I samband med försöken att samla tidigare texter här på Kapprakt fastnar jag då och då. Det är lite som att röja ur förråd när nostalgidjävulen dyker upp hela tiden och förvandlar några timmars jobb till en evighet. Känner du igen det?
Just nu pausade jag litet inför frågan: Vilken är den bästa familjekrönikan? En helt oväsentlig fråga kanske, men även med rätt fåniga frågor kan vägen till svar vara intressant.
Det finns många att välja på, släktkrönikan är en populär genre i litteraturen, från Bibeln och framåt. Det finns oändligt många biografiska, men jag är mer intresserad av skönlitterärt orienterade verk, även om de kan bygga på verkliga personer. Några namn från de som jag själv läst dyker upp direkt som Per Anders Fogelström, Väinö Linna, Jonathan Franzens, John Steinbeck, Agneta Pleijel, Lev Tolstoj och Fjodor Dostojevskij. Av dessa har jag skrivit om två här på Kapprakt (länkar längst ner):
Jonathan Franzen gjorde succé när han kom med sin Frihet 2010. Riktigt hypad och till och med kallad ”den stora amerikanska romanen”. Visst är den bra, men jag kunde inte riktigt falla in i hyllningskören efter min läsning av den svenska översättningen som kom 2011.
Agneta Pleijels krönika är hämtad från hennes egen släkt. Den består av trilogin Drottningens Chirurg, 2006, Kungens komediant, 2007 och Bror och syster, 2009. Den har en biografisk utgångspunkt men är riktigt bra skönlitteratur och ger väldigt mycket om vår historia från det sena 1700-talet och framåt. Jag gillar den verkligen men hennes författarskap innehåller bättre verk. (Att hon fortfarande i högsta grad är värd att läsas visar hon med en viktig text i dagens DN.)
Mina finalister blir i stället dessa två: Buddenbrooks av Thomas Mann och Vargskinnet av Kerstin Ekman.
Vid 26 års ålder, 1901, publicerade Thomas Mann sin första stora roman, Buddenbrooks: en familjs förfall (finns i en riktigt bra nyöversättning av Ulrika Wallenström från 2005). Det är en myllrande släktkrönika och en ironisk nyckelroman med många av karaktärerna hämtade från Lübecks borgerskap (till måttlig förtjusning hos dessa). Så bra! För den fick han också Nobelpriset 1929.
Kerstin Ekmans trilogi Vargskinnet består av Guds barmhärtighet, 1999, Sista rompan, 2002, och Skraplotter, 2003. Här är vi långt från Lübecks borgerskap. Vargskinnet är en mäktig krönika över 1900-talet med utgångspunkt i en liten by, Svartvattnet i Jämtland. Ett mästerverk i svensk litteratur.
Buddenbrooks fick alltså Nobelpriset av Svenska Akademien 1929. Thomas Mann var väl värd det, men mer för mästerverket Bergtagen (som akademien tyckte var alltför utmanande).
Kerstin Ekman lämnade rakryggad Svenska Akademien redan 1989 efter Salman Rushdie-affären och jag tror inte de senaste årens akademikatastrof skulle varit möjlig med hennes starka integritet på plats. Väl värd ett Nobelpris är hon i vilket fall som helst men sedan Tranströmer fick det rätt nyligen är det knappast troligt att det blir någon fler svensk mottagare inom överskådlig tid.
Och vinnare i tävlingen bästa familjekrönika blir …. Kerstin Ekman! (Säg gärna till om du har en annan åsikt.)
Just nu har jag hennes senaste Gubbas hage som godispåse på nattygsbordet. Jag vill inte läsa ut den. Jag kommer inte att skriva om den. Men parallellt med allt annat, bland annat all annan läsning, unnar jag mig ett litet stycke då och då. Enligt Augustprisjuryns ”visdom” är det en fackbok, inte skönlitteratur. Men den visar igen Kerstin Ekmans unika storhet; att i det lilla krypet se hela världen.
Anders Kapp, 2018-12-09
Länkar till mer information
- Kapprakt om Vargskinnet
- Kapprakt om Buddenbrooks
- Kapprakt om Agneta Pleijels familjekrönika
- Kapprakt om Jonathan Franzens Frihet