Puberteten, att bli tonåring, den där hösten när man plötsligt är minst på högstadiet; en formativ tid när så mycket händer inom oss själva och i omgivningen, en svår tid för många, bestämmer en hel del av vilka människor vi blir, en utmanande tid och en utmanande period att skriva om, svår att behandla litterärt på ett verkligt berörande och trovärdigt sätt. Några bra exempel från senare tid är Ninni Schulmans Som vi lekte som kom tidigare i år och Mikael Yvesands debut Häng City från förra året. Oavsett om man skriver direkt självbiografiskt eller ej blir det naturligt för författare att välja tider och platser från egen erfarenhet; hos yngre Yvesand blir det 1999 i en av Luleås stadsdelar, för Schulman blir det 1982-83 i en liten by vid Siljans nordvästligaste del. Pär Hansson är ytterligare ett par år äldre så även om han inte är lika explicit tidsbunden finns vi i gränstrakterna mellan 70- och 80-tal och platsen är uppenbart Vännäs även om det dröjer länge innan det ordet dyker upp i texten. Spindelbjörken är en fin titel. Ett alternativ hade kunnat vara Flykt, i ordets bägge betydelser; att fly undan plågor, en flykt över himlavalvet, att flyga osedd, se utan att synas. Jag missade den när den kom i våras, men har läst den nu sedan den blev Augustnominerad. En värdig kandidat? Låt oss se.

Tror det är tolv år nu som jag mer aktivt följt Augustprisets skönlitterära klass, mycket som ett hjälpmedel för att följa utvecklingen inom ny svensk skönlitteratur vilket intresserar mig. Pär Hanssons romandebut Spindelbjörken är ett bra exempel på detta; missade den i våras och hade sannolikt aldrig läst den om den inte blivit nominerad vilket hade varit tråkigt, det är tveklöst en läsvärd bok. Även om det är hans första roman är han allt annat än en debutant, han debuterade redan 1998 med diktsamlingen Ruckel, har givit ut en hel del lyrik och prisbelönats flera gånger.

Författaren och bokens berättarjag delar en hel del egenskaper men om det här är ett självbiografiskt verk eller ej vet jag inte, det är också rätt ointressant annat än för de närmast berörda, men han väljer en självbiografisk form; en vuxen person, ett jag, som minns det barn han än gång var men som också är en annan, någon i tredje person, en han, pojken Joel. Det är samma form som bland andra Agneta Plejel använder för sin mer uttalat självbiografiska svit, nu senast Sniglar och snö.

I berättelsens inledning, den första av bokens tre delar, möter vi en familj, sannolikt bosatta någonstans i Stockholmsområdet, som utgörs av berättarjaget, hans fru Karin och barnen Hilja och Anton. Det framgår tidigt att denna vuxna man inte alltid har det så lätt, har så svårt att vara riktigt närvarande, har så nära till vreden, skulle vilja vara en bättre människa, en bättre pappa, en bättre man. ”Mörkret inuti. Jag har undrat varifrån det kommer. … Jag mörknar och faller, rakt igenom mig.”

Familjen har tagit nattåget norrut för att barnen ska få träffa sina kusiner och han sin lillebror Palle som tagit över huset där han växte upp, där han hade sitt pojkrum med ständigt sällskap av spindelbjörken utanför fönstret. ”Hans namn ristat i björkens näver. Joel. Pojkjäveln. … Jag behöver hålla honom på armslängds avstånd, han som var jag.”

Även om det inte är uttalat då i texten är det uppenbart för alla med någon erfarenhet av området att vi landar i Vännäs. När de kommer fram till huset har Palle, med hjälp av sin svärfar, just sågat ner björken. Den hade blivit för stor, hade kunnat skada huset säger Palle. Han blev polis, berättarjaget författare.

I bokens andra och dominerande del flyttar vi oss tillbaka till Joels uppväxt, vi rör oss en del i tiden men i huvudsak i den tidiga puberteten, övergången till högstadiet.

