Jonas heter en av huvudpersonerna i denna episka familjekrönika, denna tegelsten på drygt sjuhundra sidor som kom ut för en vecka sedan, som sträcker sig över mer än trettio år och en stor geografi; han delar namn och många biografiska detaljer med verkets upphovsman Jonas Hassen Khemiri. De andra huvudpersonerna är titelns Systrarna: Ina, Evelyn och Anastasia, de mytomspunna Mikkolasystrarna, sammanflätade med Jonas familj på olika sätt som inte alls är uppenbara; sexåriga Jonas förstår inte alls varför mamma blir så arg när pappa nämner dem. Författaren har gjort det förut, vävt in sig själv i sina litterära verk som trots alla dessa biografiska komponenter är romaner, skönlitterär fiktion; det är en teknik som bygger olika metanivåer på intelligenta och lustfyllda sätt. Systrarna är mycket olika varandra, möjligen är de olika aspekter av författaren själv, det vet jag inte; jag vet inte heller om det här är riktigt lika bra som hans mästerverk från 2015, Allt jag inte minns, men bra nära måste det vara även om de är mycket olika. Det jag verkligen vet är att de dryga sjuhundra sidorna flyger fram i denna fängslande skröna som pendlar mellan skratt och gråt och placerar oss läsare i ett rus av konstant läsglädje. Systrarna känns som en lågoddsare i gissningar om vilka titlar som kommer att finnas med i årets Augustnomineringar.

Jonas växer upp med sin tunisiske pappa och svenska mamma på Drakenbergsgatan 8 på västra Söder i Stockholm. Första gången han hör talas om Mikkolasystrarna är på mitten av åttiotalet i ett samtal, nästan ett bråk, mellan föräldrarna; de pratar alltid franska med varandra och han förstår inte allt, men det handlar om att systrarna kanske ska flytta till samma område och att det inte gör mamma glad, inte alls. Sju år senare blir det också verklighet, under tiden har Jonas fått två yngre bröder. Det visar sig att systrarna är halvtunisier, liksom han själv; deras mamma kommer från Tunisien och hans pappa känner henne sedan länge, möjligen har de också varit tillsammans någon gång, Jonas är inte säker.

I maj 1991 träffar Jonas systrarna för första gången, de ”såg ut som bröder, redo att starta fight om någon sa något om deras utväxta pottfrisyrer, smutsiga Lejon-sneakers eller mjukisbyxor med uttänjda fickor.” De tycks sköta sig själva för det mesta. Pappa (svensk trots det finskklingande namnet) är borta ur bilden och deras tjusiga mamma Selima är nästan aldrig hemma, hon är ständigt ute på långa resor runt om i landet där hon säljer exklusiva, handknutna (fejk) mattor med en hel del framgång.

Trots allt blir Jonas kompis med mellansystern Evelyn, de är i stort sett jämnåriga, de gör en hel del tillsammans. 8 augusti 1993 cyklar de iväg för att titta på flyguppvisningen som ska avsluta Vattenfestivalen det året. De tar sig till Långholmen och hamnar mycket nära Jas-kraschen. Senare samma höst flyttar systrarna och deras mamma därifrån, en dag är de bara borta. Jonas kommer aldrig att glömma systrarna och framför allt inte Evelyn. Men hon glömmer honom, när de pratar om händelsen många år senare kommer hon ihåg Långholmen och kraschen men i hennes minne var hon där själv, hade inte sällskap av någon.

Det här är tillbakablickar, vi rör oss en hel del fram och tillbaka i tiden i denna berättelse som annars börjar vid millennieskiftet då systrarna är på stor nyårsfest i Stockholm. Ina är nu tjugofyra, väldigt lång, har varit i USA på ett basketstipendium men avbröt vistelsen efter mammans självmordsförsök, den av systrarna som försöker hålla ordning på saker och ting utan att alltid lyckas. Evelyn, tjugoett, är den vackra som kan förföra vem som helst, inte bara med sitt utseende utan också med flödet av fantasirika berättelser, hon kan ljuga om vad som helst och har en lång rad av hastigt lämnade killar bakom sig. Anastasia är nu nitton och hon är den arga systern, gränslös på många olika sätt, går omkring med en butterflykniv som hon inte drar sig för att använda.

