Ingen kan påstå att Cilla Naumann vräker ur sig nya böcker, den senaste, Den oändliga familjen, en fantastisk text, kom 2018 så vi har fått vänta rätt länge på att få läsa något nytt. Men nu är väntan över, idag finns Skäret ute, och det är en text väl värd denna långa väntan. Titeln står för en plats, ett sommarställe där huvudpersonerna tillbringat mycket tid, en oändligt ljus tid för en del men mörkare för andra. Titeln kan också stå för att skära sönder något; ett fysiskt föremål, en relation, ett liv. Vi följer en familj över lång tid, en historia som kan minnas på många olika sätt, betraktas ur olika perspektiv, minnen och tolkningar är förrädiska fenomen, och bland dessa olika människors perspektiv finns det ett enda berättarjag i bokstavlig mening, som talar i jagform, och hon är död sedan länge, hann aldrig ens fylla ett år. Tidigare i år har jag läst två böcker som mycket väl är värda nomineringar till Augustprisets skönlitterära klass: Jerker Virdborgs Cirkelns fyra hörn och Majgull Axelssons Svalors flykt. Naumann nominerades 2012 för sin Springa med åror, Skäret är mycket bättre så det borde vara dags igen nu i höst.

Sextonde juli 1968 är ett historiskt datum, den dagen gav sig Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins av med Apollo 11 på färden mot månen och den första landstigningen någonsin. Samma dag är också historisk för den här familjen, ute på Skäret följer de uppskjutningen på sin svartvita tv när vattnet går, det är verkligen dags, nervösa Ramon kör så fort han kan mot sjukhuset med sprickfärdiga Marianne vid sin sida. Något ultraljud fanns inte på den tiden, ingen har upptäckt att det är två barn därinne och tvillingflickorna har bråttom ut i världen, de hinner inte fram till förlossningssalen innan Clea är ute och Anna kommer snabbt efter.

På sätt och vis kan man säga att den dagen också är början på den här berättelsen men vem kan säga när något börjar eller för den delen, när något slutar. Det är i alla fall inte så den berättas. I upptakten är Marianne åldrande, så pass skröplig att hon ibland har svårt att hålla penseln stadigt när hon arbetar på det som sannolikt blir hennes sista verk; hon har aldrig målat ett självporträtt tidigare men det är det hon håller på med nu, den stora duken är uppspikad på väggen i hennes ateljé.

Den som betraktar henne i ateljén är Clea, hon är berättarjaget som dog redan våren 1969, mindre än ett år gammal hittade Marianne henne död en tidig morgon i spjälsängen, som vanligt tätt ihop med sin tvillingsyster Anna. Men hon lever i sin mammas sorg, som en del av sin syster och som berättarjag. I den fysiska verkligheten släpper Marianne aldrig in någon alls i detta rum, hennes man och barnen lärde sig tidigt att det råder ett strikt förbud mot att någonsin röra hennes ständigt stängda ateljédörr.

I samma stund finns Anna i Frankrike, i bergen nära Nice går hon omkring i ett hus som en gång bebotts av konstnären Auguste Renoir och hans maka Aline. Referenser till Renoir är återkommande i texten, under Annas uppväxt fanns en liten statyett, ett barnhuvud, av honom på pianot utanför mammans ateljé. Anna försörjer sig som översättare och ibland fyller det henne med smärta, att hon inte originalskapar något, att hon bara klarar av att översätta verk som andra skapat.

Anna har väl passerat femtio och sörjer, samtidigt som hennes femton år yngre bror Jacob är arg. Orsaken till både sorg och ilska är densamma. Under många år var Anna gift med Lasse, de har vuxna dottern Tove som just nu studerar i England. Jacob hade sin älskade Nike och de två paren umgicks regelbundet på Skäret, en självklart tvingande sommartradition i familjen som varken Lasse eller Nike alltid var så förtjusta i. En dag hade Lasse sagt det. ”Han hade sagt att de två älskar varandra, att de haft ett förhållande i flera månader. Anna och Jacob har bara inte sett det.” Så Anna sörjer, saknar sin man, och Jacob är förbannad. Nike är bara några år äldre än Lasses dotter Tove.

Marianne har aldrig lagat mat, tycker det är helt överflödigt, det räcker bra med smörgåsar. Så länge Ramon levde var det han som stod för matlagningen, och de flesta andra praktiska saker i familjen. När han plötsligt dog vid sjuttiofem års ålder var det Anna och Lasse som tog över det ansvaret. Numera är det mest hemtjänsten som försöker se till att Marianne får mat, att hon duschar någon gång ibland och ordnar andra praktiska frågor.

Syskonen Anna och Jacob har väldigt olika syn på sin uppväxt, mycket beroende på åldersskillnaden. Föräldrarna var yngre när Anna växte upp, särskilt pappa Ramon var fylld av positiv spansk energi och hittade alltid på saker. Och så hade hon sin mycket älskade barnflicka som fanns hos henne ända tills hon var tretton år, då Lola flyttade hem till Spanien igen. Hos Anna är somrarna på Skäret fantastiska och ljusa minnen, huset har alltid funnits i hennes liv, föräldrarna köpte det ett år innan hon föddes. Där hade hon också en grannflicka som en rätt nära vän. När Jacob föds är Marianne fyrtiotvå och Ramon var mer än tio år äldre. Hans syn på uppväxten är mörkare, tycker att mamman aldrig egentligen brytt sig om honom.