Joel har det allt annat än enkelt i livet, han utsätts för både fysiskt och psykisk misshandel, förnedras, finns i botten av skolans stenhårda hierarki och omges även av farliga fiender utanför skolan, har mardrömmar som återkommer in i vuxen ålder. Det här skulle kunnat bli en diskbänksrealistiskt urtråkig eländesskildring. Tack och lov väljer författaren en annan väg. Berättelsens förutsättningar påminner en del om en annan av årets Augustnominerade, Jävla karlar av Andrev Walden, där det också finns en utsatt pojke i centrum. Walden använder ironisk distans och en del mörk humor för att skapa en stark berättelse. Hanson väljer en helt annan väg som också den skapar en stark berättelse; här finns olika strategier för att skapa en annan värld än den som Joel plågas av, inklusive drömska befriande tillstånd.

Viktiga personer är jämnåriga Isak och några år äldre Kim, under några år hans närmaste vänner men de var aldrig en trio, han är osäker på om de två någonsin träffades.

Isak är son till pastorn i pingstkyrkan och via honom blir också Joel aktiv i kyrkans verksamhet, trots att hans föräldrar inte alls är troende. Det här använder författaren till många intressanta gestaltningar av konflikter mellan olika sätt att tänka kring viktiga frågor.

Kim är en hel annan sort, rätt stökig och vild, tillsammans testar de gränser av allehanda slag, en viktig del av denna tid i livet, men det är alltid Kim som bestämmer, aldrig Joel, han är alltid underordnad, osäker på vad som egentligen kan vara hans egen vilja.

Med hjälp av en fårskock skapar Joel ett eget samhälle, ett där han själv har någon sorts betydelse; han ger fåren namn, pratar med dem, tar hand om dem, bestämmer vilka som ska få göra vad. Tills de en natt rymmer, går på en räls, blir överkörda av ett tåg och alla dör.

Tåg är återkommande i berättelsen, också som en tänkbar väg till något annat, en möjlig flykt.

Han gräver en grop där han kan ligga och titta upp genom ett flätat grenverk, osynlig för andra.

Han flyger högt över samhället, har någon sorts kontroll, får tillgång till sammanhang där han annars inte har tillträde men han är osynlig, de andra vet inte att han är där. Pratar med en tornfalk. Kan röra sig i tiden, hälsar på farmor Ally när hon var barn. Han ser också sin egen fysiska gestalt. ”På dagarna flög han rakt igenom klassrummets fönsterruta, som många barn gjort före honom. Så länge det funnits fönsterrutor, så länge det funnits klassrum.”

Nomineringen motiverar Augustjuryn så här: ”Pär Hansson romandebuterar med en skildring från uppväxten i Västerbotten som sammanför tonen från hans poesi med den moderna skrönan. I Spindelbjörken framstår landskapet som ett kuriosakabinett av vilsna, excentriska själar. En gestalt kan bokstavligen sväva över marken utan att någon tyngd behöver lossas.” Jag förstår den inte alls. Jag kan älska bra skrönor, men det är inte vad den här texten är och den innehåller inte heller något ”kuriosakabinett”. Den innehåller en magisk realism som liksom begreppet säger är högst reell och även om den tar sig utanför det som vi oftast tänker oss som verklig möjlighet så är det ändå Joels verklighet, hans smärta, hans flykt.

Det här är en oerhört stark, berörande och välskriven text om vad som kan forma oss som människor och som jag är tacksam över att ha fått läsa, men är det en rimlig Augustnominering? Jag vet inte, om vi bara tar det aktuella förlaget, Norstedts, så känns Själens telegraf av Amanda Svensson mer självklar. Underlandet av Hanna Nordenhök är också rimlig, men juryn tyckte uppenbarligen annorlunda.

Författaren

Pär Hansson är född 1970 och bor i Hammarbyhöjden i Stockholm. Han debuterade 1998 med diktsamlingen Ruckel. 2013 mottog han Norrlands litteraturpris för Vi plockar bär i civilisationen och 2016 nominerades Kajak till Sveriges Radios lyrikpris. Hansson är också översättare, engagerad i Författarförbundets råd för samisk litteratur samt lärare på Gotlands folkhögskola. Spindelbjörken är hans första roman.

Anders Kapp, 2023-11-06

Bokfakta

• Titel: Spindelbjörken.
• Författare: Pär Hansson.
• Utgivningsdag: 2023-04-14.
• Förlag: Norstedts.
• Antal sidor: 291.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Augustpriset.
• Läs vad andra skriver om boken.