Efter några böcker som parskrivare har Johannes Selåker nu solodebuterat med Fräls oss ifrån ondo, starten på den planerade serien Blodslinjen med Selma Halilović som återkommande huvudperson. Det är en tegelsten på 561 sidor vilket kanske är onödigt mycket men jag klagar inte på det, det är väldigt bra på många olika sätt. Huvudtemat är knappas originellt, sekter är vanligt förekommande inom spänningslitteraturen, men jag klagar inte på det heller, Selåker kontrasterar två olika typer av sektmiljöer på ett sätt som blir både levande, viktigt och intressant. För serier är huvudpersonen (eller huvudpersonerna) en extremt viktig komponent, det måste vara intressanta och komplexa personer som är så hållbara att läsare vill följa dem över tid och som även har potential att utvecklas i spännande riktningar över flera böcker. Med journalisten Selma har Selåker lyckats väldigt väl, i efterordet säger han att han lånat en del av hennes egenskaper från sin sambo Magda; jag vet inte riktigt hur förhållandet klarar det avslöjandet men det är ju inte mitt problem. Selma försöker balansera mellan två ytterligheter; dels är hon smart, stark och driftig, ibland över gränsen till dumdristig och manisk i jakten på svar, dels är hon också svag och skör, psykiskt instabil emellanåt, uppväxten i krigets Bosnien under nittiotalet har lämnat djupa spår i henne. Här finns mycket att tycka om, men det finns också ett irriterande attitydproblem som författaren borde försöka bli av med i kommande böcker.
Det finns ett par nyckelscener i Selma Halilovićs bakgrund. En är en natt i ett krigshärjat Sarajevo när hon var barn och träffade sin älskade pappa för sista gången. De tog skydd från beskjutningen i husets källare och där gav han henne ett smycke, ett halsband, ett brythjärta som hon delade med sin allra bästa vän Ivana, ett halsband som hon alltid burit sedan dess. Pappan har säkert dött i kriget, men hans kropp har aldrig hittats. I bokens nutid hör hon att en ny massgrav hittats utanför Sarajevo och hon vill åka dit; kanske kan de äntligen få begrava honom. Ivana har hon inte heller träffat sedan dess. Hon är rätt säker på att vännen också flytt till Sverige med sin familj, men tydligen har de brutit kontakten med alla.
En annan nyckelscen inträffade i åttan när klassen var på studiebesök på Expressen. Det var den tionde september 2003 och hon stod på redaktionsgolvet samtidigt som larmet om attentatet mot Anna Lindh kom. Det hon såg då, hela redaktionens totala och intensiva fokus på en och samma uppgift, var något som hon själv ville vara delaktig i.
Selma lyckas också med det, hon blir så småningom nyhetsreporter på Expressen, visserligen bara vikarie men ändå. Förra sommaren var genombrottet på väg, det stora scoopet som skulle göra henne till stjärna. I ett stort grävjobb hade hon kommit fram till att en svensk-bosnisk finansman (från den serbiska sidan) finansierade en paramilitär och Putinlojal styrka. Hon hängde ut honom stort i Expressen. Men hon hade helt fel, hon drevs så hårt av önskan att sätta dit en av sin pappas fiender att hon blundat för alla varningssignaler. Total katastrof, både för tidningen och för henne.
Selma kraschade fullständigt, så småningom under hösten måste hennes pojkvän sedan flera år, Alfred, ta med henne till Rosenlunds psykakut och hon blev inlagd. Hon är livrädd för att komma tillbaka dit, ljuger för alla om hur illa hon egentligen mår ibland. Hon fick sparken från tidningen, det var inte tal om någon förlängning av vikariatet. Hon inser att hon kanske måste byta yrke, har nog bränt möjligheterna som journalist, börjar läsa psykologprogrammet i Umeå, hon är en av de äldre på utbildningen, har hunnit bli trettiotre. Anledningen till att hon valde just Umeå är att de enda livstecken hon hittat från Ivanas familj i Sverige fanns i närheten av Umeå, visserligen är spåren tio år gamla men ändå vill hon söka vidare. Alfred är inte alls glad över att plötsligt hamna i ett distansförhållande, han vill tvärtom att de ska försöka få barn och bilda familj på riktigt.
