Efter ett antal mycket framgångsrika och prisbelönta ungdomsböcker debuterade Ann-Helén Laestadius för vuxna med underbara Stöld 2021, en bok som jag tyckte väldigt mycket om. Jag var långt ifrån ensam; Stöld blev bland annat Årets Bok i Sverige, rättigheterna har sålts till tjugotvå länder och den ska lanseras som film nästa år. Så det var med stor förväntan jag läste nya Straff som kommer ut i dag. Tematiken känner vi igen, liksom några andra ägnar sig författaren åt att lyfta fram den samiska historien och inte minst hur illa den svenska makten behandlat den samiska minoriteten på olika sätt. Platsen känner vi också igen; stora delar av handlingen äger rum i några byar nordost om Kiruna, även i själva Kiruna (eller Giron som staden heter på samiska), platser där författaren har sina egna rötter. I övrigt är Straff en mycket annorlunda bok. Generellt sett imponeras jag av författare som efter en stor succé, som Stöld var, inte försöker upprepa framgången med en likartad uppföljare utan tar nya vägar i sitt författarskap. Och visst är det här en stark, viktig, imponerande och mycket läsvärd berättelse men ändå har jag en del invändningar.

Nedre Soppero (Vuolle Shoppar) är en viktig plats i författarens uppväxt, så även i den nya boken; en och en halv timme tar det att köra de dryga elva milen dit i nordostlig riktning från Kiruna och då befinner vi oss rätt nära både Finland och Norge i ett område där det finns tre modersmål: samiska (nordsamiska), meänkieli (variant av finska) och svenska. Berättelsens fem huvudpersoner är födda mellan 1943 och 1947 i Nedre Soppero eller byar i närheten och som barn är deras modersmål samiska; möjligen en smula meänkieli men ingen svenska alls.

Femton kilometer österut från Nedre Soppero ligger Lannavaara (Láttevárri) och vid den tid när vi först kommer in i handlingen (1950) finns här en ”nomadskola”. Vad är då det för någonting? Det är en statlig verksamhet med mycket gamla rötter som kan spåras ända tillbaka till ett brev från Gustav Vasa 1526. De har kallats för lappskolor, kåtaskolor, visteskolor, nomadskolor (under tiden för denna berättelse) och senare sameskolor. Deras målgrupp är samiska barn, särskilt samiska barn i renskötande familjer. Det är internatskolor där barnen bor under terminerna.

1950 börjar Else-Maj på skolan, hon är liten till växten, ingen kan tro att hon redan hunnit fylla sju år. Hon tvingades lämna sin familj i Övre Soppero (Badje Shoppar); för barn i renskötande samiska familjer var nomadskolan obligatorisk. Det första hon lär sig är att allt samiskt är förbjudet, den som ertappas med att prata samiska bestraffas hårt, det enda tillåtna språket är svenska, ett språk som hon inte förstår alls. Hon ska nu bo i en sovsal med andra flickor och de dröjer evigheter innan hon får åka hem till familjen under jullovet. Hon gråter mycket, får en del tröst av biträdet Anna, men alla, barn och personal, är livrädda för husmor Rita Olsson, som bevakar alla hårda regler med örnblick och alltid har nära till riset för fysiska bestraffningar.

Successivt kommer de andra huvudpersonerna till nomadskolan. Nilsa tillhör också de äldre, yngre är Anne-Risten och Marge och yngst är Jon-Ante som kommer till skolan 1954. Just de namnen får de inte behålla, direkt vid ankomst får de mer svenskklingande namn; Anne-Risten blir Ann-Kristin, Marge blir Margit och så vidare. Några av personerna känner varandra sedan tidigare, Anne-Risten och Jon-Ante är till exempel kusiner, andra gör det inte. Det är ett hårt liv på skolan, de är inte bara utsatta av husmor och annan personal, mobbningen är också utbredd med omfattande misshandel och ledare blir Nilsa som är stor, stark och har med sig en hel del våld från sin uppväxt. Värst utsatt blir Jon-Ante, både från husmor och Nilsa med hans gäng.

