Dags för ytterligare en av årets svenska spänningsdebutanter: Hällpetters Maria Bergström har kommit ut med Daglösa, första delen i en serie där kriminalinspektör Anders Marée vid polisen i Falun finns i centrum. Efter knappa femtio sidor är jag på väg att ge upp; när det handlar om flera hundra sidor måste man som läsare acceptera några enstaka fel, det finns ingen korrekturläsare som kan se allt, att kräva det vore omänskligt, men här är felen för många. Jag fortsatte i alla fall och är glad över det. Det finns mycket att gilla, särskilt karaktärsbyggena och skildringarna av mänskliga relationer är levande, fängslande och beundransvärda. Speciellt är också åldersspridningen, här finns allt från ungdomar till nittioåringar med viktiga roller för berättelsen. Det här är en polisroman med en trovärdig och spännande utredning av ett mordfall, en utredning som rör sig snyggt i både tid och geografi med flera trådar som så småningom vävs samman. Det kompletteras väl av en del samhällskritik och en del humor
I en prolog får vi träffa två kvinnor, Lena och Anna, uppenbarligen goda vänner, uppenbarligen prostituerade i en ambulerande verksamhet med husvagnar som ställs upp vid rastplatser utmed stora vägar.
Sedan möter vi Johan Arvid Larsson, en stor bikaraktär som kommer att bli en av läsningens stora behållningar. Han ska snart fylla nittio, rätt mätt på livet men samtidigt en krutgubbe med många genomtänkta och välformulerade åsikter som han gärna delar av sig av på insändarsidorna. Född vid kusten norr om Gävle, mamman blev tidigt änka, flyttade till ett jobb i Falun, pojken började i gruvan som fjortonårig och blev kvar där ända till pension. Bor fortfarande kvar i Falun, nu i en liten lägenhet i ett servicehus. Det är bara han, det var länge sedan hans älskade Alma dog, han saknar henne. Han saknar också barndomens närhet till havet, lyssnar gärna på sjörapporten på P1.
Som vanligt är han uppe tidigt den här dagen, det är rätt kallt, snö på backen, bara några dagar kvar till jul; som vanligt tar han sin morgonpromenad, samma sträcka som alltid, men plötsligt ser han något ovanligt: utanför dörröppningen till ett gammalt skyddsschakt ligger en prydligt vikt hög med kvinnokläder. Han går fram till öppningen, tittar in, ryggar tillbaka och spyr rakt på kläderna.
Den döda kvinnokroppen är grovt skändad, något ansikte finns inte kvar längre, det är helt sönderslaget, brösten och en del andra kroppsdelar bortskurna, det kommer att bli svårt för polisen att identifiera henne.
Samma morgon får vi träffa den som ska bli den planerade seriens återkommande huvudperson, kriminalinspektör Anders Marée. Han sover fortfarande, blir väckt av telefonen, drar bara på sig gårdagens kläder och cyklar till fyndplatsen. Det tar inte många minuter men på plats finns redan några av hans kolleger vid polisen, bland dem hans närmaste kollega Marit Olsson, egentligen Lärk Marit Olsson men gårdsnamnet använder hon sällan.
Anders och Marit känner varandra mycket väl, umgås även på fritiden, gör en hel del tillsammans, är nära vänner. Deras relation växer ut till ett bra sidospår i denna berättelse. De är bägge numera singlar, bägge skilda; de är inte ett par, men kanske skulle de kunna bli det? Det finns ett sorts spänningsfält som författaren utvecklar på ett intressant sätt.
Anders kommer ursprungligen från Uppland, kom liftande till Dalarna 1996; då var han tjugofem år, skulle tillträda en tjänst hos polisen, hade fiolen på ryggen och såg fram emot spelmansstämman i Bingsjö. Där träffade han Monika, de blev förälskade, blev ett par, fick barnen Elsa och Niklas, men den inledande stormen bedarrade och för fyra år sedan lämnade hon honom, hade förälskat sig i en lärarkollega. Separationen var rätt odramatisk ända fram till en kväll när hon blev riktigt arg, kastade del för del hela bröllopsservisen på honom, av femtiotvå delar återstår nu bara en soppterrin som Anders tittar på ibland. Sedan den natten har han inte träffat henne alls.
