Nu finns äntligen brasilianska Itamar Vieira Juniors internationella succédebut ute i svensk översättning med titeln Den skeva plogen, en träffande roman om ett utsatt folk, en historia berättad av tre kvinnliga röster, färgad av den magiska realism som inte är ovanlig i den latinamerikanska litteraturen. Det här är inte hundra år av ensamhet, men det är en sorts släktkrönika som på ett plan sträcker sig över omkring fyrtio år och på ett annat plan över flera hundra år, inte om ensamhet men om solidaritet i utsattheteten, särskilt kvinnlig solidaritet, om systerskap i en slavliknande tillvaro, generationer efter det att slaveriet i Brasilien förbjöds 1888. Det är en underbar berättelse med starka karaktärer, främst starka kvinnor, ett fantastiskt språk, en text som också ger nya insikter. Läs den!
Först en kort sammanfattning av den historiska kontexten. Efter den portugisiska invasionen på femtonhundratalet delades så småningom marken i detta stora land ut till ledande vita personer i ockupationsmakten som drev jordbruk, gruvdrift och annat med hjälp av en förslavad ursprungsbefolkning. Så småningom kompletterades de med svarta slavar från Afrika. När slaveriet förbjöds i slutet av 1880-talet ersattes det av en annan ordning. Markägarna erbjöd människor liten en bit mark där de kunde bygga ett enkelt hus, noga reglerat så att det skulle vara av tillfällig karaktär, utan el eller VA. Som ”hyra” för detta lån av en liten bit mark skulle de arbeta utan lön för markägaren under långa arbetsveckor så länge de bodde på gården. I anslutning till husen fick de ha egna trädgårdsland som främst sköttes av kvinnor och barn, odlingar som var basen för deras överlevnad. Det är i denna slavliknande struktur som vi befinner oss i denna berättelse som i huvudsak befolkas av ättlingar till de svarta slavarna, dagens afrobrasilianare.
Vi möter direkt Bibiana och hennes ett år yngre syster Belonísia, på gården leker de med dockor som de gjort av majskolvar. När de ser att farmor Donana går iväg och huset är tomt passar de på. De har länge varit nyfikna på vad som finns i den resväska som alltid funnits under farmors säng. Invirad i ett fläckigt tyg hittar de en blänkande kniv med vackert snidat skaft i elfenben. De har aldrig sett ett så fantastiskt föremål förut och undrar hur det kan smaka. Farmor kommer tillbaka och blir rasande, ger flickorna var sin örfil och frågar vad de håller på med, ”Ut med språket, sa hon och hotade med att skära tungan av oss om vi inte berättade. Hon insåg inte att en av oss redan höll sin tunga i handen.”
Underbar inledning, vi läsare är fast direkt. Det dröjer rätt länge innan vi får veta vilken av systrarna som nu blivit stum och den skarpslipade knivens historia, både bakåt och framåt i tiden, dyker upp ännu längre fram i texten. Systrarnas relation genom livet har sina utmaningar men de är bundna till varandra för alltid.
Boken har tre delar, Bibiana äger berättarrösten i den första, Belonísia i den andra och ett kvinnligt väsen i den tredje. Den två första är i huvudsak kronologiska, vi följer systrarna, och många människor i deras omgivning, under uppskattningsvis fyrtio år. Den avslutande delen svävar ganska fritt i tiden (och rummet) med händelser innan, ibland långt innan, de två första delarna men även delvis efter dessa delar.
Religion spelar en stor roll i berättelsen. Jarê är en religiös praktik som enbart finns i den del av Brasilien där vi befinner oss, en religion med afrikanska rötter, med en del inslag av katolicism men absolut inte direkt kopplat till den katolska kyrkan, en institution som historiskt var en grym förövare mot denna folkgrupp. Här finns olika väsen som kanske mer härstammar från naturreligionerna, väsen som har olika roller i människornas liv, som inte uttolkas av präster och pastorer utan av visa helare, väsen som firas med festliga ritualer, jarêfester.