Det är maj 2022 och Umeåtrakten drabbas plötsligt av återkommande sabotage av olika slag. En del av sabotagen har rätt humoristiska inslag och den okända sabotagegruppens aktioner får hög prioritet i media. Selma tas till nåder av sin tidigare chef Carl Lerberg på Expressen och får bevaka händelserna som frilansare. Det blir bara värre och snart toppar Selma tidningens nyhetsflöde dagligen med stor byline.
Selma och hennes aktiviteter dominerar ett av berättelsens spår. Men boken öppnar med en tonårsflickas spektakulära självmord som direktsänds över Instagram. Redan där framgår att det egentligen inte är ett självmord, flickan tror att hon spelar en roll i en sorts skruvat performancekonstverk, hon tror inte att hon kommer att dö. Men det är det bara vi läsare som vet under lång tid framåt i handlingen. Mycket tidigt kan vi läsare också gissa vem flickan är. Ett tag hoppas jag att författaren ska lura oss, låta det vara en annan person, men det skulle förmodligen ha blivit alltför krångligt.
I ett annat av bokens spår dominerar familjen Edling i Vindeln (sex mil nordväst om Umeå), särskilt döttrarna Maja, sexton år, och hennes lillasyster Ronja. Familjen är medlemmar i församlingen Guds ljus, en sekt som styrs med järnhand av pastorn, som bestämmer allt i medlemmarnas liv, som bestraffar alla som felar hårt. Sedan länge räknar Maja dagarna tills hon ska fylla arton, när hon får bestämma själv, när hon ska fly från församlingen. Något händer som innebär att hon blir livrädd för att det är hennes tur att nu bli utsatt för bestraffning. Hon träffar en karismatisk man som lovar att hjälpa henne, se till att hon kommer bort från församlingen till ett bra och tryggt liv tillsammans med riktiga vänner.
Nutidsberättelsen börjar åttonde maj 2022 och det är väldigt mycket som händer innan de olika spåren förenas i en mycket dramatisk och utdragen upplösning trettionde maj. Gissar att författaren lagt ner en hel del krut på denna avslutning, i läsarens huvud finns redan en kommande films intensiva scener som aldrig riktigt tycks ta slut. Men det gör de naturligtvis ändå så småningom. Efter det kommer en epilog en dryg månad senare, femte juli, och den innehåller bland annat en cliffhanger som öppnar för nästa bok i serien.
Det är riktigt välskrivet och spännande med flera starka teman, inte minst hur lockande det kan vara för många människor med ”enkla sanningar” och ”falska profeter”, ett tema som känns väldigt dagsaktuellt som världen ser ut idag.
Det här är en stark solodebut, det finns väldigt mycket att tycka om, men det finns ett underligt element som irriterar en smula. Som framgått har författaren valt att förlägga handlingen till Umeå och några orter i närheten. Det framgår varför huvudpersonen hamnat där men jag vet inte varför författaren valt just denna geografi. Kanske har han några personliga kopplingar, jag har ingen aning, men uppenbarligen gillar han inte området alls, och verkar inte heller ha några större erfarenheter av platserna.
Selma är i lägenheten i Umeå: ”Nätet var piss här uppe. Att bo i Norrland var som att bo i ett fucking u-land.” Jag har bott i centrala Stockholm och arbetat mycket där under lång tid. Min erfarenhet är att det är mycket vanligare med nätstörningar där än det är i städer som till exempel Umeå, Luleå, Östersund och Sundsvall.
”Havet måste vara nära” tänker Maja när hon känner doften av salt. Att kalla Bottenviken för hav är att tänja begreppet, vattnet är bräckt, det luktar inte salt.
”Så långt norrut hade inte det nya Sverige nått” skriver han som en kommentar till att det inte finns thaimat att köpa i Vindeln. Jag tror bara jag varit i Vindeln någon enstaka gång; det var länge sedan och jag kan inte komma ihåg om vi åt thaimat just då, men enligt Google är det inga problem att köpa thaimat i Vindeln nu och naturligtvis finns det massor av thaimatställen i Sverige som ligger längre norrut än så.
