Det är onsdag 15 november, regnet har öst ner under många dagar, resulterat i översvämmade källare och många andra problem men också utlöst ett jordskred i sluttningen ner mot älven. Det var en hundägare som larmade, skredet hade blottlagt en död kropp; den uniformerade ingripandepolisen har redan hunnit spärra av när utredaren Pirjo Lundquist från grova brott i Gävle kommer fram, hon bor i Bollnäs och hade inte så långt att åka. Liksom många andra tänker Pirjo på en enda sak: kan det handla om Ella Stenbeck? Sjuttonåriga Ella försvann härifrån för ganska precis ett år sedan och Pirjo var en del av den utredningen som trots stora insatser inte kommit i mål. Hon kan snabbt konstatera att den här kroppen måste ha legat nergrävd rätt länge, det verkar i och för sig vara en ung tjej men mycket kortare än Ella och resterna av kläderna stämmer inte heller. Det här är någon annan. Camilla Grebe har gjort det igen, hon vägrar upprepa sig, hittar ständigt nya vägar. Tjejer som är utsatta på olika sätt är inget ovanligt tema inom genren men det här är ovanligt starkt, särskilt när det gäller svåra och utbredda konsekvenser, både över tid och rum.

Huvuddelen av handlingen är förlagd till Storforsa, ett fiktivt litet samhälle i Hälsingland som ändå har en ganska exakt geografisk placering vid Ljusnans västra strand; närmaste något större ort är Bollnäs, knappt tre mil söderut, på vägen dit passerar man Arbrå. Det här är sjunde delen i Grebes pågående svit Flickorna och mörkret, nästan identisk med denna boks titel som dock bör skrivas med versalt M, Flickorna och Mörkret, Mörkret är nämligen här namnet på en plats, ett skogsparti vid älvstranden nära Storforsa där den döda kroppen hittades.

Redan i prologen får vi träffa en av berättelsens viktigaste karaktärer, femtonåriga Myra Stenbeck, Ellas lillasyster. På sätt och vis lever hon i en misär, mamma Hanna har alltid druckit för mycket men har rasat fullständigt efter Ellas försvinnande. Myra tar hand om allt i hushållet; går ut med de tre hundarna, städar, lagar mat, betalar räkningarna om det finns några pengar samtidigt som mamma ligger berusad i soffan. ”Det är märkligt hur snabbt barn kan bli vuxna om det krävs av dem.” Och Myra har på flera sätt tvingats bli vuxen alldeles för tidigt men hon skrivs egentligen inte fram som ett offer, hon är stark, smart, arg och ibland även rolig.

Hon hör naturligtvis talas om att det hittats en kropp i Mörkret, tar sig dit direkt för att ta reda på om det handlar om Ella, konfronterar poliserna:” – Ni är fan helt jävla värdelösa … Ni bryr er ju inte ens om Ella längre. Ingen bryr sig längre. Ingen. Det är sinnessjukt, har alla bara gett upp, liksom?”

Pirjo känner mycket för Myra, ”för att hon påminner mig om hur det var att byta mammas nerkissade lakan. Hur det kändes att ständigt ljuga och att ha många kompisar men ingen riktig vän, eftersom jag höll alla på armslängds avstånd, både bokstavligt och bildligt. Och så påminner hon mig om skammen, förstås”. Både Pirjos mamma och mormor var alkoholiserade, de är döda men deras vålnader besöker henne så fort hon häller upp en drink för att slappna av efter en lång arbetsdag, trycker fortfarande ner henne som en helt usel och värdelös människa. Det kan låta udda som idé men skrivs fram väldigt starkt.

Gävlepolisen är hårt belastade av en snabbt växande narkotikabrottslighet, ber NOA om hjälp med det nya fallet och därmed återkommer kriminalkommissarie Manfred Olsson från tidigare böcker. Han är en speciell karaktär, en överviktig klädsnobb som startat en ny familj med betydligt yngre Afsaneh. Tillsammans med henne har han två små barn att addera till sina vuxna tre. Manfred var nyligen med om en insats där allt gick fel; han dödade en tonåring sedan han hotats med en attrapp. Han har friats juridiskt men blundar för effekterna av traumat. Afsaneh kräver att han måste gå i terapi men i stället åker han norrut till den nya utredningen.

Pirjo och Manfred har en historia, när de samarbetade i en mordutredning i Sörmland för tio år sedan hade de ett kort förhållande, och det finns fortfarande en del spänningar; Pirjo tycker att han genar för mycket, drar alltför snabba slutsatser och Manfred kan ibland vara väldigt nedlåtande, ”lilla gumman” gör Pirjo riktigt förbannad.

Just nu blir Pirjo blir i stället allt mer attraherad av Kent Berggren, en lokal ingripandepolis, bosatt i Storforsa, som hon lärde känna under Ellautredningen. Hon har själv inga rötter i området, hamnade här sedan hon träffat en Stephen från Bollnäs; de köpte ett radhus där och hon började jobba hos polisen i Gävle. Förhållandet tog slut men Pirjo behöll radhuset och stannade kvar. Hon har inga egna barn, men sedan tre år bor hennes systerdotter Carlota, snart tretton, tillsammans med henne sedan Pirjos syster Olivia dog i en trafikolycka. Hon är rätt nöjd med deras lilla familj, har inte varit intresserad av någon man på länge, men nu växer intresset för Kent och hon känner att attraktionen är ömsesidig. ”För det är så det känns: som om hans närvaro är nödvändig, livsavgörande. Som om han är sprickan i en mur, genom vilken jag kan skymta en annan tillvaro, ett bättre liv.” Språkligt väldigt snyggt! Kent har också en stor roll i berättelsen.

