.
Samma onsdag som tillslaget i Västerort får vi på kvällen träffa en kör som repeterar i Dalhagens kyrka i Tullinge inför deras viktiga uppträdande på påskdagen. Kören leds av Anders Nilsson som har en av berättarrösterna; han är gift med Helena och de har tvillingarna Alice och Elias. Helena är familjens uppenbara ledare, Anders är ofta ganska osäker, uppfyller inte alls den vanliga bilden av den beslutsföra läkaren, men så har han också slutat praktisera, jobbar med annat dagtid, men musiken är hans stora intresse.
Kören övar till sent. När alla andra gått är snart sextioåriga Agneta Strömgren ensam kvar och städar undan som vanligt, hon är den som alltid ställer upp för att hjälpa till, klockan har hunnit bli halv tolv innan hon ger sig av mot pendeltåget till hemmet i Bagarmossen och katten Jussi, hennes enda sällskap; vuxna dottern Stina har missbruksproblem och är sambo med Sam Norberg som har ännu större problem. Agneta är faktisk rädd för honom, han är så hotfull när de hela tiden vill att hon ska ge dem pengar. Agneta kommer aldrig till pendeln, tidigt på torsdagsmorgonen hittas hon död i en nygrävd grav på kyrkogården.
Ytterligare en berättarröst tillhör Jenny Ek som vaknar denna torsdagsmorgon med stora minnesluckor från gårdagen, det kan inte handla om att hon blivit alldeles för full, så mycket hade hon inte druckit, men hon har en historik av psykiska problem, är orolig över att det kan ha blivit värre igen. En gång i tiden hade hon börjat på en lovande karriär som fotograf som hennes psykiska problem stoppat, det hon klarar av nu är deltidsjobb på en förskola. Hon är gift med Morgan, äldre än henne, som hjälper henne mycket, han är psykiatriker även om han inte praktiserar längre, hans självhjälpsböcker säljer stort och drar in mycket pengar, han är också en eftertraktad föreläsare och har med åren blivit rätt känd, självklar ledare för familjen Ek som utöver de två omfattar trettonårige sonen Leo.
Familjerna Nilsson och Ek är grannar i en del av den gamla villastaden i Tullinge, en skyddad idyll, och det är ingen slump att de hamnat här. Här bor också familjen Lundell, Nalle och Ylva med hans barn Edna, fjorton, och Ester, sju, (hans första fru lämnade dem) i en stor artonhundratalsdröm, ursprungsfastigheten i området, och Nalle har aktivt arbetat för att få gamla bekanta till grannar, det är nära relationer mellan familjerna i området som umgås mycket. Det är en snygg konstruktion med en sådan idyll där det under ytan kan finnas något som inte alls är idylliskt.
Ytterligare en person hittas i en varggrop i ett skogsparti alldeles nära villaområdet, mycket påminner om attacken på Agneta. Utredningen intensifieras och rör sig i många olika riktningar.
Vi får också en hel del inslag från Camilles privatliv, hon är sedan länge gift med Lukas och de har vuxna barnen Vilma, tjugo, och Hugo, tjugotvå. Camilla har det inte lätt med relationerna till barnen, särskilt när det gäller dottern som nyligen flyttat hem efter ett kraschat förhållande i Uppsala, och det var länge sedan det fanns någon passion i äktenskapet. Lukas tycker de måste göra något, kanske gå i parterapi, men Camille är tveksam. De privata delarna är skildrade på ett levande och intressant sätt, utan att ta över huvudberättelsen.
Jag är personligen rätt ointresserad av whodunnit-frågan, mer intresserad av vägen än målet, men den är ju i stort sett oundviklig inom spänningsgenren. Kring denna fråga finns några konventioner som till exempel att svaret helst ska vara överraskande samtidigt som det är förbjudet att plötsligt kasta in en av läsarna tidigare okänd karaktär som förövare i slutskedet av berättelsen. Detta innebär i sin tur att författaren rätt tidigt måste introducera ett antal karaktärer som möjliga misstänkta, sannolikt bör alla tänkbara vara introducerade senast i mitten av berättelsen.
För att ändå lyckas uppfylla konventionen om något överraskande i upplösningen skapar man lämpligen karaktärer vars existens i berättelsen motiveras av något helt annat än det aktuella dådet, oförvitliga personer som läsaren inte alls kan tänka sig ha med fallet att göra. I den här berättelsen går författaren för långt i framskrivandet av sådan oförvitlighet, om någon godhet betonas alltför mycket anar läsaren oråd vilket, tillsammans med en del annat, innebär att hyggligt vana läsare inom genren rätt tidigt har de flesta av svaren, överraskningsrekvisitet uppfylls inte riktigt.
Det hindrar inte att det här en mycket välskriven text, en berättelse med stark drivkraft, många riktigt intressanta karaktärer och en hel del annat att glädja sig åt under läsningen.
Författaren
Hanna Nolin är född 1970 och bosatt på Söder i Stockholm tillsammans med sin familj. Hon har i över tjugo år jobbat som journalist inom såväl dagspress som tidskrifter. Hon håller även utbildningar och föreläsningar inom ledarskap och kommunikation. Hon debuterade med Ät ur min hand 2022 och nu finns De märkta, andra delen i serien om Camille Albeck-Schmidt, ute.
Anders Kapp, 2025-03-24
Bokfakta
- Titel: De märkta.
- Författare: Hanna Nolin.
- Utgivningsdag: 2025-03-24.
- Förlag: Lind & Co.
- Antal sidor: 463.