Nervös, kanske till och med rädd, är jag när jag börjar läsningen; den förra boken var ju en av de bästa texter jag någonsin mött inom svensk skönlitteratur, den nivån går inte att upprepa så jag kommer naturligtvis att bli besviken. Men, en ny text av Amanda Svensson går faktiskt inte att undvika, den måste läsas. På sätt och vi är det oerhört lyxigt att få läsa två av landets bästa aktiva författare på raken, igår skrev jag om Jonas Hassen Khemiris nya Systrarna och i dag Amanda Svenssons nya Själens telegraf; bägge författarna är dessutom relativt unga, Svensson har en bit kvar till fyrtio, Khemiri nio år äldre, de kommer att kunna glädja oss med nya texter under många år framöver. Den svenska Augustjuryn har ibland misslyckats, men aldrig så grovt som 2019 när den självklara vinnaren, Ett system så magnifikt att det bländar, inte ens nominerades. Visst har boken fått den uppmärksamhet den förtjänar i andra länder men det är bara sorgligt att den inte fick det på hemmaplan av landets viktigaste skönlitterära pris. Juryn kan få ett nytt försök i år; hennes nya bok kan inte riktigt jämföras med föregångaren, den är en helt annan sort, men värd en Augustnomineringen är den, jag blev allt annat än besviken.

Ett system så magnifikt att det bländar var på alla sätt en stor roman och Amanda Svensson har i den nya boken krympt formatet på några sätt; på den ytligaste nivån mer än halverat antalet sidor och till sin form ett litet kammaspel med få människor på scen, huvudpersonen Iris Watkins har egentligen bara tre viktiga personer runt omkring sig. Däremot är de teman hon behandlar fortfarande stora och väsentliga. Vi återkommer till det.

Berättelsen utspelar sig på landsbygden i Somerset 1992 och i Glasgow 1998, vi rör oss fram och tillbaka mellan dessa platser / tider. I Somerset möts vi av en idyll, ett pittoreskt hus mitt i en äppelodling, ett paradis där Iris Watkins bott med sin mamma Grace i nio år, ända sedan hon var fyra, den här sommaren har hon blivit tretton. På sätt och vis är paradiset också ett fängelse, de lever rätt isolerat, Iris har inga jämnåriga vänner, går inte i skolan, mamma undervisar henne hemma.

Här finns också ett inre fängelse, Iris lever mycket i sin mammas berättelser och nu börjar hon bli tillräckligt stor för att inse att dessa berättelser inte går ihop, de motsäger varandra, de kan inte alla vara sanna. Hon börjar också inse att en del av de kuvert som mamma hela tiden kastar bort är kravbrev, allvarliga brev, hotfulla brev. Idyllen har ingen stabilitet alls och utanför detta paradisfängelse är det svart, det är kris 1992, räntor och arbetslöshet stiger, pundet rasar, människor tvingas lämna sina hem. Men mamma har födgeni, det säger hon ofta, det är hon stolt över, de kanske har ont om pengar men hon fixar alltid det som krävs, det har hon alltid gjort.

”Det går att spela också på för hårt spända strängar, faktum är att faran att de ska brista gör något särskilt med musiken. … Mamma levde sitt liv så, tror jag, med hårt spända strängar innanför revbenen. … Vred upp en oktav så fort strängarna tänjts och mjuknat. Hon kunde inte leva utan risken att allt skulle sprängas. Också det var väl ett sätt att undvika meningslösheten.”

Grace har tillgångar och hon vet hur hon ska använda dem. Hon har en fantastisk förmåga att ljuga övertygande, det går att använda. Hon är en mycket vacker kvinna, män går att använda. Det är ett av de teman som den här texten arbetar med; visst innehåller livet materiella nödvändigheter men vad händer med oss som människor om det materiella får dominera över allt annat?

Där kan man också hitta en förklaring till titeln Själens telegraf. Telegrafens mest kända morsekod uttolkas SOS, save our souls, rädda våra själar. Soul´s Telegraph blir också namnet på det band som Iris är med och startar i Glasgow några år senare. Titeln dyker också upp som knackade meddelanden från världen utanför, som hos en av mammas idoler, Kate Fox, världens första kändismedium (verklig person). Titeln används också på flera andra intressanta sätt.

Utöver de två bor också katten Sally i huset: ”Hon krånglade sällan. Kanske tyckte hon, precis som mamma, att spelad kärlek kunde vara lika sann som den äkta varan.”

Iris vet inte vem som är hennes pappa, mamma kommer med olika historier och vilken som är sann går inte att veta, men deras granne Hugo Wheatley blir någon sorts pappafigur i hennes liv. Han är stenhuggare, tillverkar främst gravstenar som det finns efterfrågan på även i den djupaste lågkonjunktur. Han är en stabil och pålitlig man, skulle säkert vilja bli Iris bonuspappa på riktigt, är förtjust i Grace, men något förhållande med honom är otänkbart för henne. Däremot får han gärna hjälpa dem med praktiska ting då och då.

