Ramona Ivener har just kommit ut med sin tredje bok (mycket snart även en fjärde) men jag har inte läst henne tidigare så det var verkligen dags med Blodspoeten, tredje delen i en serie som har kriminalkommissarie David Ritter som återkommande huvudperson. I öppningsscenen finns vi i Köpenhamn, det är tidigt på torsdagsmorgonen 11 april 2019 och vi möter Mads Serup, elitidrottare som hunnit bli fyrtiosex men fortfarande är mycket vältränad, springer femton mil i veckan och just nu spurtar han in i parken vid Rosenborgs slott. Han ser en nästan helt naken kvinna kedjad vid ett träd, groteskt misshandlad. Han stannar upp, tittar, när någon dyker upp bakom honom. Han överlever men kommer aldrig att springa mer, inte ens gå. I läsningen kommer vi snart att hoppa ett par år framåt i en text som håller ett högt och dramatiskt tempo. Kanske har jag en eller annan invändning men är i grunden rätt imponerad och glad över att få möta ett för mig nytt författarskap.

För dådet i Köpenhamn grips och döms svenske Valdemar Borg. Han hamnar inom sluten rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning på Karsuddens vid Katrineholm.

Vi hoppar nästan exakt två år framåt från inledningen till torsdagen 15 april vid Rosendals Trädgård på Djurgården. Kriminalinspektör Sara Valentin på Riksmordsgruppen har lunchsex i bilen med sin man Lasse. De har varit gifta under många år och har tre barn tillsammans; sjuttonåriga Theo, fjortonåriga Joel och lillasyster Liza.

Det här gillar jag verkligen. Litteraturen är överfylld med trötta äktenskap och det är så kul med motsatsen; två människor som fortfarande vårdar kärlek, passion och lust efter alla dessa år. De är precis klara när Sara larmas, en kropp har hittats alldeles i närheten, Lasse kör henne dit på någon minut, han åker därifrån och Sara är definitivt först på plats från polisen. Men någon annan finns också där. Sara försvinner.

Den döda är den mycket välkända skådespelerskan Ylva Vildgård, trettiotvå år, och mycket snabbt inser man de närmast exakta likheterna med det omskriva mordet i Köpenhamn två år tidigare.

Fallet går till den återkommande huvudpersonen David Ritter, kriminalkommissarie och chef för Riksmordsgruppen, samt hans närmaste kolleger kriminalinspektör Walter Berg och kriminalassistent Dan Fredriksson. I Sara Valentins frånvaro kompletteras gruppen med Mina Nur. Snart ansluter även den kända trettiofemåriga rättspsykologen Julie Glans.

Relationen mellan David och Julie är en intressant bihistoria i denna berättelse. Det är bara några månader sedan de träffades (i en tidigare bok) men för bägge är denna förälskelse något som går långt utöver något som de tidigare varit med. De är bägge enormt högpresterande inom sina olika områden, lever för sina jobb, numera även för varandra, samtidigt som bägge har den normala osäkerheten kring om den andre verkligen är lika dedikerad som man själv. Och hur ska de gå vidare med relationen? Bra berättat!

Fallet växer snabbt med nya dåd och andra händelser som rör sig ända upp till regeringsnivå, till och med statsminister Elvira Kyhlberg själv inkluderas, och trycket på polisen blir massivt, inklusive flera personliga kopplingar till utredarna. Här finns hela tiden ett enormt driv fram emot den dramatiska upplösningen som inträffar efter fem dagar (det finns även en epilog ett par veckor senare).

Här finns flera oväntade och lyckliggörande referenser. Redan på försättsidan dyker lyrikern Rainer Maria Rilke upp. Han skrev både på tyska och franska, dog 1926 i Schweiz och texten på hans gravsten, liksom den del annat ur hans produktion, blir meningsbärande i berättelsen.

Via den femtiosjuåriga litteraturprofessorn Jörg Voss, som polisen konsulterar, dyker det också upp kopplingar till den mycket gamla berättelsen om Törnrosa, ursprungligen från en fransk trettonhundratalsroman. Liksom rosor på många andra sätt.

Det finns också en liten flirt med den franske filosofen Michel Foucaults maktteorier i form av en referens till Magnus Hörnqvist utveckling av detta tema i boken En annan Foucault från 2012. Dessa tankar kring vad makt egentligen är måste kunna vara en guldgruva att ösa ur för en spänningsförfattare, jag blir förtjust över kopplingen, men tycker inte att författaren riktigt utnyttjar potentialen. (Den som vill möta Foucault på ett riktigt underhållande skönlitterärt sätt måste läsa Språkets sjunde funktion av Laurent Binet från 2019.)