Utöver sin älskade man Ramon har Marianne bara haft en riktig vän genom livet. Hon och Ingrid träffades på Konstakademien och de var nära varandra trots stora skillnader. Ingrid var en ständig gäst, gifte sig aldrig, fick inga barn, slog igenom tidigt som konstnär, reste ständigt runt i världen och hade vänner överallt. En självklar gudmor till tvillingflickorna. ”Allt blev vackert när hon var med, speciellt.” Det är Ingrid som övertygar motvilliga Marianne om att skriva på kontraktet med galleristen för sin första utställning. Den inträffar när hon är höggravid med Jacob. Det blir en sensationell succé men Marianne har svårt att hantera all uppmärksamhet.
Det blir bara en utställning till, ett år senare, och det är första gången som Anna får se mammans hyllade konst. Det blir förödande, allt vackert och ljust i Annas liv förtärs av konstverken. Det är en upplevelse som hon aldrig pratar om med sin mamma. Anna håller sin ettårige lillebror hårt i famnen när hon tar sig ut genom trängseln på vernissagen.

Anna älskar verkligen sin lillebror, tar hand om honom väldigt mycket och med stor glädje, en storasyster som också fungerar som en sorts lillmamma. Som vuxna fortsätter de att ha en nära kontakt.

Marianne fortsätter att måla varje dag men hon visar aldrig mer resultaten för någon.

I texten rör vi oss fram och tillbaka under sextiotalet år och det är mycket som förändras under dessa tidsresor, olika händelser kan förstås på olika sätt. ”Livet ligger huller om buller i minnessumpen. Allt känns förött och sent.” Det sista som händer, inte i texten men i tiden, är att Anna tar med sin skröpliga mamma på det som sannolikt blir hennes sista besök på Skäret. De ska bara stanna en natt innan de åker tillbaka till stan igen. Kanske kan de gemensamt reda ut en del av livets många frågetecken. Kanske inte.

Det här är en lysande text om komplexa familjerelationer men mycket mer än så.

För ett tag sedan skrev jag om Anna Platts imponerande debut Ingen du älskar kan dö och Naumanns bok skulle kunna ha haft en liknande titel, kanske ännu vidare är så, kanske Ingen som lever kan dö, i meningen att allt liv ger mer eller mindre bestående avtryck av olika slag. Det är ett starkt tema i den här texten.

Ett annat tema är konstens pris, det passionerade i konstnärliga uttryck, konsten som transcenderar språkets möjligheter, det närmast besatta som innehåller stora värden men som också har ett pris, både för utövaren och omgivningen. Många har ägnat sig åt detta tema, på den senaste tiden finns till exempel fjolårets bästa svenska skönlitterära bok enligt min mening, De tunna gudarna av Aris Fioretos, där uttrycket primärt finns i rockmusiken, eller David Lagercrantz första bok efter Millennium, Obscuritas, där det handlar om klassisk musik men här skrivs temat fram med bildkonsten i centrum, liksom i Agneta Pleijels Dubbelporträtt för ett par år sedan. Naumann gör det på sitt sätt och hennes sätt är mästerligt.

Kanske tycker någon att jag spoilar, berättar för mycket om vad som händer i denna text, men det mesta av detta får vi reda på under de första sidorna och det är inte vad som händer som alls är kärnan här utan frågor om hur och varför, hur saker kan uppfattas på olika sätt, vilka konsekvenserna kan bli och mycket annat.

Jag har inte alltid älskat det hon skriver men hennes senaste bok Den oändliga familjen tyckte jag väldigt mycket om. Skäret ännu mycket mer än så, det måste vara det bästa hon någonsin skrivit, jag blev helt överväldigad under läsningen och det här känns som en självklar Augustnominering i höst.

Författaren

Cilla Naumann är född 1960 och bosatt i Stockholm. Hon debuterade 1995 med romanen Vattenhjärta, som belönades med Katapultpriset för årets bästa debut. Romanen Dom, om en välbeställd familj vars son häktas för mord, kom år 2000 och blev ett stort genombrott. Boken utkom i flera länder. År 2008 fick hon Samfundet De Nios Vinterpris. 2009 utkom Cilla Naumanns nionde roman, I cirklarna runt, och samma år Augustnominerades hon för ungdomsromanen Kulor i hjärtat. I september 2012 utkom Springa med åror, som också den blev Augustnominerad. Bära barnet hem från 2015 nominerades till Sveriges Radios Romanpris och 2018 kom hennes förra bok, Den oändliga familjen. Hon arbetar också som översättare.

Anders Kapp, 2023-04-28

Bokfakta

• Titel: Skäret.
• Författare: Cilla Naumann.
• Utgivningsdag: 2023-04-28.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 279.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Den oändliga familjen.
• Kapprakt om Bära barnet hem.
• Kapprakt om Springa med åror.
• Läs vad andra skriver om boken.