Tack för all glädje du givit mig. För att du låter mig hela tiden återuppleva skönheten i det svenska språket. Jag har just läst sista sidan i din senaste bok ”Med sina läppars svalka” som kom nu i september och kan bara le efter ännu en fantastisk läsupplevelse. Ständigt obegripligt hur du, född med grekiska som modersmål, lyckats bli en sådan mästare på vårt lilla språk. Men det finns något särskilt glädjande i det, i dessa tider när ord om gemensam historia, kultur och inte minst språk missbrukas i nationalistiska syften; i Sverige, I Grekland och många andra håll. Lika glädjande som när jag för några år sedan träffade på en riktigt spännande forskargrupp som helt och hållet sysslar med svenska språket för att kunna automatisera innehållsanalys och tillämpningar på ett AI-nära sätt och kunde konstatera att ingen i gruppen var född i Sverige. Ledaren heter Hercules och kommer precis som du från Grekland.

Jag är djupt tagen av din berättelse om Elenas liv från det att hon föddes i en liten grekisk by, genom en svår uppväxt under tysk ockupation, emigrationen till Australien, återfärden till Grekland, den nya emigrationen, nu till Sverige, och hennes liv fram till nutid då hon är en åldrande och fortsatt i högsta grad levande människa, kvinna och konstnär här i Stockholm.

Här får jag ett stycke samtididshistoria och som vanligt tycker jag att den riktigt goda romanens fiktion är sannare och mycket närmare än förment dokumentära historieskildringar. Att berätta om migrationens våndor och möjlighet från en människas perspektiv, sensuellt nära, ger något helt annat än distanserade berättelser om många.

Som all god skönlitteratur berättar du här om det som är det enda egentlig viktiga, om liv och död, om kärlek, lust, åtrå, om svek, skam och förnekelse, om det som ger livet mening och om det oförlåtliga.

Inte minst fastnar jag för dina tankar kring förlåtelse. Några meningar som fastnade hos mig:

”Man bör kanske förlåta, men man bör inte glömma. Annars är det ingen som lär sig något. Varken bödlarna eller deras offer.”

”Jag älskar dig, men jag kan inte förlåta dig.”

”I spegeln såg han en man han inte tyckte om. Om man inte kan förlåta någon man älskar. Kan man då förlåta någon man avskyr?”

”Det var inte en lycklig dag. Den enda anledningen att minnas den var för att ha något att glömma.”

”Aldrig älskar människorna varandra lika mycket som när de skiljs.”

”Livet hade förolämpat mig. … Sorgen mildras med tiden, men en förolämpning blir värre varje gång man tänker på den.”

Här finns mycket att reflektera över, att tänka kring, att diskutera med goda vänner.

Några andra citat som hjälpte mig att reflektera över mitt eget liv.

Om en aspekt av tvåsamhetens utmaningar:

”Giannis såg vad som fanns framför dem. Hon såg vad som kunde finnas där. Ibland är det svårt att leva tillsammans med någon som drömmer. Ibland är det svårt att leva tillsammans med någon som inte gör det.”

Om konstiga föreställningar om att varva ner, ta det lugnt, pensionera sig …

”Människan ska vila en gång för alla. Det är inte bråttom. Det är inte någon mening med att dö utvilad.”

Och du ger oss som läsare väldigt mycket om glädjen i lust och åtrå:

”Hon rasade mot hans kropp, som vågorna mot en klippa.”

På måndag får vi besked om vilka som nominerats till årets Augustpris och jag kommer att bli både förvånad och sorgsen om inte ”Med sina läppars svalka” finns med.

I vilket fall som helst hoppas jag att det är många som hittar fram till din senaste bok och läsandets glädje!

Än en gång: Tack!

Anders Kapp, 2014-10-18

Bokfakta

• Titel: Med sina läppars svalka.
• Författare: Theodor Kallifatides.
• Utgivning: 2014.
• Förlag: Bonnier.
• Antal sidor: 394.