Utöver huvudpersonerna finns i berättelserna från skoltiden naturligtvis många andra. Trots att hon är så kort till växten är Else-Maj en tuff tjej men det gäller inte för hennes lillasyster Sara, jämnårig med Jon-Ante. Hon kämpar så hårt för att skydda sin älskade syster utan att lyckas. Samtidigt med Jon-Ante och Sara kommer Aslak också till skolan, lillebror till Nilsa, som försöker dra med brodern i sitt gäng men Aslak är motvillig, han är inte alls lika brutal som sin storebror.

De fem huvudpersonerna har egna kapitel och vi rör oss hela tiden mellan deras olika perspektiv. Parallellt med skildringar från skoltiden på tidigt femtiotal hoppar vi då och då trettio år framåt till 1985. Det visar sig att skolan ”lyckats” rätt väl; av de fem har tre mer eller mindre helt lämnat sina samiska rötter och bor i Kiruna.

Anne-Risten kallar sig Anne Nilsson i äktenskapet med Roger (gruvarbetare och senare lokförare) och i hemmet pratas bara svenska, precis som Roger bestämt. De har barnen Niklas och Cecilia och när dottern når yngre tonår har hon hunnit bli våldsamt antisamisk, ingen av hennes kompisar ska få veta något om hennes rötter. Anne-Risten har ständigt ont, smärtorna i själen yttrar sig i olika fysiska åkommor, hon betraktas som hypokondriker. Hamnar så småningom på jobb inom hemtjänsten.

Marge bor också i Kiruna och har aldrig haft något fungerande förhållande. Men hon längtar efter att bli mamma och adopterar sexåriga Estela från Columbia. Hon kämpar på med sin mammaroll och våndas över att hon kanske gör samma sak som gjordes mot henne när hon tar ifrån adoptivdottern hennes rötter och språk. Hon försörjer sig med jobb inom hemtjänsten och är bra på att ta hand om äldre.

Jon-Ante kallar sig Jonne som gruvarbetare i Kiruna. Han har heller aldrig haft något fungerande förhållande och lägger all sin fritid på en Lincoln Premiere från 1956 som nu är perfekt återställd i originalskick och redo för cruising tillsammans med andra raggare.

Else-Maj återvände efter skolan till Övre Soppero, gifte sig med Gustu, en bra man, och tillsammans har de barnen Per Duommá, Nils Johan och Ella. De lever ett samiskt liv med renskötseln i centrum. Hon har svårt med sina känslor och söker tröst i sin kristna tro.

Även Nilsa återvände efter skolan till ett samiskt liv och tillsammans med sin fru Sire har han sönerna Nils-Ola och Juvva, Särskilt äldste sonen Nils-Ola är så lik sin pappa, hård och tuff. Nilsas svaga lillebror Aslak visade sig bli byns mest framgångsrika renskötare men hans trauman ledde fram till alkoholism och annat elände.

Under bokens avslutande del som utspelar sig 1986, dyker plötsligt den åldrande Rita Olsson, deras en gång så förhatliga husmor, upp både i kyrkan och inom hemtjänsten.

Det är ramverket mot denna berättelse. Om skildringen av nomadskolan från tidigt femtiotal stämmer hyggligt överens med verkligheten vet jag naturligtvis inte men det känns mycket trovärdigt, författaren hämtar en hel del av underlaget från sin mammas erfarenheter från sin barndom i en sådan skola.

Den här boken skulle mycket väl ha kunnat låna in titeln J’Accuse…! från Émile Zolas skrift 1898. Det är en urstark anklagelseskrift som lyfter fram statlig barnmisshandel i ett rättvist och befogat ljus. Som dessutom, lika starkt, visar hur konsekvenserna av denna misshandel växer framåt i generationer. Vi behöver författare som lyfter fram samisk erfarenhet och det är många insikter som växer fram tack vare Ann-Helén Laestadius och andra, lärde mig också massor av Mats Jonssons Augustnominerade serieroman När vi var samer från 2021, det finns andra bra exempel. Det är viktiga och beundransvärda insatser. Men är Straff lika bra skönlitteratur som Stöld var?

En styrka som bägge böckerna delar är att författaren inte målar den samiska befolkningen i rosenrött, hon är inte rädd för att lyfta fram de olika problem som kan finnas inom denna grupp vilket höjer trovärdigheten rejält. Ytterligare en gemensam styrka är att hon blandar in en del samiska ord i texten vilket skapar närvaro. Vi som inte kan samiska förstår ändå av sammanhanget och har man problem finns en ordlista i slutet av boken.

