Nu har Caroline Engvall med nya Järnsparv avslutat sin trilogi om familjen Lundgren i flera generationer och orten Ormvattnet i Norrbotten. Mörka familjehemligheter är ett vanligt tema men här har författaren skickligare än de flesta borrat i de olika skikt av skuld och skam som kan ärvas inom en familj med förfärliga konsekvenser. Också mer generellt om konsekvenser över långa tider. Dessutom väver författaren in sitt eget specialistområde utanför själva författandet, barns utsatthet på olika sätt, vilket bidrar till styrkan i texterna. Trilogier avslutas inte sällan definitivt; någonting händer som utesluter en möjlig fortsättning. Men så är det inte här, i efterordet antyder författaren själv ett tänkbart scenario ytterligare drygt femton år framåt i tiden. Hon har också hela tiden varit noga med att undvika tydliga tidsmarkörer vilket innebär att vi inte vet vilka år olika händelser inträffar. Om det verkligen blir en fortsättning vet vi inte heller, det kanske inte ens författarens själv vet? Jag skulle inte ha något emot det, det är en stark serie, men samtidigt kan det vara intressant att möta något helt nytt.

Vi rör oss över en rätt lång tidsperiod i denna familjetrilogi där kvinnorna har de starkaste rollerna utan att dominera helt. Äldst är Britta som hade en svår uppväxt i en frikyrkofamilj i Ormvattnet; den styrdes helt av hennes tyrann till far, en ond och våldsam präst. I familjehistoriken finns mycket elände av olika slag, bland annat sexuellt utnyttjande. Här finns mycket begravt, falska antaganden, skuldbördor som bärs i tystnad, hemligheter som när som helst kan explodera. Britta får så småningom döttrarna Sofia och två år yngre Elizabeth som finns i centrum för den första boken Blodskam. I den bokens nutid är Sofia fyrtiofem och tillsammans med sin man Mattias har hon åttaåriga Smilla och två år yngre Ludvig.

I den andra boken Sorgebarn har det hunnit gå tolv år, Smilla är tjugo och finns i centrum för den berättelsen. Hon har hittat drömjobbet i Stockholm där hon arbetar med unga tjejer med självskadeproblematik och har även hittat den stora kärleken i polisen Aryan Tigris med kurdisk bakgrund. Smillas föräldrar är döda men mormor Britta lever fortfarande på ett äldreboende och hon har också en hel del kontakt med moster Elisabeth som efter några år i Stockholm flyttade tillbaka till Ormvattnet där hon driver ett behandlingshem för unga flickor i Hannagården, ursprungligen mormors gård.

Lillebror Ludvig hoppade av gymnasiet, trasig av familjens trauman försöker han finna frid som munk i ett thailändskt tempel och förekommer knappast alls i Sorgebarn. Men i nya Järnsparv dyker han upp redan på första sidan. Det har gått ytterligare mer än tjugo år, han har hunnit fylla fyrtio; tillbaka från Thailand funderade han på vad han skulle ägna livet år och upptagen av att försöka göra gott, hjälpa andra människor, så valde han att bli brandman. I prologen är ett hus på Värmdö helt övertänt, utanför finns en mamma som skriker förtvivlat: ”Rädda min son!” Ludvig glömmer det mesta av allt han lärt sig, hör inte chefens order, är bara besatt av en enda sak: han ska rädda pojken till varje pris. Han misslyckas och skadas svårt, både till kropp och själ. Under det år som går innan vi träffar honom igen har han varit sjukskriven, ska möjligen börja arbetsträna snart.

Det har varit ett svårt år för honom, det skulle aldrig ha gått utan hans älskade sambo Naima. De bor utanför Stockholm och han vet att han inte varit en enkel man att leva med under det senaste året, han är så tacksam för allt hon har gjort och vill kunna ge tillbaka, försöker verkligen att stötta henne så mycket han kan i hennes försök att slå igenom som sångerska. Hon har det inte heller så enkelt, bär också på en hel del trauman, säkert fler än Ludvig känner till.

Så småningom valde storasyster Smilla och hennes man Aryan att flytta från Stockholm till Ormvattnet där de tagit över Hannagården som de gjort om till ett vackert familjehem igen. Moster Elizabeth lever fortfarande, men bor numera i Spanien. Smilla blev på vägen sjuksköterska och Aryan är fortfarande polis, nu i en mycket stor och gles region.

När nutidshandlingen börjar är det höst och Ludvig hälsar på i Ormvattnet. Han hjälper Smilla med renoveringen av ett förråd som de förvandlar till ett fint rum för Smillas vuxna dotter Agnes; hon flyttade till USA efter gymnasiet men ska snart hälsa på.
Ludvig tänker mycket på sin pappa, advokaten Mattias, det är mycket som påminner om honom, far och son gjorde en hel de tillsammans här och han är själv nu lika gammal som pappan var när han plötsligt dog i en olycka. Smilla har hittat en kartong med en del minnessaker från honom. Hon vill gå igenom innehållet med sin bror, men han är mycket motvillig. Innehållet startar i alla fall en kedja som blir den här bokens huvudberättelse. Bland annat finns det brev undertecknade med ”Järnsparv” och så småningom dyker det upp frågor kring en flyktingförläggning i Ormvattnet och de hemska saker som hände då för länge sedan.

I ett andra spår dyker det upp delar ur Naimas historia. Den börjar fint i hennes barndomshem i Teheran. Hennes älskade pappa var en populär universitetslärare i litteraturhistoria men en dag kom säkerhetsstyrkorna och grep honom, han sköts i fängelset utan rättegång. Flykten från Iran blev svår. Hon var tretton år när hon äntligen kom fram till Sverige och möttes av en hel del elände även här. Men det var länge sedan nu, hon har haft fina år tillsammans med sin älskade Ludvig, det enda som saknas är att deras försök att få barn ska lyckas. Plötsligt dyker det upp någon från hennes mörka historia som kan förstöra allting.

Berättarperspektivet rör sig snyggt mellan Ludvig och Naima men även Smilla har en del kapitel. Här finns en god balans mellan de två huvudspåren och karaktärernas personliga utveckling, de mycket levande människor som brottas med olika svåra saker i livet. Här finns en intelligent intrig som smart för samman de olika komponenterna i riktning mot en spännande och dramatisk upplösning som på ett glädjande sätt tillfredsställer alla läsare.

Det jag aldrig blivit klok på är själva orten Ormvattnet. Ibland låter det som en mycket liten plats: ”Ormvattnets döende bykärna består av en enda gata med en smutsig pizzeria, en igenbommad kiosk och en bensinmack.” I andra sammanhang framgår att det finns bibliotek, ishall och en hel del annat som antyder ett något större samhälle. Men det spelar egentligen ingen roll, vi kommer knappast att åka dit igen?

Alla tre böckerna har starka undertitlar. Först ”I rädslan talar tystnaden” och sedan ”I skammen bor ensamheten”, som bägge också användes omvänt i texten. Treans ”Efter flykt väntar frihet” är kanske inte riktigt lika råstark.

I vilket fall som helst är detta riktigt bra läsning. Du som inte läst böckerna tidigare är särskilt att gratulera, att läsa alla tre på raken ger säkert en rik läsupplevelse över rätt många timmar.

Anders Kapp, 2023-08-31

Bokfakta

• Titel: Järnsparv.
• Författare: Caroline Engvall.
• Utgivningsdag: 2023-08-30.
• Förlag: Forum.
• Antal sidor: 236.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Caroline Engvall inklusive länkar till annan information.
• Läs vad andra skriver om boken.