Jag missade Victoria Larms debut med Den nionde kretsen förra året men har just läst uppföljaren, Den förklädda guden, den andra boken i serien Pestmasken där den anrika och en gång stormrika redarsläkten Seigel finns i centrum; Kreugerkraschen har raderat ut en stor del av deras förmögenhet när vi här möter dem på nittonhundratrettiotalet men fortfarande finns en hel del resurser kvar. Det är också en ökänd släkt, enligt ryktet var det ett av deras fartyg som tog pesten till Stockholm, och i släkthistorien finns flera våldsamma maktspelare. Även späda och unga Livia Seigel besitter en hel del våldskapital, i alla fall när hon blir hotad. Hon var sjutton i seriens första del men har nu, tre år senare, hunnit bli tjugo och lever i hemlighet i Venedig tillsammans med lilla pojken Aron som hon stal som baby från Villa Talludden på Djurgården. Efter några års relativt lugn märker hon att det verkar vara flera som söker efter henne och barnet och hon samlar resurser för att kunna fly vidare till New York. Men innan hon hunnit förverkliga sina planer kidnappas Aron vilket blir starten på en våldsam jakt. En underhållande äventyrsskröna från en författare som inte räds att ta i en hel del.

Innan vi träffar Livia får vi i den nya boken möta Noel Bråkensköld, en ung stilig läkare som bär på ett mörkt förflutet. Han har alltid skjortan knäppt till sista knappen, vill inte visa upp sin svårt brännskadade kropp, ärren efter den brand då hans mamma och lillasyster dog, och är för första gången på många år tillbaka i Umedalen där han en gång växte upp. Han drivs av hämndbegär, ingen får veta något om hans bakgrund, förklaringen till hans besök är officiellt att han ska göra en studie på ett mentalsjukhus. En av patienterna heter Thomas Folkesson men kallas oftast för mordbrännaren, ingen vet att han är Noels pappa, den man som bär skulden för allt elände som drabbat honom och hans familj, som fortfarande lever men det ska han inte få göra länge till …

Efter branden hade Noel riktigt svåra år som fosterbarn innan han hamnade hos Sten och Karin Bråkensköld på en gård utanför Lund där han äntligen fick en trygg uppväxt. Han älskar dem verkligen och tog så småningom deras efternamn. Nyligen har Sten dött i cancer och det visade sig att familjens ekonomi inte alls var så bra som alla trott. Karin har problem och Noel vill göra allt han kan för att hjälpa henne men det kräver att han kan få tag på pengar, mycket pengar.

Noel arbetar som privatläkare åt en enda person, den mycket förmögne unge mannen Mikael Kejser; han bor också hos honom i enorma Villa Talludden på Djurgården i Stockholm. Mikael är bara tjugo år men ser mycket äldre ut där han sitter förvriden i sin rullstol. Under den dramatiska kidnappningen tre år tidigare skadades han svårt och har sannolikt mindre än ett år kvar att leva. Han är besatt av Livia Seigel som han menar var den som bar ansvaret för hans skador.

Då, för tre år sedan, förra boken, hade Livia dödat den förmögne finansmannen Erik Kejser och stulit hans nyfödde son som redan mist sin mor. Då var Mikael assistent till Erik men fått ärva honom och även tagit hans efternamn. Krångligt? Ja, nog är intrigen av det krångligare slaget och det blir värre. Officiellt är Livia död men det tror inte Mikael alls på, han gör en överenskommelse med Noel: om han bara hittar Livia och pojken ska han få de pengar han behöver för att kunna hjälpa sin fostermor Karin.

Åter till Venedig där Livia lever i hemlighet med pojken i ett stort palats som hon ”lånat” av sin stormrike farbror Henrik som sitter fängslad i Sverige, dömd för ett brutalt dubbelmord på ett äldre par. Hon har en betydligt äldre älskare, Leon Campanella, drygt femtio men en mycket stilig och förmögen konsthandlare. Leon hjälper henne att sälja av dyrbara konstverk från palatset vilket ska ge henne de pengar hon behöver för att skapa ett nytt liv i New York.