Barnen är nu utflugna, han ska snart bli morfar, Elsa är gravid, men han är inte så bra på att hålla en levande relation med dem. Hans enda sällskap hemma är nu katten Ritva, spelmanslaget är fortfarande ett stort fritidsintresse, på jobbet har han under tjugofem år haft samma rum i polishuset, har hunnit bli femtiotvå år.
Utöver Anders och Marit har författaren skapat en bra ”polisfamilj”; Kalle, Mårten, Sonja, Bertil, Ellen med flera har kontrasterande egenskaper som fungerar bra. Polischefen, Lars Karlsson, är en lagom korkad chef som de ofta är i polisromaner; bryr sig mest om hur polisen ska framstå i media, tillför knappast något värde i polisutredningarna.
En bra bit in i handlingen dyker det upp en till tråd i berättelsen när vi får träffa Anna som inte alls mår bra. Tidigare präst, hade älskat sitt jobb, mycket omtyckt av sina församlingsmedlemmar, även efterfrågad av människor från andra församlingar, men hade rört sig allt längre från mittfåran i Svenska kyrkan och blivit utfryst. Ganska omärkligt från början, ”som när man läser i dagsljus och skymningen faller … det blir gradvis mörkare, lite i taget och nästan omärkligt. Tills man plötsligt upptäcker att man inte kan se klart och att det blivit becksvart runtomkring.”
Efter en incident under ett dop slutade hon, tiden går, hon blir allt mer deprimerad och folkskygg. Dessutom fattig, har i princip inga inkomster alls; breven från inkassobolag och kronofogden blir allt fler. Hon inser att hon blivit en usel mamma åt sina tonårstvillingar Sara och Jon, nu är det de som måste hjälpa henne i stället. Någon hjälp från barnens far, exet Mats, får hon knappast.
Polisutredningen är trovärdigt skildrad med spår som följs i olika riktningar som ibland går fel men ibland tillför nya element som successivt bygger en bild av vad som egentligen hänt, inklusive en lång förhistoria. Berättelsens olika trådar vävs skickligt samman till en stark upplösning i olika delar.
Huvudpersonen Anders är komplex, en person som vi läsare lär känna väl och en person vi tycker om. Han och Johan Arvid Larsson träffas flera gånger och Anders tar till och med initiativ till en utflykt där den gamle mannen får återse sitt barndomshem i Axmar vid kusten norr om Gävle. In i handlingen kommer också Sigrid, även hon åttionio, initialt misstänkt för narkotikabrott, men får en annan betydelse i berättelsen.
Det märks att författaren själv bor i den region som skildras, bor i samma by som Sigrid; miljöerna är levande och karaktärerna har bland mycket annat en obekymrad inställning till långa avstånd som kanske kan vara främmande för människor som bor längre söderut. Hon väver också in välformulerade tankar kring olika aktuella samhällsfenomen.
Det finns många element som tillsammans skapar en intressant läsning, men nästa gång måste förlagets textgranskningsprocess fungera bättre.
Författaren
Hällpetters Maria Bergström är född 1958, skribent, lokalprofil och boende i lilla bruksorten Svabensverk, i djupaste finnskogen vid gränsen mellan Hälsingland och Dalarna. Platsen finns också med i hennes nya bok, Daglösa, som är hennes skönlitterära debut och första delen i serien om kriminalinspektör Anders Marée. ”Hällpetters” är ett så kallat gårdsnamn, något som Maria bär med stolthet.
Anders Kapp, 2023-09-05
Bokfakta
- Titel: Daglösa.
- Författare: Hällpetters Maria Bergström.
- Utgivningsdag: 2023-08-31.
- Förlag: Bokfabriken.
- Antal sidor: 320.