Systrarnas pappa heter egentligen Jose Alcino da Silva men ingen känner honom som något annat än Zeka Storhatt. Namnet ”Storhatt” har sin egen underbara historia förknippad med hans starka mamma Donana som begravt tre män och i berättelsens inledande nutid bor tillsammans med sin son och hjälper till med barnen i familjen. Zeka är just en sådan helare med magiska förmågor, har lärt sig mycket av sin mamma och är en mycket respekterad man på gården Água Negra där vi befinner oss, en man som arbetar hårt och lojalt, en man som på fritiden hjälper människor med problem av olika slag, en sorts schaman om man så vill. Den inledningsvis nämnda solidariteten finns mellan de svarta arbetarfamiljerna men den är långt ifrån problemfri. Det här är människor som lever i en mycket utsatt situation med fattigdom och hårt slit, när torka eller översvämningar slår till är svälten inte långt borta.
Många kvinnor hotas förutom allt annat också av ett patriarkalt förtryck; i övrigt helt maktlösa män kan ändå hävda makt över sina kvinnor och i kombination med sprit kan det bli farligt för både kvinnor och barn. Männen ”slog dem tills de blödde eller dog och lämnade ett spår av hat på deras kroppar.” Att försöka hantera den typen av problem är en av Zekas många uppgifter. Systrarnas mamma, Salustiana Nicolau, har inga sådana problem, hon är en av textens många starka kvinnliga karaktärer, hon och hennes man hjälps åt för att hantera många svåra situationer. När Donana så småningom dör är det Salustiana som tar över hennes roll som samhällets barnmorska. Zeka leder de jarêfester som regelbundet arrangeras i deras hem, nätter då han förvandlas till många olika väsen.
Närheten till naturen genomsyrar hela texten på flera sätt, kunskap om naturen är helt livsnödvändig för dessa människor, det är den de lever av, men den är också besjälad på närmast mytiska sätt: ”Vinden blåser inte, det är jordens andetag.” ”Som en läkare lyssnade han på jordens hjärta.” Bokens titel relaterar också till detta: ”Det var som en skev plog som trängde ner i jorden och gjorde den ofruktbar, livlös och söndertrasad.”
Det muntliga berättandet spelar en stor roll, bland annat en historia som Donana berättar om sin son, något som hände när Zeka var ung, blev galen, försvann in i skogen där han togs om hand av en jaguar, ”den kretsade runt honom och skyddade honom som om han vore dess egen avkomma.” Jaguaren återkommer på olika sätt i texten, liksom en hel del annat.
Vi får följa en långsam och försiktig radikalisering där allt fler kritiserar de usla livsvillkoren, inte längre vill acceptera markägarnas diktatur. På det sättet är det naturligtvis en politisk text, men aldrig någonsin på något förenklat plakataktigt sätt.
Och hela tiden detta vackra, poetiska språk: ”Hon hittades bland vissna blommor som fortfarande hade en svag doft av alltings förgänglighet.” Översättaren Inger Midmo har gjort ett bra jobb.
Författaren
Itamar Vieira Junior är född 1979 i Salvador, huvudstad i delstaten Bahia i nordöstra Brasilien. Som första mottagare av ett särskilt stipendium för fattiga svarta ungdomar började han studera geografi vid University of Bahia och gick hela vägen till en doktorsexamen med en avhandling om afrobrasilianska samhällen, quilombolas, som en gång skapades av slavar som lyckats fly från plantagerna, och livet för ättlingarna till dessa människor. Han har också arbetat för myndigheten INCRA som administrerar landreformer i Brasilien och har alltså stor kunskap om de sammanhang som han också behandlar skönlitterärt. Efter ett par novellsamlingar romandebuterade han 2018 med Torto Arado (Den skeva plogen) som översatts till många språk och fått många fina priser, bland annat var den med i finalen för prestigefyllda International Booker Prize 2024. Efter romandebuten har han kommit ut med ytterligare en novellsamling och en roman.
Anders Kapp, 2024-09-27
Bokfakta
- Titel: Den skeva plogen (Torto Arado 2018, översättning Inger Midmo 2024).
- Författare: Itamar Vieira Junior.
- Utgivningsdag: 2024-09-27.
- Förlag: Bazar.
- Antal sidor: 334.