Hey mama, look at me on Panic Beach”, ett inledande citat som hämtats från Maria McKees låt Panic Beach från 1989. Lyssna gärna på den låten när du läser Sara Stridsbergs nya Farväl till Panic Beach, det finns fler beröringspunkter än namnet på den fiktiva strand där delar av handlingen utspelar sig i denna släktkrönika som annars rör sig en rätt omfattande geografi och under mer än hundra år. Och du ska läsa den; det är ett mästerverk, en självklar Augustnominering, självklar läsning. I nutid sitter berättarjaget Nina i en vintrig Berzelii park med minnena av en familj fylld av förlorare och upphöjda, hon väntar på ett mirakel alltmedan det skimrande och skrämmande skenet från Panic Beach avtar.

Ett citat: ”Det finns en punkt i varje berättelse fram till vilken man tvekar. Vid den punkten drabbas jag alltid av svindel, det är som att sväva fritt över en avgrund en liten stund. Resten tillhör fysiken, det är att falla fritt, en sorts gravitation. Det är som de där febermånaderna sommarmånaderna 1917 när tant Laura och Samuel Grossman ses i Hedvig Eleonora och älskar intill orgeln, när Bach överröstar deras rop.”

Läs det gärna några gånger och känn rytmen, skönheten i språket, den självklara och samtidigt överraskande rörelsen mellan det abstrakta och det konkreta. Möjligen är det den tidigaste händelsen i den här berättelsen men den kommer först på sidan 71. Långt tidigare i texten kommer resultatet av deras kärlek i ett telegram från Laura till Samuel i slutet av april 1918: ”Pojke född. 4 055 gram. Dina öron.” Pojken döps till David och den han länge kommer att tro är hans pappa är Lauras make Harry. Senare i livet möter David en halvbror, Gabriel Grossman.

Släkten Stjärnes historia är fylld av komplikationer, här finns mycket mörker, mycket skuld, sorg och ångest; i huvudsak skildrat med ett ljust och vackert språk, kontrasterna förstärker texten; så mycket är outtalat, växer fram i läsarens tankar, vilket ytterligare förhöjer läsningen.

Tankar kring ondskan: ”… ibland tänker jag att det är därför som människor gör hemska saker, som en dröm om ovillkorlig kärlek, att göra det värsta och sedan bli förlåten.”

Det hela är ett sorts kalejdoskop med hopp i tid och rum där helheten växer fram inom oss som läser. Det är så galet imponerande och egentligen helt meningslöst att försöka beskriva någon sorts handling.

Släktkrönikan är en litterär genre som funnits i alla tider, både som skönlitteratur och i andra former. Ibland har texterna resulterat i Nobelpris som Thomas Mann för sin bok Buddenbrooks (borde kanske ha fått det för Bergtagen men den ansågs som alltför kontroversiell av delar av akademien) och Gabriel García Márquez för underbara Hundra år av ensamhet. Ibland kanske den borde ha fått den belöningen som till exempel Kerstin Ekman för trilogin Vargskinnet. Det är alltså en stor tradition som Sara Stridsberg skriver in sig i med sin nya bok och hon gör det på sitt alldeles egna sätt.

En återkommande utmaning för denna genre är att det av naturliga skäl förekommer rätt många karaktärer för författare och läsare att hålla reda på. I den ryska traditionen hanterades detta ofta med inledande personförteckningar, släktträd eller liknande och en bit in i läsningen av den här texten önskade jag mig något sådant hjälpmedel innan jag vände blicken inåt med en hånfull grimas. Varför då? En liten omväg:

Ordet genealogi kan stå för släktforskning, lämpligt när det som här handlar om en släktkrönika, men det kan också stå för den historiska genealogi som utvecklades av Friedrich Nietzsche, främst i hans Zur Genealogie der Moral från 1887 och som senare tillämpats av många, inte minst Michel Foucault. Liknande tankar finns också som grund för Minervas uggla, viktig bild hos Hegel. Ibland tänker man på historien som en logisk linje där orsak skapar verkan som blir orsak till nästa verkan och så vidare. Genealogin menar, förenklat, att detta är helt fel. Historisk logik är alltid en efterhandskonstruktion som skapas i den tid när det aktuella historiska skeendet beskrivs, denna logik finns inte på något sätt inbäddad i själva de oändligt många historiska händelserna och fenomenen. Det innebär också att historia, som akademiskt ämne eller i andra sammanhang, är ständigt föränderlig.

