Behövs det verkligen ytterligare ett verk om Förintelsen, det finns ju redan massor? Efter att ha läst Treblinka Comedy Club, som kommer ut i dag, kan konstateras att svaret är ja. Eller snarare: Ja!!! Åke Edwardson har skrivit massor under en lång författarkarriär men inget som det här, kanske är det hans magnum opus, hans livs största verk, i vilket fall som helst bör han vara stolt över sin djupt imponerande skapelse. De timmar det tar att läsa texten är plågsamma och det är svårförståeligt hur författaren stått ut under den långa tid det tagit att skriva den, den långa tid som han levt i denna vedervärdiga del av vår historia. Här finns mängder med väl researchade dokumentära inslag, händelser och personer, men det är en roman, en gestaltning; det mest plågsamma finns inte bland bokstäverna på sidorna, det växer fram i läsarens tankar, i påträngande insikter, i hårresande kontraster där en framgår redan av titeln: stand up comedy i ett förintelseläger??? Den här boken är tveklöst värd en Augustnominering i höst. Läs den!

Huvudpersonen i berättelsen heter Arne Hoffmann, ett inte särskilt judiskt namn, ett aktivt val tidigare i släkten, och han har inte heller något judiskt utseende men likväl har han en judisk bakgrund. Han växte upp i Berlin men familjen emigrerade till USA redan på sent tjugotal när han bara var tio år. I berättelsens nutid på tidigt fyrtiotal är han drygt trettio, bor i New York, försörjer sig som journalist och komiker, inte särskilt framgångsrik på något av dessa områden. Han träffar sin agent Sul Grosseman: ”Ett skämt till agent vilket var passande för en komiker utan skämt.” Som journalist arbetar han på New York Post, redigerar mest, skriver ibland små lokala artiklar.

Hösten 1941 bestämmer han sig för att återvända till Berlin, han vill veta vad som egentligen händer i Tyskland, hur hans kusin Leah och hennes familj har det, de som blivit kvar och som nu inte längre kan ta sig därifrån. Han övertygar redaktionschefen Roger Shelf om att ge honom ett internationellt presskort, lyckas ta sig med ett handelsfartyg till franska Le Havre och sedan med tåg vidare till Berlin.

Hans presskort ger en viss status, som korrespondent för en amerikansk tidning får han träffa en hel del ledande nazister, redan en av de första dagarna blir han inbjuden till lunch med propagandaministern Joseph Goebbels. Det ger också ett bra skydd, för Tyskland är de amerikanska relationerna viktiga, framför allt är det viktigt att USA fortsätter att stå utanför kriget. Det förändras efter den japanska attacken på Pearl Harbour 7 december när USA går in i kriget, blir Tysklands fiende; när de flesta andra åkt hem till USA är Arne en av mycket få amerikaner som finns kvar i Berlin. Det är också mycket få som vet något om hans judiska bakgrund och det är viktigt att det förblir en hemlighet.

Som barn var Arne en del av en kvartett pojkar som alltid lekte tillsammans, indianer och cowboys, sparkade fotboll i en liten park eller något annat. Nu uppsöker han de tre andra, Hans, Kurt och Willie, som gått olika vägar: en har blivit övertygad nazist inom SS, Heydrichs adjutant, en är medlöpare och en är oppositionell, om än inte särskilt aktiv.

I samma lilla park möter Arne nu tre tioåriga pojkar som sparkar boll, en av dem är Leahs son Ben, de andra heter David och Lev. De har inte mycket annat att göra, judiska barn får inte längre gå i skolan. Han vågar inte ta kontakt med Leah, det kan vara farligt för henne, han vill ju försöka hjälpa henne och familjen, inte utsätta dem för ännu värre risker, det går inte att veta vilka som kan vara informatörer till nazisterna.

Han får kontakt med Ronny, Ruben och Ricky, tidigare rätt välkända artister, som nu driver hemliga Berlin Komödie Club, ”judisk underhållning av första klass”. Enda anledningen till att de kan fortsätta är att de skyddas av oberstormbannfürer Theodor von Ersch som dels tycker att de är roliga, dels använder dem som en del av olika intriger.