Vi får följa Jonas och de tre systrarna under lång tid genom många toppar men också djupa dalar. Här finns många relationer som föds och går sönder på mer eller mindre spektakulära sätt. Karriärer som lyfter och kraschar. Vänskaper som byggs och raseras. Vi rör oss en hel del i geografin: Europa, Nordafrika och USA. Hela tiden flätas de fyras liv samman på oväntade sätt.

Återkommande finns en förbannelse, ”allt som du älskar ska du förlora”, som ska härstamma från Tunisien och den tid när Jonas pappa och systrarnas mamma fortfarande bodde där. Här finns flera olika försök att bli av med denna förbannelse.

Hela tiden finns en underbar rörelse mellan verklighet och fiktion, inte bara mellan författarens egen historia och hans roman. Ett exempel är den klassiska bilden ”Lunch atop a Skyscraper” från 1932 som visar elva män som sitter och äter lunch på en svetsad balk, med fötterna dinglande 256 meter ovanför New Yorks gator, under byggandet av RCA Building, den största byggnaden inom Rockefeller Center i New York. En av de elva ska vara en gammelfarfar till systrarna, en man från Falkenberg som lämnade familjen för att pröva lyckan i USA enligt en familjeberättelse, och här vävs in en jakt på sanningshalten bakom denna historia; bland mycket annat får vi en flera sidor lång uppräkning av män som var med och byggde skyskrapan.

Författaren har ett eget språk som det är en fröjd att läsa. Vuxne Jonas blir kär i henne som ”kom in från uteserveringen med sitt böljande hår och sina lysande ögon som sina vassa kindben och den där kroppen som alltid såg ut som om den var tre fyra sekunder från att börja dansa i en takt som bara hon hörde.” Och ”… för första gången i mitt liv lät jag mig vara lycklig, jag tog inte sönder lyckan, jag lutade mig in i den, jag lät den få finnas, jag öppnade upp för möjligheten att livet kunde vara annorlunda, … (meningen fortsätter en bra bit till, som de ofta gör i den här texten). Rätt sent i berättelsen får Evelyn e-post från Jonas och tänker om hans text ”… att meningarna aldrig tog slut, de flödade från ett stycke till nästa, som om han var livrädd för att sätta punkt, som om varje punkt betydde ett avslut, som om varje sak han skrev på något underligt sätt hade en viktig koppling till nästa sak han skrev, han påstod att han var författare (men Evelyn hade aldrig hört talas om någon av hans böcker) …” Hon får också läsa delar av det manus som ska bli den här boken. Den här intelligenta leken med olika metanivåer är mycket underhållande.

När texten avslutas en bit in i framtiden, 2035, har vi fått vara med om det mesta som livet består av, på gott och ont, och som läsare kan vi bara vara tacksamma över att ha fått var med på den resan. Ett imponerande verk!

Författaren

Jonas Hassen Khemiri är född 1978 i Stockholm och är en mångfaldigt prisbelönad författare och dramatiker. Hans texter har översatts till mer än trettiofem språk och hans pjäser spelas världen över.

Han romandebuterade 2003 med Ett öga rött som sålde stort i Sverige, översattes till flera språk, tilldelades Borås Tidnings debutantpris och har både dramatiserats och filmatiserats. Även hans följande böcker har varit mycket framgångsrika, 2015 tilldelades han Augustpriset för romanen Allt jag inte minns, 2018 tilldelades romanen Pappaklausulen det franska priset Prix Médicis för bästa roman och det är bara två exempel av många.

2006 debuterade han som dramatiker med pjäsen Invasion! på Stockholms stadsteater. Pjäsen spelade för utsålda hus i två säsonger och har spelats i Frankrike, Tyskland, Norge och Storbritannien. Även hans följande pjäser har fått stor uppmärksamhet och spridning.

Sedan 2021 bor han tillsammans med sin familj i New York, där han utöver det egna författandet undervisar i kreativt skrivande på NYU.

Anders Kapp, 2023-09-10

Bokfakta

• Titel: Systrarna.
• Författare: Jonas Hassen Khemiri.
• Utgivningsdag: 2023-09-04.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 723.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Allt jag inte minns.
• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skriver om boken.