Livia är knappast ute alls, hon håller sig nästan hela tiden i palatset tillsammans med den lille pojken Aron. Men en dag när de ändå är ute kidnappas pojken. Henrik har rymt från fängelset och Noel är på väg till Italien. Det är upptakten till flera halsbrytande och ibland mycket våldsamma jakter med gott om riktigt skruvade komponenter. Vi rör oss mellan olika platser i Italien och även tillbaka till Sverige.

Parallellt med den här boken högläste jag också Sent i november, den sista av Tove Janssons Muminböcker, för en bonusdotter. Det är verkligen en fröjd att få läsa om de åtta böckerna som ursprungligen skrevs 1946-1970, och det finns något jag känner igen mellan de två texterna trots att de handlar om dramatiskt olika saker. Det skulle vara en överdrift att påstå att Victoria Larm är lika bra som Tove Jansson, det är få som är, men språket innehåller i bägge fallen en förflyttning till en annan tid som inte enbart handlar om handling eller ordval utan mer om en något äldre språkmelodi; något långsammare, något omständligare, något mer utsirat än det vanliga samtidsspråkets högre tempo och rakare tilltal. I Tove Janssons fall naturligt, det var ett bra tag sedan hon skrev dessa texter, och i Larms fall konstruerat, ett val för att skapa en effekt. Till en början en smula irriterande och ibland går Larm till överdrift, men totalt sett är det faktiskt riktigt bra jobbat; när man väl kommit över den initiala irritationströskeln känns det verkligen som om språkmiljön skulle kunna vara trovärdig för mitten av nittonhundratrettiotalet.

Generellt sett finns en hel del språkliga utmaningar med alla typer av historiska romaner. Önskvärt är att texten ger en känsla av den tid då berättelsen utspelar sig men samtidigt är det omöjligt att göra det på ett ”sant” sätt. Om till exempel Niklas Natt och Dag hade skrivit sin trilogi från det sena sjuttonhundratalets Stockholm på den svenska som då användes skulle vi knappt kunna läsa texten. I stället kombinerar han skickligt dåtidens fenomen av olika slag, en hel del äldre beteckningar som förklaras i sammanhanget och ett språk som skapar en känsla av temporal närvaro utan att för den skull vara det språk som då användes. Den här bokens handling ligger mycket närmare i tiden, en dagstidning från nittonhundratrettiosex kan vi alla rätt obehindrat läsa, men det skulle ändå inte fungera väl att vara trogen det språk som då användes. Det handlar om att skapa en språklig känsla av den aktuella tiden, inte att vara ”sann” mot den tidens språk, och det är en balansgång som Larm hanterar väl.

Men det finns också en helt annan personlig parallell. När jag en gång i tiden för första gången mötte Mumin var jag samtidigt omåttligt förtjust över historiska äventyr i förnäma kretsar; Dumas böcker om musketörerna, Greven av Monte Cristo, och likartade var sönderlästa och delvis finns Larm i den traditionen, mer skruvad än föregångarna och definitivt svårare att urskilja gott och ont, men ändå finns också här ett storslaget historiskt äventyr där resursstarka personer strider på liv och död.

Även om jag inte är helt såld på den här texten finns det mycket att gilla, inte minst en imponerande originalitet.

Författaren

Victoria Larm är född 1984 i Växjö. Hon har studerat historia och konsthistoria på Stockholms universitet. Under åren som hon skrivit har hon jobbat inom modebranschen. Vid sidan av författandet är klassisk musik och schack hennes stora passioner.

Anders Kapp, 2023-04-17

Bokfakta

• Titel: Den förklädda guden.
• Författare: Victoria Larm.
• Utgivningsdag: 2023-04-05.
• Förlag: Norstedts.
• Antal sidor: 317.

Länkar till mer information

• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skriver om boken.