Systrarna Myra och Ella stod varandra väldigt nära, egentligen är de halvsystrar, samma mamma men olika pappor. Ellas pappa Billy Hagberg försvann tidigt ur hennes liv men inte så långt, han bor i Järvsö men har varit väldigt lite delaktig i hennes uppväxt. Myra har ingen aning om vem som är hennes pappa, mamma vägrar berätta, säger olika saker, oftast att ”han var en idiot som dog i en trafikolycka”. Så småningom har hon kommit fram till ”att hon nog inte visste vem han var. Att han bara var någon random snubbe som hon sprang på när hon var full.” ”Att de inte ens dejtade, som mamma och Aset. Aset är inte en person, utan en förkortning som Ella kom på. A-S-E-T står för Anders, Slobodan, Eric och Tim – killarna som mamma var ihop med året innan Ella försvann.” En svart humor som beskriver en oändligt sorglig livssituation för dessa tjejer. Vi får också veta att mamma Hanna till stora delar reproducerar sin egen uppväxthistoria, socialt arv är ett centralt tema.

Den funna kroppen är svår att identifiera, rättsläkaren i Umeå finner en del som tyder på att hon sannolikt har ett ursprung i något annat land, men man utgår snart från att det sannolikt finns ett samband med Ellas försvinnande. Utredningen om Ella kom aldrig fram till vad som hänt henne men man vet att hon lämnade Storforsa, besökte några olika personer på väg söderut mot Stockholm, att hon kom fram dit men snart åkte norrut igen, det finns bilder från en övervakningskamera på centralen i Stockholm som visar henne stiga på ett norrgående tåg. Efter det finns ingenting.

Eftersom polisen är så totalt värdelös bestämmer sig Myra för att hon måste fixa det själv. Hon lagar mat och fyller kylskåpet med tillräckligt med matlådor för att mamma ska klara sig, skriver en lapp där hon säger att hon ska sova över hos en kompis några dagar, hoppas att deras gamla granne August ska reagera och släppa ut hundarna när det blir nödvändigt, sjukanmäler sig själv via mammans inloggning i skolsystemet och stänger av telefonen så att ingen ska kunna spåra henne. Sedan ger hon sig av söderut; hon ska följa Ella i spåren och ta reda på vad som hänt henne. Det blir en äventyrlig resa med starka scener.

Det dröjer flera dagar innan någon upptäcker att Myra är försvunnen och då är ytterligare en tjej från Storforsa borta. Parallellt med detta följer vi Pirjo, Manfred, Kent och flera andra som driver polisutredningen; den rör sig snyggt mellan olika hypoteser med olika misstankar och misstänkta.

En oväntad referens finns till Thor Heyerdahl som tidigt dyker upp när en lärare frågar klassen om någon vet vem han var. Myra svarar ”– Det var min farfar … Han uppfann mulltoan och blev skitrik.” Myra kan vara riktigt rolig och Heyerdahl dyker upp senare på andra sätt.

Efter en kort prolog rör vi oss kronologiskt i tre delar från onsdag 15 november 2023 fram till en riktigt dramatisk upplösning när stormen härjar i Mörkret sent på lördagskvällen 25 november. Därefter kommer en rätt kort fjärde del som utspelar sig en dag våren 2024, en sorts epilog om man så vill men boken avslutas med drygt två sidor som har just Epilog som titel och som har en helt annan karaktär; vacker, poetisk. Vi befinner oss alltså hela tiden i bokens samtid, saker som hänt tidigare i inblandade människors liv levereras som tillbakablickar. Vi rör oss också hela tiden mellan de tre huvudpersonernas perspektiv – Myra, Pirjo och Manfred – med olika språkligt tonfall. Det är alltså en rätt vanlig berättateknisk form men alldeles ovanligt väl genomförd. Merparten av texten skrivs i presens och en hel del skrivs i första person vilket inte alltid är så enkelt, men om man behärskar det, som Grebe definitivt gör, skapas mycket hög närvaro i läsningen.

Här finns en ovanligt stark omsorg; författaren vårdar verkligen sina karaktärer, scener och miljöer. Språket är som vanligt fantastiskt, det här skulle kunna vara en lärobok i hur man komponerar en text med tempovariationer som skapar fängslande rytm, läsglädje på högsta nivå, och naturligtvis blir det spännande. Allra mest imponerad är jag ändå över hur man kan skriva fram utsatthet så starkt utan att för den skulle förminska de drabbade till bara offer.

Innebär det faktum att titeln för denna bok (nästan) överensstämmer med beteckningen på sviten att den härmed är avslutad? Jag har frågat utan att få svar men kommer att försöka igen när jag snart träffar henne på Svenska Deckarfestivalen. Men, varthän denna författare än beger sig så kommer vi läsare att följa med henne.

Anders Kapp, 2024-10-30

Bokfakta

• Titel: Flickorna och Mörkret.
• Författare: Camilla Grebe.
• Utgivningsdag: 2024-10-30.
• Förlag: Wahlström & Widstrand.
• Antal sidor: 398.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Camilla Grebe inklusive ytterligare länkar.
• Läs vad andra skriver om boken.