Öppningsmeningen i Lev Tolskojs Anna Karenina från 1870-talet har citerats många gånger, ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis”; om det är sant eller ej kan man alltid diskutera men tveklöst är familjer i sönderfall är ett stark skönlitterärt tema som nog aldrig kan bli utslitet. Det är också temat för Emeli Mårtenssons debutroman Lipari som nyligen kom ut och hon hanterar det riktigt bra. Titelns Lipari är en ö utanför Siciliens norra kust och det är dit som berättarjaget Monica Frezzolini, tidigare Wester, åker med sin man Piero och femåriga dottern Frida för en långledighet tillsammans med en utvidgad familj, goda vänner sedan lång tid tillbaka, med förhoppningar om det ska lösa problem i äktenskapet, hennes återkommande ångest, oron för dotterns egenheter och hennes fyrtioårskris. Så blir det naturligtvis inte alls. Texten prövar relationers hållbarhet; hur tål de förändringar, skiftande maktbalanser, ytor som flagnar och den gör det på ett riktigt läsvärt sätt.
I öppningsscenen är vi i Palermo, de startade tidigt från Stockholm, Monica är restrött, vill bara vara framme på ön, men det är en hel del som Piero vill göra innan de ska gå till färjan. Monica har, liksom författaren, levt många år i Italien där hon också träffade Piero. Hon har faktiskt i sin ungdom också varit på Lipari en gång förut, då med en annan italiensk pojkvän med familj på ön. I Italien hamnade Monica i filmvärlden, hon började som produktionsassistent men var framgångsrik, steg i graderna, blev producent. Efter den tiden blev hon författare, också framgångsrik inom det området, blev välkänd, men de senaste åren har det gått utför, vi får inte veta riktigt varför, kanske någon sorts utbrändhet, ständigt orolig och rädd, ibland akut ångest, medicinerar, går i terapi. har varit inlagd under en period, har inte lyckats skriva något på länge. Då för länge sedan när de träffade varandra på filmtiden var Piero fondmålare, hade tydligen en del konstnärsdrömmar, men så blev det inte även om han fortfarande målar en del på fritiden. Annars arbetar han som ansvarig för ett skolkök i Stockholm.
Väl framme på ön möts de av Hector som just börjat som filmregissör när de en gång träffades och är det fortfarande, har blivit rätt framgångsrik. Hans fru Justine kom in i gänget mycket senare som ung skådespelerska. Paret bor normalt i Rom tillsammans med de tre barnen: Daniel, jämnårig med Frida, något år yngre Benji och lille Leo som bara är fyra månader. Justine har lämnat skådespelandet, är numera framgångsrik coachingkonsult, jobbar redan igen trots att Leo är så liten.
Med kommer också skådespelaren Gigi, just nu går karriären inte så bra för honom, och hans yngre svenska flickvän Bea (egentligen Beatrice). När de först träffades för många år sedan hade Monica dömt ut Bea som korkad, en influencer med hundratusentals följare, fortfarande mycket framgångsrik, drar in mycket mer pengar är Gigi, men de visade sig ha mycket att prata om och även om hon är mycket yngre blev de blev vänner. Gigi och Bea är ute med en stor segelbåt men deltar också i det sociala livet med vännerna, bor ibland i det stora huset på Lipari som Hector lånat av en bekant.
Justine kommer med barnen från Rom senare än de andra och Monica har lagt ner massor av arbete för att skapa en festmåltid med havskräftor, gamberi marinati, för att fira deras ankomst, men det visar sig vara mat som Justine numera inte äter och inte låter sina barn äta heller. Inte ens Piero smakar trots att Monica vet att det är en av hans favoriträtter. Den enda som äter av hennes festmåltid är Hector.
Dagarna går, veckorna går, solen steker, tiden ägnas åt planering och genomförande av måltider, mycket tid ägnas åt vin och annan alkohol, ständiga diskussioner, en del olika utflykter, och Monika blir allt mer osynlig, hon har inte längre någon röst i den här gemenskapen.
Och Piero klagar de få gånger de pratar. Eller snarare när han pratar: ”En så kallad feminist som blir försörjd av sin man. … Kolla bara på Justine, som både jobbar heltid och tar hand om alla barnen utan att göra sig till ett offer.” ”Jag jobbar så att du ska kunna skriva. Men du skriver ju inte.”
Frida blir allt värre i sitt rätt maniska samlande och sorterande, Monika oroar sig för dottern, kanske har hon någon sorts diagnos? Piero håller inte med, tycker att dottern ska skärpa sig och att Monika måste sluta att oroa sig för allt hela tiden.
Författaren gestaltar skickligt relationsspelet inom den här gruppen; mycket handlar om makt, vem som räknas och vem som inte gör det, makt som kan gödas av pengar, utseende, självförtroende eller något annat. Fungerande relationer kräver alltid någon form av maktbalans, någon rimlig nivå av ömsesidig respekt. Positioner kan också rätt snabbt förloras, toleransnivån för krackelerande fasader kan vara rätt låg.
Till slut gör Monika revolt på det enda sätt hon kan. Hur då? Det får du reda på om du läser boken. Gör gärna det.
Författaren
Emeli Mårtensson, född 1979, bor numera i Stockholm men har sedan sena tonåren levt och arbetat mycket i Rom. Efter många år som formgivare och illustratör inom modebranschen började hon skriva. Lipari är hennes debutroman, där relationer, drömmar och Italien står i centrum.
Anders Kapp, 2024-04-25
Bokfakta
- Titel: Lipari.
- Författare: Emeli Mårtensson.
- Utgivningsdag: 2024-04-16.
- Förlag: Forum.
- Antal sidor: 320.