”Att älska innebär att avstå från våld”, sade Franz milt.

Sabina förstod två saker: för det första att den meningen var vacker och sann. För det andra att Franz med den hade uteslutits ur hennes erotiska liv.”

Jag har bland annat ägnat helgen åt en del retroläsande. Fantastiska noveller av Saul Bellow och i dag Milan Kunderas ”Varats olidliga lätthet”.

Varat är en fantastisk bok om kärlek, sexualitet och filosofi. En utgångspunkt finns hos Parmenides (500 f kr) som bland annat sysslade med ett antal dikotomier mellan positiva och negativa poler. En av dessa är lätthet och tyngd där han menar att det förra är den positiva polen och det senare den negativa. Kunderas bok argumenterar för motsatsen. Det inledande citatet handlar inte om någon sorts S & M utan om en sexualitet som inte är någon lätt och ytlig dekor utan om något intensivt, tungt, kroppsligt och sinnligt nära.

Här finns många personer men de mest centrala är Tomas, Tereza, Sabina och Franz. Det är deras relationer som berättelsen kretsar kring mitt i de omstörtande Tjeckiska händelserna under sent 60-tal.

De som sett filmen kommer säker ihåg Lena Olin som Sabina. Hon är en konstnär som i sin utbildning präglats av en socialrealistisk dogm. Efter ett missöde med en sådan tavla, spilld färg som skapar ett hål i den realistiska ytan, ägnar hon sig åt just detta; att finna revorna i dekoren, den tunga verkligheten bakom den lätta dekoren, att söka sprickorna i muren (som Lars Gustafsson uttryckt det). Hon dras också till sveket och går på sätt och vis under när det inte finns något verkligt viktigt att svika längre, när den lätta, ytliga dekoren är allt som återstår.

Varat är sprängfylld med referenser. Återkommande är ett uttryck från Beethoven, Es muss sein (ung ”det måste vara”) som rör sig från ett lätt skämt i en första version till något mycket tungt i hans sista stråkkvartett; det riktigt svåra och tunga beslutet, nödvändigheten, det livsavgörande.

Ibland är han riktigt kul. Han sysslar en del med begreppet kitsch som det enkla förytligandet, det totalitära samhällets på förhand givna svar: ”Kitschen är hållplatsen mellan varat och glömskan:” Jag tycker det både sant och väldigt tragikomiskt.

För några år sedan skrev jag ett papper med rubriken ”Tillvarons obegripliga maktlöshet” / ”The Incomprehensible Powerlessness of Being” som naturligtvis titelmässigt var någon sorts parafras på Kundera. Just då var det mest en känsla av att det fungerade, även då låg den första läsningen av Varat långt borta, men nu när jag läst om den ser jag hur väl det fungerar. Mitt papper handlade om konflikten mellan upplysning / liberalism och tysk romantik där det förra lätt kan associeras till Parmenides / Kunderas lätthet och det senare till tyngden och där det förras segrande hegemoni innehåller stora problem in i vår samtid.

Kundera rör sig från det enskilda, det privata, från kärleken och sexualiteten, mot det samhälleliga i skuggan av Pragvåren och den Sovjetiska ockupationen. Jag gick den andra vägen, men i stort handlar det om samma sak. Naturligtvis vill jag inte på något sätt jämföra mig med Kundera, men det var rätt kul att se hur det som då mest var en känsla faktiskt har rätt bra underlag.

Och har du inte läst ”Varat” tidigare så är det dags att göra det nu!

Anders Kapp, 2014-04-24

Bokfakta

• Titel: Varats olidliga lätthet. (Nesnesitelná lehkost bytí. 1984. Översättning av Ulla Bruncrona.)
• Författare: Milan Kundera.
• Utgivning: 2002.
• Förlag: Bonnier.
• Antal sidor: 347.