Kungen av Nostratien av Tony Samuelsson tilldelades nyligen det skönlitterära Augustpriset för 2024. Jag hade inte läst den innan prisutdelningen, orsaken har jag förklarat tidigare, men självklart ville jag ändå läsa den. Kärnan är språkfilosofisk, ett område som roar mig en hel del vilket läsningen av denna text också gjorde. I ythandlingen finns huvudpersonen John Forsman, en måttligt lyckad författare som kommit ut med två böcker, lästa av väldigt få, rätt deprimerad över att hans tredje roman nyligen refuserats, ingen vill ge ut den. Man så kommer ett oväntat erbjudande: megastjärnan Göran Frid hade just lämnat in ett nytt manus till förlaget innan han drabbades av en stroke. Manuset innehåller problem och John erbjuds att som hemlig spökskrivare åtgärda problemen. Parallellt läser vi om Johns uppväxt där Lo spelade en stor roll i många år, alltså högst verkliga Ivar Lo-Johansson. Underbar romanidé och även om boken gav åtskilligt med läsglädje vidhåller jag att det finns minst tre böcker från årets utgivning som är mer värdiga vinnare; ingen av dem nominerade under ett av Augustprisets minst lyckade år.
John är i fyraårsåldern när han tillsammans med sin mamma första gången hälsar på hos Ivar Lo-Johansson 1975. Han kallar honom bara för Lo och de kommer att träffas ofta ända fram till 1990 när John är en ung man och Lo dör. De leker mycket tillsammans, sparkar boll, gör utflykter, pratar om allt. Det är också sannolikt grunden till att John blir ett bokslukarbarn med författardrömmar. Han får mycket stöd av Lo, inspiration och självförtroende. De pratar mycket om språket, om Los drömmar om att finna ett mer ursprungligt språk, inte minst genom att lyssna på små barns vägar in i språket. Genom hela texten får vi återkommande kapitel om John och Lo, textdelar som hoppar fram och tillbaka i tiden.
Nutidsberättelsen startar 2010 då John alltså närmar sig fyrtio. Han är nervös men förväntansfull när han öppnar dörren till det stora förlaget på Sveavägen. Han är inbjuden till ett möte med förläggaren Mattias, rätt jämnårig med John men ändå ansvarig för förlagets största stjärna Göran Frid som numera är i sextioårsåldern. Han förklarar läget med Frids stroke och ett manus med brister av olika slag, framför allt finns ett dussintal ”tomrum … liksom glapp, ja luckor här och var.” John får också träffa Iris som varit Frids redaktör i alla år, som kan allt om hans författarskap.
John har träffat Göran Frid några gånger tidigare, fått både en del ris och ros av den frispråkiga stjärnan. Han får reda på varför just han är utvald för uppdraget och villkoren: på tre månader ska han lösa problemen och för det ska han få femhundra tusen. John accepterar och vi får följa hans arbete med texten, möten med Frids fru och dotter, även med konvalescenten Göran Frid själv. Det blir en hel del svårförklarliga element som dyker upp på vägen. Vi får inblickar i Johns relation med sambon Tilda och mycket annat. I tiden får vi vara med en bit efter det att uppdraget är utfört, men vi får också en del hopp tillbaka i tiden (utöver Lo-kapitlen).
Ytberättelsen är trevlig läsning men successivt går vi allt djupare in i det speciellt värdefulla med denna text, frågorna om vad språket är för någonting, språkfilosofin, men först en delvis annan aspekt.
Återkommande är hål, tomrum. De finns i Göran Frids manus; hål, slukhål, hopp i texten som gör att den inte hänger samman. Det är just dessa hål som John Forsman ska fylla i för att fullborda detta manus. De finns också i Johns uppväxt; Lo borrar ett dussintal hål i en bok av Isaak Babel, ber John att högläsa texten och utan att tänka så mycket, ganska intuitivt, fylla i hålen men sina egna ord.
Det får mig att tänka på en vanlig referens som inte finns i just denna text men som kommer från Leonard Cohens mest kända textrader från Anthem 1992: ”Ring the bells that still can ring / Forget your perfect offering / There is a crack in everything / That’s how the light gets in”. För Cohen handlar den första strofen om att det inte alltid är så enkelt för oss som människor att göra gott i världen, men det är ändå vad vi hela tiden måste försöka. Den andra strofen syftar på syndafallet, utvisningen från Eden, efter den är världen inget perfekt paradis. Den tredje strofen säger samma sak; inget är perfekt, det finns inga absoluta svar/lösningar/sanningar, allt är på något sätt trasigt. Den fjärde strofen innehåller hoppet, acceptansen av det icke perfekta; det är genom sprickorna som ljuset kan komma in. Kanske kan Cohens ”crack” vara synonymt med de hål som finns i Samuelssons text, hål som är meningsfulla, meningsbärande, viktiga?
För att närma oss de språkfilosofiska delar tar vi en liten omväg. En vanlig uppfattning om tillvaron är att det existerar en verklighet bortom sinnenas erfarenhet, förnuftets tankar och språkets beskrivningar. Denna antagna verklighet är alltså på något sätt överordnad; sinnen, förnuft och språk är till för att på olika sätt närma sig denna verklighet. Även om det är en vanlig uppfattning, finns det ingen möjlighet att bevisa att denna föreställning skulle vara sann. Ett antal frågor inom denna sfär har massor av filosofer ägnat sig åt i många hundra år.
Även avgränsat till just språk finns mängder med olika tankar, Samuelsson refererar bland andra till Noam Chomsky men här finns många, många andra som till exempel Ludwig Wittgenstein, Ferdinand de Saussure och Jacques Derrida. Kanske är inte språket någon beskrivning av en verklighet utan en verklighet i sig självt? Normalt betraktar vi språket som ett kulturellt fenomen, alltså något av människan skapat för att beskriva en verklighet, men kanske är det i stället ett naturligt fenomen, något nedärvt från något urspråk? Det är också därifrån av den här bokens titel kommer; det finns teorier om nostratiska som ett urspråk till vår indoeuropeiska språkfamilj men också till många andra.
Kring dessa frågor rör sig en hel del av texten, inte minst blir Göran Frid närmast manisk kring olika frågor inom detta område efter sin rehabilitering. ”Språkets gåta är nyckeln till universums ordning.” Det blir en läsning som jag uppskattar väldigt mycket. En fullkomligt rimlig nominering men det hindrar inte att jag står fast vid min topplista för årets Augustpris:
- Händelseboken av Andrzej Tichý.
- Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg.
- Promenader i natten av Lina Wolff.
Författaren
Tony Samuelsson är född i Karlskrona 1961 men delar av uppväxten ägde rum i Farsta, söder om Stockholm. 1996 flyttade han tillsammans med sin fru till den lilla byn Slättberg nära Orsa i Dalarna. Han är verksam som heltidsförfattare med böcker, filmmanus, tevedramatik, journalistik, föredrag, uppläsningar och skolbesök.
Arbetarlitteraturen är sedan ungdomen ett specialintresse, Ivar Lo-Johansson en tidig favoritförfattare. Han romandebuterade 1989 med Seymor som handlar om en ung löparstjärnas uppgång och fall under andra världskriget. Han har en omfattande utgivning bakom sig och har fått många litterära priser, även innan Augustpriset.
Anders Kapp, 2024-12-10
Bokfakta
- Titel: Kungen av Nostratien.
- Författare: Tony Samuelsson.
- Utgivningsdag: 2024-01-30.
- Förlag: Wahlström & Widstrand.
- Antal sidor: 348.