Tänk svart. Tänk vidare in i ett så obegripligt djupt mörker att det saknas ord för att beskriva det. Möt en text som ändå gör det och som använder vackert, emellanåt närmast serent språk. Jag tror knappast jag mött en så dramatisk kollision mellan form och innehåll, mellan språket och det beskrivna, sedan en av mina favoritböcker, Kåda av Ane Riel, kom ut i september 2018, och det är djupt imponerande. William Älgebrinks debutroman Huset vid Pärlälvens slut finns nu ute och den är något så sällsynt som originell, dessutom på flera olika sätt. Man skulle kunna prata om splatter, vampyrer, skräck eller magisk realism utan att det heller säger så mycket. Barn med jobbig uppväxt står som spön i backen i spänningslitteraturen men du har garanterat aldrig tidigare mött det som händer i det där gamla huset vid Pärlälven utanför Jokkmokk, omgivet av uråldrig skog; varken då när Dylan växte upp eller nu när han bor ensam i huset, försörjer sig som busschaufför och lider av ett krympande hjärta. Självklar på topplistan över årets bästa svenska spänningsdebuter.

Redan vid första anblicken finns en originell aspekt; samtidigt som den vanliga spänningsromanen för varje år blir allt tjockare kommer här en nätt bok på 194 sidor, mer behövs faktiskt inte för att skapa en stor läsupplevelse.

Huvudpersonen heter Dylan Häggström och när vi först möter honom är han barn, yngst bland syskonen, går i skogen med mycket äldre storasyster Ella-Kajsa. Hon skriver dikter om flykt bort från Jokkmokk, vill resa söderut. Dylan har svårt att läsa, ”Men jag blir som avbruten. I huvudet. Jag läser alla ord samtidigt.” Dessutom vill han inte höra om hennes drömmar om att åka bort, det gör honom rädd ”För vad som skulle hända mig om inte du fanns.”

I nästa kapitel är Dylan drygt trettio, vi rör oss mellan olika tider under läsningens gång. Det är morgon, fortfarande mörkt och även om alla barn från Kåbdalis som ska till skolan i Jokkmokk redan klivit på bussen väntar han in rätt avgångstid, som bussförare är han noga med att följa tidtabellen. Så är det dags. ”När han svänger ut är det inte jag som styr.” En rätt typisk mening från den här författaren, skenbart enkel och samtidigt genial. Berättar genast för oss att det finns något som är trasigt i den här människan, han är både ”jag” och ”han” och de två kommer inte särskilt väl överens.

Han saknar Ella-Kajsa hela tiden, den enda som någonsin varit snäll mot honom, drömmer om att hon ska komma tillbaka men det kommer hon inte att göra. Till och med barnen på bussen är elaka: ”Farsan säger att ni Häggströms är helt jävla kokkis hela bunten.” Men inte Pojken som kallar Dylan för Bussis och faktiskt ser honom; Pojken har också en egen berättarröst i boken.

Dylan bor nu ensam i huset vid Pärlälvens slut, det är åtta år sedan mamma dog och tio år sedan pappa dog hösten nittiotvå. Han är sjuk, på vårdcentralen är man trött på hans ständiga besök och någon hjälp för sina egentliga problem får han inte. Det värsta i hans tankevärld är hjärtat som bara krymper, det saknar blod, det enda som hjälper är att dricka blod men det är ju inte så lätt att komma över. I frysen har han kaninhjärtan och djurkroppar som blir hans räddning när det blir alltför svårt. Men han vet att han skulle behöva människoblod för att hans hjärta ska bli bra.

Och han mår dåligt på många sätt. ”Han blundar. Tar ett djupt andetag. Han tänker sig ett stort svart hål i sitt huvud, tänker sig att han faller ner däri. Han inbillar sig att själen blir tunn nu. Tunn, tunn, tunn. Papperstunn. Ser hur den tänjs, en skir slöja. Och nu, när den är så tunn att han inte kan se den, kan vad som helst ta sig igenom.”

Att han mår så dåligt är inte så konstigt med tanke på all grymhet han mött genom livet och aldrig blir det bättre; när hans storebror Vincent rymmer från fängelset i berättelsens nutidsplan blir det tvärtom ännu värre, Dylan måste försöka rädda Pojken från honom.

Det blir en kamp på liv och död både i dåtid och i berättelsens nutid, skildringarna är på många sätt gränslösa i sin grymma brutalitet och samtidigt fantastisk välskrivna, en vacker prosa. Och det är inget spekulativt våld, tvärt om finns fokus på konsekvenser för alla inblandade och andra i flera led. Här finns också en sorts epilog omkring tjugo år efteråt med konsekvenser in i vår egen samtid och dess frosserier i true crime, verkligt våld.

Underbar läsning, en av årets absolut bästa debuter.

Anders Kapp, 2024-10-23

Bokfakta

• Titel: Huset vid Pärlälvens slut.
• Författare: William Älgebrink.
• Utgivningsdag: 2024-10-21.
• Förlag: Romanus & Selling.
• Antal sidor: 194.

Länkar till mer information

• Kapprakt om William Älgebrink.
• Läs vad andra skriver om boken.