För några dagar sedan skrev jag om den grasserande svenska konstnärsdöden, en trio av enormt framgångsrika och förmögna konstnärer: Ludvig Rute i Håkan Nessers nya bok, Niki Falc i Den store konstnären, den första bok som Emmy Abrahamson och Hanna Jedvik skrivit tillsammans och i dag är det dags för den tredje, Fredrik Barzal, en av huvudpersonerna i Brandmannen, uppföljaren till Ulf Kvenslers succédebut med Sarek förra året. Kvensler skriver fristående böcker, ingen serie, men det finns ändå en del att känna igen i form av intelligent kreativitet, det avgränsade kammarspelets psykologiska spänning och den effektiva rörelsen inom en tredelad form som bidrar med sammanflätade perspektiv; en dåtid vars händelser leder fram till en nutid, dramats kärna, och en framtid med konsekvenserna av denna kärna. Den psykologiska thrillern är svår, den kräver en återhållsamhet i språket, det är i läsarens huvud som fjädern ska skruvas upp, inte på boksidorna, och det kräver författare som verkligen vågar lita på sina läsare, som inte kommer med anvisningar och pekpinnar, som inte gödslar med onödiga adjektiv, och den konsten behärskar Kvensler till fulländning. Jag tyckte mycket om Sarek men länge på vägen genom den nya boken tänkte jag att han faktiskt lyckats överträffa den lysande debuten när han nu byter plats från fjällvärlden till gotländska Fårö.
Det är inte Fredrik Barzal som är den dominerande huvudpersonen i den här boken, det är hans son Isak som lever ett helt annan sorts liv, trivs rätt bra med att hjälpa åldringar i jobbet inom hemtjänsten på en mindre småländsk ort, det har han gjort de senaste fyra åren. Han är stor och stark, klarar själv av tunga lyft som kollegerna måste vara två för att klara av, och han har en nära relation med många av sina vårdtagare. Däremot har han ingen relation alls till sin pappa, de har inte haft någon som helst kontakt på många år.
Det framgår tidigt att det finns ett stort trauma i familjehistoriken. När han var liten, sex år, dog hans mamma och lillasyster Klara i en brand, Isak själv överlevde men har fortfarande tydliga skador från branden, kallades ibland brandmannen i skolan. Han försökte verkligen rädda sin treåriga syster men misslyckades, drömmer om henne ibland: ”Håret på halva huvudet var avbränt, halva ansiktet svart och sprucket, ena armen också.” Pappan var bortrest just då och klarade inte alls av situationen, han lämnade Isak som i stället växte upp hos mormor och morfar. Traumat och uppväxten är den dåtid som hela tiden återkommer i berättelsen. I handlingens nutid är mormor död men Isak och morfar Anders har fortfarande en mycket nära relation, hans morfar har aldrig tyckt om sin svärson Fredrik. Genom hela livet har Isak alltid kunnat lita på morfer, han ställer alltid upp, ”jag tänker att pliktkänsla är kärlek som stelnat som cement”.
Tidigt i boken kommer också framtidskapitel där det framgår att Isak är inspärrad, häktad med fulla restriktioner.
I nutid har midsommar just passerats, vädret är uselt men Isak trivs ändå bra med livet, gillar jobbet och framför allt har han nu Madde, han har äntligen fått den perfekta flickvännen som han verkligen älskar. Snart är det semester och de två ska åka en vecka till Antalya i Turkiet, just där de träffades förra sommaren.
Men så tar pappa Fredrik kontakt efter alla dessa år. Isak vägrar länge svara men då tar pappan kontakt med Madde också. Han är tydligen döende i någon svår sjukdom och vill försonas med sin son. Isak vill inte alls träffa sin pappa men blir så småningom övertalad; inte minst Madde tycker att han måste vara storsint i det här läget. Kanske kan det också handla om pengar, pappan är mycket förmögen, redan för resan till Gotland swishade han över hundra tusen till Isak.
Så i stället för Antalya åker de två alltså till pappans mycket exklusiva hus på Fårö där kärnan i denna berättelse utspelar sig (inklusive en del minnesvärda utflykter, bland annat till Riga i ett litet privatflygplan). Det blir en tid med ett psykologiskt spel, fyllt av mängder av kreativa detaljer som jag definitivt inte vill spoila. Liksom debuten är det fantastiskt välskrivet med riktigt starka scener. Fredrik skrivs skickligt fram som en Nietzscheansk övermänniska, allt mer obehaglig, och Isak har svårt att värja sig.
Det finns en genrekonvention som jag inte alltid är så förtjust i: författaren ska konstruera ett antal trådar som alla i upplösningen ska knytas samman i en gärna oväntad men ändå komplett rosett; alla pusselbitarna ska finnas på plats i en fullständig och solklar bild. Men så ser ju faktiskt inte livet ut; det är ett ständigt oavslutat pussel med tveksamheter och oklarheter som hela tiden förändras men där osäkerheter består ända in i döden. Detta hanterade Kvensler fantastiskt i Sarek, älskade verkligen den upplösningen, och även om det i den nya boken finns beundransvärda svängar mot slutet så når den delen inte riktigt upp till debutens nivå. Men fantastisk läsning är det ändå och liksom Sarek är den som gjord för en kommande internationell storfilm; i bägge böckerna finns scener som redan nu lever starka i läsarnas tankar.
Författaren
Ulf Kvensler, född 1968 och uppväxt i Ronneby, studerade ekonomi vid Uppsala universitet och arbetade några år som konsult innan han startade gruppen Humorator. 1996 började han arbeta vid Sveriges Television där han bland annat skrev manus till nyhetssatirserien Detta har hänt. Under åren har han skrivit manus till mängder av filmer och serier som Solsidan, Vår tid är nu, Molanders och Om Stig Petrés hemlighet. Han har också arbetat som skådespelare och på senare år även som regissör. I dag är han bosatt tillsammans med sin fru i Skarpnäck i södra Stockholm. 2022 debuterade han skönlitterärt med Sarek som tilldelades Svenska Deckarakademins debutantpris, nominerades till flera andra priser och som direkt såldes till tjugotalet andra länder. Brandmannen är hans andra bok.
Anders Kapp, 2023-08-16
Bokfakta
- Titel: Brandmannen.
- Författare: Ulf Kvensler.
- Utgivningsdag: 2023-08-16.
- Förlag: Bonniers.
- Antal sidor: 413.
Länkar till mer information
- Kapprakt om Sarek.
- Läs vad andra skriver om boken.