Arne lär känna många människor och genom honom får vi levande skildringar för hur situationen för den judiska befolkningen succesivt förvärras, när de förlorar jobb, när de blir bestulna på bostäder och annan egendom, när de knappt kan hitta mat för daglig överlevnad, när de så småningom tvingas bära de gula davidsstjärnorna, när det blir allt farligare att ens visa sig utomhus. Det blir levande, personligt, nära och väldigt smärtsamt. Och så vägen vidare i utveckling av teknik och organisation för storskalig industriell förintelse.

Mitt i allt detta finns också spänningselement, bland annat i Arnes försök att rädda Leah och hennes familj genom en flykt till Sverige, en kärlekshistoria när Arne möter den judiska konstnären Rut och en hel del humor i de kontraster som faktiskt gör svärtan ännu värre. Som framgår redan av titeln hamnar vi så småningom i Treblinka där man arbetar hårt för att uppnå målet: inom tre timmar från godsvagnarnas ankomst med tusentals människor ska alla vara döda och kropparna ska finnas i bränngroparna.

Man kan läsa hur många dokumentära skildringar som helst som ger kunskaper om massmorden under dessa mörka år i vår historia, men Åke Edwardsons fantastiskt välskrivna skönlitterära text ger oss insikterna och känslorna vilket är något mycket mer än så. Obehagligt kanske, men samtidigt är det stor litteratur som är viktig i en samtid när människovärdet utmanas på så många olika sätt.

Författaren

Åke Edwardson är född 1953 i Tranås. Han växte upp i några samhällen i Småland, hjälpte sin pappa i hans konditori och jobbade sedan bland annat som maskinsnickare. Han har ett förflutet som bland annat journalist, pressofficer för FN i Mellanöstern och lärare vid Journalisthögskolan i Göteborg. Han har publicerat två läroböcker i journalistik, Göra tidning (1994) och Börja skriva (1996).

Edwardson debuterade som skönlitterär författare 1995 med Till allt som varit dött, som tilldelades Svenska Deckarakademins debutantpris. I Dans med en ängel (1997) introducerades kriminalkommissarie Erik Winter som huvudperson, med Göteborg som scen, och boken fick Svenska Deckarakademins Stora Pris för 1997 års bästa svenska kriminalroman. Romanerna om Erik Winter har blivit tretton till antalet och sålts i omkring sju miljoner exemplar på tjugoåtta språk. De tio första romanerna har blivit TV-serie med Johan Gry och sedan Magnus Krepper i huvudrollen och visats i många länder. I början av 2019 köpte en regissör och hans produktionsbolag i Hollywood filmrättigheterna till Winterromanen Rum nummer 10 med option på övriga böcker i serien.

Parallellt med kriminallitteraturen har Åke Edwardson skrivit prisbelönta romaner, novellsamlingar och ungdomsböcker, bland annat Genomresa (noveller, 1999), Jukebox (roman, 2003), Samurajsommar (ungdomsroman, 2005), Drakmånad (ungdomsroman, 2006) och Svalorna flyger så högt att ingen kan se dem (roman, 2010). Miljön i dessa böcker är oftast landsbygden, framför allt det småländska höglandet som blivit scen för karaktärerna, oftast rotlösa, på väg någonstans, många gånger i cirkel och utan förmåga att sätta ner fötterna i det egna livet. I september 2019 publicerade Edwardson romanen Bungalow, hans tjugofemte bok, som kombinerar de två spåren i hans prosa – det urbana och landsbygden.

Redan som trettonåring läste han romanen Treblinka: revolt i ett utrotningsläger av Jean-Francois Steiner som då just kommit ut. Den betydde mycket för honom och genom hela livet har han ägnat mycket tid åt Förintelsen; läst böcker, sett filmer, träffat många judiska män och kvinnor som delat med sig av sina erfarenheter. Treblinka Comedy Club är en skönlitterär roman, men den bygger på stor kunskap om mycket av det som hände under dessa år.

Åke Edwardson delar sin tid främst mellan Göteborg och en kyrkby på höglandet utanför Sävsjö. När han inte skriver kör han motorcykel (Triumph Bonneville SE) och lagar mat, dock inte samtidigt.

Anders Kapp, 2024-03-19

Bokfakta

• Titel: Treblinka Comedy Club.
• Författare: Åke Edwardson.
• Utgivningsdag: 2024-03-19.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 466.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Det trettonde fallet.
• Läs vad andra skriver om boken.