Det är klokt att ge karaktärer olika typer av epitet, de hjälper oss läsare att hålla koll på vem som är vem, att snabbare få grepp om de olika människor som befolkar texten. Men som allt bör de användas med måtta, Homeros stående epitet kan bli en smula tjatiga. Vi lär oss snabbt att David Ritter snusar, att han alltid bär med sig minst en dosa General White, men det upprepas kanske väl många gånger. Och när Dan Fredriksson för kanske tionde gången fipplar med gummibandet till sin manchesterfluga (märkligt plagg) eller rikspolischefen Bert ”Gandalf” Widholm ytterligare en gång fixar med sitt långa vita hår blir det en smula överdrivet.

I konventionerna inom spänningslitteratur ingår normalt att någon har gjort något ont och att författaren ska ge oss en läsvärd, spännande och dramatisk resa på vägen mot svaret på frågan om vem som är ansvarig, vem som är gärningsperson, gärna med en del överraskningar på vägen. Denna konvention lever Ivener upp till mycket väl. Gärna ska det också finnas med ett svar på frågan om varför gärningspersonen gjort det hen gjort, leverera någon sorts motivbild. Här blir det mer komplicerat, här finns nämligen två helt olika motivbilder. Att skriva om vad de innehåller skulle vara att spoila men så mycket kan sägas att jag tycker den ena är intressant, just det temat var faktiskt det bästa i Obscuritas från slutet av 2021, starten av David Lagercrantz nya serie. Men den andra motivbilden förblir rätt svårbegriplig, trots att det är den som utvecklas mer. Och varför inte utveckla intressanta brott mot konventionerna?

Generellt är jag rätt allergisk mot epiloger. Det finns intressanta undantag men ofta används de för att förklara saker för mig som läsare och jag tycker inte skönlitteratur ska ägnas åt förklaringar. Gestaltning som ger mig insikter gör mig mycket gladare, det är smart att lita på läsarna, vi tycker om att få utrymme för egna funderingar.

Det här är väldigt våldsamt med en hel del groteska inslag. Egentligen har jag inget problem med våld inom spänningslitteratur, men det måste ha någon rimlig funktion. Har skrivit om det tidigare, ska inte upprepa mig, men jag har slutat läsa Keplers böcker samtidigt som jag till exempel verkligen älskar Niklas Natt och Dags sjuttonhundratalstrilogi, något av det mest brutala som skrivits. Jag kan också gilla texter som rör sig mot splatter, alltså fullständigt absurt övervåld som går över gränsen till humor. Hur klarar sig Ivener i denna balansgång? Kanske en smula skakigt men hon har inte ramlat ner från linan än, jag kommer säkert att läsa någonting mer från henne.

Jag kanske är onödigt gnällig men det är i största välmening, om jag tyckt illa om denna text hade jag förmodligen inte skrivit något alls. Här finns mycket som är fantastiskt bra, hon är tveklöst en författartalang med fantasirikedom, ett underhållande driv och en stark språklig förmåga.

Författaren

Ramona Ivener är född 1978 och uppväxt på Gotland där hon fortfarande har stora delar av sin familj. Efter tid på andra platser, främst Stockholm, är hon nu bosatt i Visby och är därmed åter på sin älskade ö.

Hon har alltid skrivit texter av många olika slag och ända sedan hon var liten varit omgiven av böcker. Men hon valde till en början en akademisk karriär, doktorerade i historia, och har i många år som universitetslektor både undervisat och forskat vid Karlstads Universitet så Värmland är en tredje plats i hennes personliga geografi. Utöver historia har hon också undervisat i religionsvetenskap, på kulturvetarprogrammet och även i konstvetenskap.

I Karlstad fick hon kontakt med Värmlandsteatern där hon engagerade sig genom att skriva dramatik och även som regissör. Numera har hon lämnat både akademin och teatern för att arbeta som författare på heltid.

Hon debuterade som skönlitterär spänningsförfattare 2021 med Nattväkten, första delen i hennes serie om David Ritter. Efter uppföljaren Frostänglar 2022 finns nu tredje delen, Blodspoeten, ute.

Hon är också aktuell med boken Nemesis som kommer ut 8 mars och som är något helt annat, en sorts spinoff på Alex Storm-serien som skapades av Leffe Grimwalker, initialt tillsammans med Dan Buthler. Grimwalker och förläggaren Oskar Törnström utvecklar detta i en sorts Storm-franchise och först ut är Ramona Ivener i en bok som har Jessica Storm i centrum.

Anders Kapp, 2023-02-15

Bokfakta

• Titel: Blodspoeten.
• Författare: Ramona Ivener.
• Utgivningsdag: 2023-02-07.
• Förlag: Nona.
• Antal sidor: 332.

Länkar till mer information

• Läs vad andra skriver om boken.