Sara Stridsbergs texter arbetar ofta med återkomster. Det kan vara återkomster till någon särskild händelse, väldigt starkt i hennes förra roman Kärlekens Antarktis men det finns också här. Det kan också handla om återkomster till vissa ord; det finns flera exempel i den här texten men det jag tänker på just nu är ”skärvor” som återkommer flera gånger. Berättarjaget Nina sitter i nutid och tänker tillbaka på sin släkt och det är just skärvor som dyker upp, olika delar i olika tider, inte någon kronologisk eller logisk linje som släktträd eller liknande skulle kunna förmedla. Att det inte finns är ett medvetet val, är jag övertygad om, liksom att det beslutet grundar sig i ovan beskriva historiesyn. Och det är ett riktigt klokt val, ett av många på vägen till detta mästerverk. Därav min irritation mot mig själv för att jag tidigt i läsningen inte insåg detta.

”Och jag ser på alla dem vi kommer ifrån, en rad av skuggor som försvinner bakom oss. Vi står i slutet av en större berättelse som jag bara kan se en liten skärva av. Men kanske är allt bara vind, spöklika spår av människor som do för länge sedan och människor som jag aldrig har träffat.”

Ta det bara lugnt, bli inte otålig när det dyker upp ett namn som du inte riktigt kommer ihåg och inte heller riktigt förstår hur den personen hänger samman med andra i denna text. Det ordnar sig, det kommer att växa fram en sorts helhet inom dig, den helheten kan mycket väl skilja sig en del från den som skapas hos andra läsare och att åstadkomma detta klarar bara riktigt stora författare.

Det enda jag inte är så förtjust i är omslaget; det känns rätt svalt, nästan eteriskt och det är inte den här texten.

Hittills i år har jag bara en bok som är självklar för en Augustnominering: Händelseboken av Andrzej Tichý. Nu har jag två.

Författaren

Sara Stridsberg fick sitt stora genombrott, också internationellt, med romanen Drömfakulteten 2006 som belönades med bland annat Nordiska rådets pris 2007, och nominerades till det prestigefyllda Man Booker-priset när den kom ut i England och USA 2019. Med romaner som Beckomberga, Darling River och Kärlekens Antarktis har Stridsberg befäst sin ställning som en av våra främsta berättare, hennes böcker är översatta till fler än tjugofem språk. Våren 2021 utkom novellsamlingen Hunter i Huskvarna och 2024 romanen Farväl till Panic Beach. Stridsberg skriver också för barn, bland annat tillsammans med den italienska illustratören Beatrice Allemagna och Sara Lundberg.

Sara Stridsberg är även verksam som dramatiker och pjäser som Medealand, Dissekering av ett snöfall och Konsten att falla har spelats runt om i världen. Under våren 2024 spelades både Svindel på Dramaten och En grav för två – Antigone i Kolonos på Galeasen i Stockholm.

2018 lämnade Sara Stridsberg Svenska Akademien och 2021 valdes hon in till ledamot i Samfundet De Nio.

Priser i urval: Samfundet De Nios Stora pris, Selma Lagerlöfs litteraturpris, European Union Prize for Literature, Doblougska priset från Svenska Akademien, Sveriges Radios romanpris, Tidningen Vi:s litteraturpris, Aniarapriset, Aftonbladets litteraturpris. Sara Stridsberg har nominerats till Augustpriset fem gånger.

Anders Kapp, 2024-09-13

Bokfakta

• Titel: Farväl till Panic Beach.
• Författare: Sara Stridsberg.
• Utgivningsdag: 2024-09-11.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 410.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Hunter i Huskvarna.
• Kapprakt om Kärlekens Antarktis.
• Kapprakt om Beckomberga – ode till min familj.
• Läs vad andra skriver om boken.