Redan i inledningen får vi veta att Iris kommer att bränna ner huset i slutet av sommaren 1992. Det är Hugo som räddar henne från elden men han får inte ta hand om henne, de har ingen formell relation. Någon känd pappa har hon inte, inga andra kända släktingar heller och mamman har just då försvunnit, kommer att dö något år senare, så Iris hamnar hos polisen, hos barnpsykiatrin, hos socialtjänsten, på ungdomsvårdsanstalt och ett antal andra placeringar. På hennes andra ungdomshem lär hon sig spela cello och hon blir riktigt bra, får till och med en cello som blir hennes mest värdefulla ägodel. Både kunskapen och instrumentet blir viktiga tillgångar när vi träffar henne i Glasgow 1998.

I Glasgow hamnar hon i ett kollektivhus i närheten av konsthögskolan och umgås med andra unga människor utan pengar men med olika sorters möjliga talanger, ibland också verkliga talanger. Några drömmar har hon inte, det mesta handlar om att överleva för dagen. På en fest träffar hon Rupert, en musiker som verkligen har stor talang, inte minst skriver han fantastiska låtar, de bara väller ut ur honom.

Rupert bildar ett band, Roman Rumors heter de från början, och han tar med Iris i bandet, hon är den enda tjejen. De har inga pengar eller andra resurser men Rupert är verkligen passionerad för musiken, kan göra vad som helst för att de ska slå igenom, göra vad som helst för att bandet ska få göra en första skiva. Men det där med ”vad som helst” visar sig inte vara sant. När de har en tänkbar öppning hos ett skivbolag som kräver en del ändringar för att skriva kontrakt säger han tvärt nej, han kompromissar inte när det gäller musiken.

Iris har ingen passion men hon blir fascinerad över Ruperts eld, han måste vara ett geni. ”Antingen det, eller så var han en mästermanipulatör – men det kunde han inte vara, det var omöjligt. Jag visste hur bedragare luktade. Rupert luktade bara tvål.”

Så småningom blir de två ett par. En dag skickar han en kort berättelse till henne om en flicka som inte kan prata, om ordlös kommunikation, och han kallar den Själens telegraf. Från den dagen heter bandet Soul´s Telegraph.

Rupert bestämmer att de ska producera den första skivan själva, men det kräver en massa pengar som de inte har. Han tror ändå att det ska gå, han kan göra vad som helst för att få fram det som behövs. Men det visar sig inte vara sant den här gången heller. Iris kan ju däremot bokstavligen göra vad som helst för att få fram pengar, hon har lärt sig av sin mamma, hon vet hur man kan göra, och hon vill göra det för Rupert. Hon fixar fram pengarna men när han får reda på hur det gått till vägrar han ta emot dem. Det här är också ett tema i texten: socialt arv eller arvsynd om man så vill, äpplen som inte faller så långt från sina träd.

Rubriken på den här texten ”Allt vi äger har vi stulit från varandra” citerar Iris senare från Inger Christensen, dansk poet, romanförfattare, dramatiker och essäist. Det blir också ett viktigt tema, den inte ovanliga missuppfattningen att man kan äga varandra, att man kan konsumera människor. Riktiga relationer handlar inte om ägande och kan inte heller baseras på lögner, på luftslott.

Slutligen återkommer något som alltid finns hos Amanda Svensson. Hon var ju ett bokstavsgeni redan som mycket ung och har därmed också ägnat sig mycket åt orden, språket, dess begränsningar, dess funktion i relationer till andra människor, dess samband med en eventuell verklighet och språket som en egen verklighet.

Texten är en fröjd att läsa och jag hoppas att den finns med på listan när nomineringarna till Augustpriset i den skönlitterära klassen ska tillkännages 23 oktober. Några andra kandidater till denna lista som jag hittat i år är:

• Jonas Hassen Khemiri, Systrarna.
• Cilla Naumann, Skäret.
• Hanna Nordenhök, Underlandet.
• Jerker Virdborg, Cirkelns fyra hörn.

Författaren

Amanda Svensson är född 1987, växte upp i Malmö och är bosatt i England sedan 2015. Hon är verksam som författare, kulturskribent och översättare. Hon skrev skönlitterärt redan i ungdomsåren och var som sjuttonåring med i finalomgången av Lilla Augustpriset.

Hon debuterade 2008 med romanen Hey Dolly som följdes av Augustnominerade Välkommen till den här världen 2011 och Allt det där jag sa till dig var sant 2014. Hon tilldelades Per Olov Enquists pris samt Svenska Dagbladets litteraturpris 2019 för romanen Ett system så magnifikt att det bländar som även nominerades till International Booker Prize tidigare i år. Den har sålts till drygt tio länder.

Anders Kapp, 2023-09-11

Bokfakta

• Titel: Själens telegraf.
• Författare: Amanda Svensson.
• Utgivningsdag: 2023-08-30.
• Förlag: Norstedts.
• Antal sidor: 256.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Ett system så magnifikt att det bländar.
• Kapprakt om Välkommen till den här världen.
• Läs vad andra skriver om boken.