En mer problematisk aspekt handlar om ondska. Den nya berättelsen innehåller två onda människor. Den ena är Nilsa, översittaren som plågar yngre elever på skolan och som även som vuxen har mycket våld inom sig. Men här finns förklaringar till varför han har blivit denna våldsamma person. Den riktigt stora skurken är husmor Rita Olsson, satan själv, ett sadistiskt monster, ren ondska, men det finns ingenting som hjälper oss att förstå varifrån denna ondska kommer. Dels blir det en smula platt, dels riskerar detta individuella svarta moln att överskugga det strukturella våldet, den politiska ondskan, som är mycket viktigare.

Form och innehåll

Under läsningen fastnade tankarna en hel del på relationerna mellan form och innehåll. Form&matter är en stor filosofisk fråga som engagerat många i flera tusen år. För den som vill få någon inblick i detta rekommenderas mycket varmt Sven-Eric Liedmans Stenarna i själen från 2006 men här funderade jag på en mycket enklare nivå.

Förra boken Stöld hade en rätt enkel form; vi hade en dominerande huvudperson, Elsa, som vi fick träffa 2008 när hon var nio år, 2018 när hon var nitton och 2019 när hon var tjugo. Elsa växer sig oerhört stark i läsarens tankar och hjärta under lång tid efter läsningen, och vi rör oss in i nutidens fortsatta problem i relationerna mellan det samiska och det majoritetssvenska.

Nya Straff har en mycket mer komplex form och som läsare fastnar jag för mycket i den jämfört med det viktiga tema som författaren vill lyfta fram. Vi har nu fem huvudpersoner: Else-Maj, Jon-Ante, Anne-Risten, Marge och Nilsa vilket inte känns oöverkomligt, fem personer borde jag som läsare kunna engagera mig i. Men det blir värre än så; eftersom vi rör oss i två historiska tidsperioder; den första halvan av 1950-talet, när de är barn, och 1985-86, när de är i fyrtioårsåldern, får vi tio olika roller. Dessutom har de fem barnen sina olika familjer vilka när de är vuxna kompletteras av nya familjer och andra relationer. Det blir väldigt många människor att hålla reda på.

Det är mer utstuderat än så. I de första två tredjedelarna av boken rör vi oss hela tiden fram och tillbaka mellan det tidiga femtiotalet och 1985 i lika delar. Den sista tredjedelen utspelar sig helt under 1986. Bland huvudpersonerna har vi tre flickor / kvinnor och två pojkar / män och könsmässigt fördelar sig deras utrymme i berättelsen på samma sätt: 60 / 40. De tre flickorna / kvinnorna får totalt sett samma utrymme, en femtedel av hela texten vardera, Else-Maj mer som barn och Anne-Risten och Marge mer som vuxna (kanske för att de så småningom blir kolleger?) När det gäller pojkarna / männen får det värsta offret, Jon-Ante, dubbelt så mycket utrymme som den värsta förövaren (bland huvudpersonerna), Nilsa: 27 respektive 13 procent. Man får intrycket av en mycket genomtänkt form som kan beundras i sin ambitiösa nivå men när jag ens kan börja tänka så är det faktiskt något som gått förlorat i denna bok som skönlitterärt verk. Formen tenderar att överskugga innehållet.

Det hindrar inte att detta är en välskriven och läsvärd text, det handlar om en av våra bästa författare, som förmedlar budskapet att statligt organiserad misshandel av barn, som förekommit i Sverige relativt nyligen, är något fullkomligt vedervärdigt, och som förmedlar insikter om hur konsekvenserna av denna misshandel kan ärvas framåt i generationerna. Det gör mig kolossalt imponerad av Straff som stridsskrift även om jag inte kan älska den som skönlitteratur på samma sätt som jag gjorde med Stöld.

Liksom när det gäller förra boken står Sara R. Acedo för ett fantastiskt omslag, hon är en av de bästa formgivare vi har.

Anders Kapp, 2023-01-23

Bokfakta

• Titel: Straff.
• Författare: Ann-Helén Laestadius.
• Utgivningsdag: 2023-01-23.
• Förlag: Romanus & Selling.
• Antal sidor: 419.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Ann-Helén Laestadius.
• Kapprakt om Stöld.
• Läs vad andra skriver om boken.