Jag har under den senaste tiden gjort en del insatser för att dämpa det dåliga samvetet inför högen av olästa böcker. Svåra beslut, vill inte han några eviga köer, allt hinner jag inte med så en del måste få gå vidare till andra läsare. Efter att ha låtit några hamna i kartongen för bortskänkes fastnade jag i en text redan från första sidan. Fallhöjd är Martin Falkmans femte roman men jag har inte läst någon av de tidigare så den uppfyller min ambition att prioritera för mig nya författare. Men framför allt är det en välskriven och fängslande text som med ett eget tonfall och med ett eget perspektiv ger sig på den grasserande epidemin av psykisk ohälsa, av vilsenhet i tillvaron, av brist på mening, vänner och tillhörighet. Temat är inte alls ovanligt men den här författaren låter oss inte drunkna i någon eländesocean utan arbetar med en absurd sorglustighet som håller läsarsinnena vakna så att de också kan reflektera över en mycket reell problematik. Han håller sig också långt ifrån banaliteterna i den patetiska självhjälpslitteraturens framkrystade recept på frågor som faktiskt inte innehåller några enkla svar. I stället får vi leva i huvudet på Julia som söker mening i en icke existerande tjugonde våning och skapar sina egna Mollganvänner av högst verkliga personer.
Julia Williamsson arbetar sedan fyra år på biståndsorganisationen A Better World som har sitt kontor vid Hornsbergs strand i Stockholm. Liksom sina kolleger, de flesta kvinnor, är hon engagerad i världens orättvisor och vill göra sin insats. Ett perfekt jobb för henne alltså? Ändå mår hon allt sämre och tycker riktigt illa om chefen, Ted Frändebom; hans ständiga kampanjmöten, hans fördelning av meningslösa arbetsuppgifter, hela hans hurtfriska attityd kring säljet, som om de vore vilket säljbolag som helst.
Det här går att översätta till mängder av verksamheter. Ett exempel: en skolas uppgift är per se meningsfull. Men när vi förvandlar elever till kunder och lärare till någon sorts servicepersonal försvinner det meningsfulla, verksamheten fungerar allt sämre, personalen mår allt sämre, sjukskrivningstalen ökar, de unga människorna får inte den start i livet som de borde ha rätt till. Samma sak finns i sektor efter sektor; det i grunden meningsfulla försvinner bakom en flodvåg av ytligt marknadsflum, meningslösa möten, powerpointillusioner, överbyggnadsbulimi, mätningshysteri som bara mäter fel saker, extrema dokumenteringstvång som stjäl all tid från det som egentligen ska göras, absurda policies och andra styrdokument som bara stjäl fokus från den meningsfulla kärnan. Resultatet: verksamheten levererar allt sämre och meningslösheten driver personalen in i ohälsa. Det här skriver inte författaren. Han gestaltar det. Hurra för honom!
Julia fungerar inte längre på jobbet, blir halvtidssjukskriven och efter ett möte med företagets HR-chef får hon kontakt med terapeuten Caroline, företaget lovar att betala för tio tillfällen.
Julia är trettioåtta år och bor ensam i en lägenhet i ett av många skivhus i Bredäng sydöst om centrum. Med betoning på ensam, har aldrig haft något längre förhållande, har alltid känt sig utanför, har få om ens några vänner. Via nätet händer det att hon träffar män men det blir bara tillfälligt sex, inget annat.
Hennes storebror Niklas är hennes motsats, så lyckad med allt han gör, det perfekta jobbet som läkare, den perfekta frun Leyla, de perfekta barnen Emilia och Leo, en perfekt dyr lägenhet i Hammarby Sjöstad och allt annat. Visst älskar hon dem på något sätt, inte minst syskonbarnen, men hon orkar sällan med allt det perfekta, undviker ofta att hälsa på dem. När hon och Niklas växte upp i Helsingborg hade de på något sätt var sin förälder; han stod nära deras pappa och hon var nära mamma Esther som hon verkligen saknar. Pappan dog i en arbetsplatsolycka när Julia var femton, men hon kan inte säga att hon egentligen saknar honom. Men för drygt sex år sedan dog mamma i en trafikolycka som drabbade Julia hårt. Hon var med, det var hon som körde bilen och trots att alla säger att hon inte hade kunnat förhindra olyckan är skuldkänslorna enorma, liksom saknaden. Ett trauma som hon inte kan ta sig ur.
Terapeuten Caroline har sin lokal på artonde våningen i ett nybyggt höghus alldeles i närheten av Julias jobb. Hon tycker om samtalen med Caroline men själva byggnaden får successivt en allt viktigare betydelse för Julia. Eller snarare en mycket speciell del av byggnaden. Huset har tre parallella hissar, men mittenhissen skiljer sig från de andra två. Huset verkar ha nitton våningar men mittenhissen har också en knapp för våning tjugo. Det händer ingenting när man trycker på den, men det finns ett nyckelhål bredvid knappen så kanske går den någonstans om man bara hade rätt nyckel? Mittenhissen har också ett annat väggmaterial som hon älskar. Hon känner sig trygg i hissen.
”I hissen existerar jag utan att bli bedömd. I hissen existerar jag utan att bli störd. Jag tittar på mitt armbandsur. Visarna snurrar runt, runt, runt i ett alldeles för högt tempo. Jag står kvar i hissen. Vågorna sköljer över mig.”
Julia tillbringar allt mer tid i denna hiss, även dagar när hon inte har någon tid bokad hos Caroline. Hon åker upp och ner i hissen många gånger, många dagar, den blir central för hennes liv. Successivt börjar hon känna igen människor som arbetar i huset, särskilt två personer, en man och en kvinna. Hon får reda på vad det heter, tar reda på var de bor och i hennes huvud växer de ut till de vänner hon inte har, hon rör sig mot nya katastrofer.
Det är mycket annat som händer i denna riktigt originella och välskrivna berättelse där vi får finnas inne i tankarna hos en människa som går sönder. Det är naturligtvis djupt tragiskt men författaren hanterar tragiken utan att falla ner i något sorgligt mörker. I stället använder han en absurd humor som ger oss läsare den nödvändiga distans som ger insikter, tankar, förståelse. Han går inte heller in i fällan som handlar om att försöka leverera enkla recept på svåra symptom med komplexa orsaker. Inte heller fastnar han i någon sorts deterministisk hopplöshet. Det är en imponerande balansgång och en riktig bra text som lyckliggör oss läsare.
Författaren
Martin Falkman är född 1976 och uppväxt i Helsinborg men numera bosatt i Älvsjö i Stockholm där han arbetar som kommunikatör. Han debuterade 2016 med den psykologiska thrillern Tunneln i slutet av ljuset. Nya boken fallhöjd Fallhöjd är hans femte roman.
Anders Kapp, 2023-01-15
Bokfakta
- Titel: Fallhöjd.
- Författare: Martin Fallkman.
- Utgivningsdag: 2022-10-25.
- Förlag: Louise Bäckelin.
- Antal sidor: 216.