Visst hoppar jag inte sällan över böcker från författare som jag tycker om för att få tid att läsa de som är nya för mig, men några är alltför jobbiga att hoppa över och en av dem är utan tvekan Maria Adolfsson; hennes fantastiska universum Doggerland är så oemotståndligt och nu finns den nya Tiga som muren ute. Det finns ett mycket upprörande fel i förlagets korta presentationstext. Det står där att man firar ”midsommar” vilka alla med någon sorts kunskap om Doggerlands traditioner vet är helt uppåt väggarna. I detta örike firar man mittsummer och det skiljer sig också en hel del från det svenska midsommarfirandet. Seriens huvudperson, kriminalinspektör Karen Eiken Friis, är ledig och åker med sin man Leo och deras lilla dotter Selma från huvudstaden Dunker i söder till Noorö i norr för detta firande och hamnar i ett område där släkten Eiken är välkänd sedan generationer, här har hon starka rötter på gott och ont. Bara släktskildringen är underbar men ledigheten avbryts när Karen måste hjälpa till med ett försvinnande på ön. Som om det inte vore nog ger oss den generösa författaren också ytterligare ett fall som för första gången i denna serie också för oss till Sverige och Stockholm. Svårbegripligt, men författaren lyckas än en gång överträffa högt ställda förväntningar.

Karen njuter av att vara borta från jobbet, i den förra boken fick Doggerlands polisväsende en ny högsta chef; Hans Jangel hade blivit en hjälte i media och inom politiken sedan han ”fått ordning” på Tullverket och nu ska han göra detsamma med polisen. Ett riktigt rövhål, enligt Karen, mer än obegåvad, frågan är om han ens är hederlig. Han har förstört mycket av den glädje som hon tidigare känt i jobbet. Antipatin är ömsesidig. Just nu är hennes närmaste chef Jounas Smeed ledig för en långresa och i rangordningen hade det varit naturligt att Karen skulle vikariera för honom. Det skulle innebära dagliga kontakter med Jangel så Karen blev lycklig när hennes vän och kollega Karl Björken tog det uppdraget i stället.

Eikensläktens okrönta drottning är tveklöst Karens faster, Ingeborg Eiken Olars, en helt underbar karaktär med ett hjärta av guld men med bestämda åsikter och det finns ingen som någonsin skulle få för sig att säga emot henne. Måltiderna på gården är många och rikliga, bordet dignar om och om igen av traditionell doggersk mat, och Ingeborg tolererar ingen som sitter och petar i maten. Hennes man, Lars Olars, är lojal med sin fru men har inte mycket att säga till om. Deras tre vuxna söner, Karens kusiner Finn, Einar och Odd, heter egentligen Olars i efternamn men det finns ingen i området som kallar dem något annat än bröderna Eiken. Kända och även ökända, bröderna har aldrig varit särskilt laglydiga, särskilt Odd som numera har en hög position i kända MC-gänget OP. Men lojala med familjen är de.

Det är intensiva dagar med släkten och Karen blir faktiskt inte ledsen när möjligheten till en paus dyker upp. Det är Karl Björken som ringer och ber henne om en tjänst. Den lokala polischefen på Noorö, Thorstein Byle, har hört av sig om ett försvinnande, det är en Per Linde som inte synts till på några veckor och det finns några detaljer som verkar misstänkta. Kanske skulle Karen kunna ta ett litet uppehåll i ledigheten för att hjälpa till, det är ju ändå i närheten och han har ingen tillgänglig att skicka upp från Dunker?

Karen har som sagt inget emot en paus från släkten, har dessutom jobbat med Byle tidigare och gillar honom. De hamnar i Gudheimby som ligger allra längst norrut på ön. Författaren skapar skickligt ett mycket speciellt litet samhälle, mycket slutet, mycket traditionellt med människor som är misstänksamma på gränsen till fientliga mot främlingar, här finns gott om hemligheter under ytan. Nav i byn är den klassiskt doggerska puben Grytet: ”Samma murriga färger, samma bouquet med en basnot av trä och damm, mellannoter av ölskvimpad heltäckningsmatta och cigaretter, som tjuvröks trots förbud, och en distinkt toppnot av tjära blandad med stickigt rengöringsmedel från toaletterna.” Under några få dagar växer fallet ut med läsvärda vindlingar fram till en mycket dramatisk upplösning.