”Selma hastade fram till skrivbordet som var placerat vid fönstret med utsikt över det DDR-liknande Mariehem.” Jag gissar att han med ”DDR” här försöker beskriva något extremt fult, grått och trist. Mariehem är kanske inte världens vackraste bostadsområde, men det finns hundratals liknande områden runt hela landet.
I en nätkommentar från 2020: ”Nästan lika patetiskt som hans romantiserande av sabotörens roll i revolutionen. Vi lever inte direkt i DDR.” Vad han menar med ”DDR” här är svårförståeligt. DDR, eller Östtyskland, bildades 1949 av den sovjetiska ockupationszonen efter andra världskrigets slut och upplöstes vid Tysklands återförening 1990. Att referera till ett land som inte existerat på mer än trettio år blir bara konstigt (om det inte handlar om något mycket specifikt som fanns eller hände i dåtidens DDR). Men naturligtvis är det sant att ingen bodde i DDR 2020 eftersom landet inte fanns då.
Men det är inte bara DDR, apropå stationsområdet i Umeå skriver han: ”Byggnaderna förde tankarna till en öststat, ett centrum någonstans i Tallinns utkanter. Enda skillnaden var att människorna verkade lite renligare. Inte mycket men tillräckligt för att man skulle förstå att man var i Sverige.”
Estland ockuperades av Ryssland 1721, av Tyskland under första världskriget, var självständigt under mellankrigstiden för att åter ockuperas av Ryssland 1941. Den ockupationen, då Estland tvingades vara en del av Sovjetunionen, varade fram till 1991 då landet åter blev självständigt. Under de dryga trettio år som gått sedan dess har utvecklingen i Estland varit mycket positiv, kanske mest framgångsrik av alla de länder som befriades vid Sovjetunionens sammanbrott. De senaste decennierna har vi i internationella jämförelser kunnat se hur Estland passerar Sverige inom allt fler områden. Jag känner till en hel del studieresor från Sverige till Estland under senare år, men knappast några som går i andra riktningen. Att då använda just Estland som referens till något riktigt uselt känns både löjligt och okunnigt.
Möjligen är det inte just Umeåregionen, Estland eller dåvarande DDR som författaren tycker illa om. En polis beskrivs så här: ”Den ena såg ut som en innebandyspelare från Borås, med blonderat hår och len bebishud.” Kanske är det helt enkelt så att författaren tycker illa om allt som finns utanför Stockholms innerstad? Jag är tveksam till om det är så välgrundat och rätt säker på att det knappast är klokt av en författare att se ner på majoriteten av sin potentiella målgrupp.
Klokt skulle däremot vara om författaren skippar just den attityden i kommande delar av denna serie. I övrigt är det här riktigt bra och jag ser fram emot att få följa Selma Halilović framöver.
Författaren
Johannes Selåker är född 1987 och bosatt på Södermalm i Stockholm. Som journalist har han en bakgrund på Aftonbladet, Expressen och Aller Media, där han varit såväl nyhetschef som redaktionschef. Han var också ansvarig för några av de stora metoo-granskningarna 2017.
Som författare debuterade han 2020 med spänningsromanen Förstfödd, skriven tillsammans med Joni Nykänen. Tillsammans med Pascal Engman skriver han trilogin Skymningsland om polisen Tomas Wolf och kvällstidningsreportern Vera Berg som hittills kommit ut med två delar: Till minne av en mördare 2022 och Skammens väg 2023. Fräls oss ifrån ondo är hans solodebut och starten på serien Blodslinjen med Selma Halilović som återkommande huvudperson. Boken har redan sålts till ett par andra länder.
Anders Kapp, 2023-08-20
Bokfakta
- Titel: Fräls oss ifrån ondo.
- Författare: Johannes Selåker.
- Utgivningsdag: 2023-08-15.
- Förlag: Forum.
- Antal sidor: 561.