För en tid sedan fick Karen ett oväntat tillskott till sin familj när det visade sig att hennes far, Walter Eiken, också haft en annan dotter, hennes halvsyster Helena Brandt. Det var Helena som fått reda på detta faktum och tog kontakt med Karen. I dryga femtioårsåldern har de två halvsystrarna börjat bygga en allt närmare relation. I den nya boken har Helena en stor roll. Hon är journalist på Doggerland Gasetts redaktion i huvudstaden Dunker och i den förra boken fick hon ett tjockt kuvert från sin kollega, vän och mentor på tidningen, Steffen Halvorsen som nyligen slutat på tidningen, närmare sjuttio. Att skicka brevet måste vara något av de sista han gjort, han är död, självmord tydligen.

Steffen hade uppenbarligen ägnat sin sista tid åt att gräva kring en av Doggerlands rikaste, Peter Fern, som äger ett antal krogar, många fastigheter och sedan länge är misstänkt för kopplingar till grov internationell brottslighet, misstankar som aldrig lett till någonting. Kuvertet innehåller allt material som Steffen grävt fram och Helena har fortsatt med grävandet.

En natt vaknar hon av något ljud i huset och tänker att det måste vara sonen Lukas som kommer hem sent från något festande. Men så kommer hon på att han faktiskt är i Frankrike just nu så det måste vara någon annan. Längre än så hinner hon inte tänka innan någon tagit sig upp till övervåningen, öppnar hennes sovrumsdörr, sliter upp henne ur sängen, trycker ner henne på mage mot golvet. En man i baklava håller fast henne samtidigt som hon hör att andra söker igenom huset. När de åkt därifrån är allt material som hon och Steffen grävt fram borta, liksom hennes mobil, laptop och padda. Männen säger ingenting men lämnar efter sig en lapp: INTE ETT ORD TILL.

Helena blir livrädd, en skräck som bara växer. Hon vågar inte ringa polisen, hon har börjat ana vilka resurser och vilken maktposition Peter Ferm har. Hon vet inte vad hon ska göra, hon måste kanske sluta på tidningen, fly från Doggerland, kanske till Sverige där hon levt delar av sitt liv? Och hur ska det gå för Lukas? Till slut pratar hon ändå med Karen, åker upp till henne på Noorö där hon också får träffa delar av sin nyvunna Eikensläkt.

Det blir bokens andra fall som bland annat för Helena och Karen till Stockholm; ger författaren möjlighet att skildra sin egen hemstad vilket hon gör fantastiskt levande. Det blir dramatik på hög nivå som ger internationella svallvågor.

Några bonusdetaljer: Efter en del tidigare händelser har Karen utvecklat en allt starkare klaustrofobi och hennes panik när hon tvingas köra genom tunneln i Öresund är riktigt starkt skildrad. Hon överraskas också av klimakteriet som hon naturligtvis visste skulle komma, men inte hur det kan vara; också det fantastiskt väl framskrivet.

Som vanligt är berättarteknik och språk bländande, liksom fantasirikedomen kring många detaljer. Karen själv, hennes familj, släkt, vänner och kolleger har växt ut till en grupp människor som det är en fröjd att få återvända till i denna sjunde bok i Doggerlandserien.

Anders Kapp, 2024-02-06

Bokfakta

• Titel: Tiga som muren.
• Författare: Maria Adolfsson.
• Utgivningsdag: 2024-02-06.
• Förlag: Wahlström & Widstrand.
• Antal sidor: 344.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Maria Adolfsson, inklusive ytterligare länkar.
• Läs vad andra skriver om boken.