I början av september kom Anneli Jordahl ut med sin Björnjägarens döttrar, en bok som skiljer sig rejält från hennes tidigare böcker. Jag läste den inte då men har gjort det nu sedan den nominerades till årets Augustpris. Det här är en parafras, alltså en nytolkning av ett tidigare litterärt verk, och förlagan hämtas från Aleksis Kivi, en av de första som skrev romaner på det finska språket, närmare bestämt hans Sju bröder (Seitsemän veljestä) från 1870. Den var hårt kritiserad i sin samtid men blev senare central i den finska litteraturhistorien, i Finland firas Kivi varje år den tionde oktober som den finska litteraturens dag. Det är alltså ett stort verk som författaren givit sig på att göra sin egen version av. Sju bröder som super, slåss, fiskar och jagar i dåtid förvandlas här till sju systrar som gör detsamma i nutid. Hur det går? På idéplanet fantastiskt men i genomförandet finns en del problem.

I öppningsscenen befinner vi oss på en marknad i en anonym stad i norra Finland. Ett av stånden skiljer sig från de andra: ”Det var lukten de bar med sig som stack ut och trängde sig på. En blandning av kåda, svett och otvättat kön.” Det är vårt första möte med några av systrarna och genom berättelsen får vi veta hur de hamnat här och en del om vad som händer senare.

I Aleksis Kivis verk kommer de vilda bröderna efter något decennium över till en mer normal tillvaro, boken tolkas oftast som en bild av finländarnas övergång från en tillvaro som rörliga jägare och fiskare till mer bofast jordbruksbefolkning. I Jordahls nutidsversion finns mer av konflikten centrum-periferi, stad och land, vilket är ett klokt val, det är en verklig, viktig och växande konflikt i många delar av världen.

Titelns björnjägare heter Heikki Leskinen och han är känd, ökänd och fruktad i hela regionen. Han bor med sin hustru Louhi en bra bit utanför staden. Mellan dem finns ingen kärlek, tvärt om, men ändå får de sju barn under åtta år, alla flickor. Heikki håller sig på alla tänkbara sätt borta från myndigheterna, isolerar sig och familjen. Det är faktiskt ingen otänkbar bild, det existerar till exempel en del extrema preppers som går väldigt långt för att hålla sig borta från civilisationen. Flickorna älskar sin far och hatar sin mor. Det går i princip aldrig i skolan, har inga kontakter med sjukvård eller andra institutioner; de som försöker ta kontakt med familjen skräms bort av den vildsinta Heikki.

Flickorna röker och super från unga år, de slåss och skriker, svär högljutt åt varandra, är smutsiga med trasiga kläder och tovigt rött hår, illaluktande och beter sig allmänt vedervärdigt. Många av textens bilder är fantastiska. Heikki är borta på jakt under långa perioder, ibland tar han med sig äldsta dottern. Louhi får slita ensam med den lilla bondgården, döttrarna försöker på alla sätt smita från sina sysslor och får brutala bestraffningar. När Heikki dödas av en björn uppstår ett våldsamt och varaktigt krig mellan mor och döttrar. När också hon dör bestämmer sig systrarna för att klara sig själva, de ger sig iväg till en jaktkoja i extrem glesbygd, femton mil i väglöst land från den lilla staden. Berättelsens kärna är relationerna mellan systrarna och hur de klarar av livet.

De sju systrarna är sinsemellan olika och är mellan tolv och tjugo år gamla när vi träffar dem. Det finns en hel del likheter med Sju bröder även om de var något äldre, arton till tjugofem.

Johanna är den förstfödda, den som lärde sig mest om jakten av pappan och självutnämnd chef över gruppen. (Juhani i Sju bröder.)

Tanja och Aune kommer därnäst i ålder. De är väldigt olika trots att de är tvillingar. Tanja är stor, stark och praktisk. Aune är mer av en drömmare, rätt besläktad med systrarnas älskade morbror, den välkände berättaren Veiko; hon kan många av hans berättelser utantill och skapar även nya.

Därefter kommer Simone, den enda troende, den enda som hade någon egentlig kontakt med deras mor, också hon troende. En rätt känslig tjej och, i relation till de andra, den enda som beter sig relativt normalt i sociala sammanhang. (Simeoni i förlagan.)

Tvillingarna Tiina och Laura är ännu mer olika än det andra tvillingparet. Trots att hon är yngre är Tiina störst och starkast i gruppen, också väldigt klumpig, samtidigt som Laura är mycket mindre, väldigt närsynt (något besök hos optikern är inte tänkbart i den här familjen). Laura har en konstnärlig läggning, gör både stora och mycket små skulpturer, och är den bästa konstruktören när det är dags att bygga någonting.

Elga är minstingen och ser helt annorlunda ut. Trots alla olikheter i övrigt är det lätt att se att de sex andra är släkt men det gäller inte Elga som är späd i kroppen men skarp i hjärnan. Hon lyckas få kontakt med en lärare som ger henne en del lektioner i sitt hem vilket resulterat i att Elga är den enda av systrarna som kan läsa och skriva. (Eero i förlagan.)

Johanna, Tanja och Tiina utgör den starka ledartrion, med Johanna i spetsen, och de svarar för merparten av jakten, särskilt deras framgångsrika björnjakt. De andra råkar ofta illa ut.

I tematiken finns en del drag av William Goldings Flugornas herre från 1954 och andra som ägnar sig åt dystopisk civilisationskritik gestaltad med hjälp av gemenskaper i ett litet och isolerat format, men det tar sig aldrig riktigt här.

Hon använder sig av en berättare som inte är någon av huvudkaraktärerna, de får inga egna berättarröster. Berättaren framträder som ett kvinnligt jag, främst i inledningen och avslutningen, men är i övrigt anonym. Det fungerar rätt bra men jag funderar ändå på om inte Nina Wähäs berättarteknik i den något besläktade Testamente, Augustnominerad 2019, där hon låter berättarrösten rotera mellan syskonen skulle ha kunnat bli ännu starkare.

”Epiloger har alltid stört mig, Dostojevskij borde ha låtit bli, slutorden slätar ut, lägger saker och ting tillrätta” skriver författaren och jag kan bara hålla med. Men ändå skriver hon just en epilog som kanske inte riktigt är Hollywoodsirap men inte så långt ifrån. Varför? Jag förstår det inte.

På senare år har appropriering diskuterats en hel del inom bokvärlden, alltså att man på olika sätt tar över andras erfarenheter och gör dem till sina egna. Jag tycker det mesta av den diskussionen är rent nonsens. Parafraser skulle man ju i sin definition kunna kalla för en sorts appropriering, men det är en stor och viktig genre; Anneli Jordahl har framstående författare som James Joyce, Eyvind Johnson, Steve Sem-Sandberg, Eva-Marie Liffner och många andra föregångare som skrivit fantastiska och självständiga texter baserade på tidigare litterära verk. Oftare i diskussionen handlar det om att författare skulle behöva ha personliga erfarenheter av det de skriver om; för att skriva om samer måste man själv vara same är ett exempel. Även det är som princip nonsens, men däremot finns en reell problematik: om man ska skriva om en värld som ligger långt ifrån ens egen krävs en hel del research om texten ska kunna kännas trovärdig.

Jag känner inte Anneli Jordahl alls men gissar att hennes egen värld är väsensskild från den värld hon beskriver i den här texten vilket också framgår. Visst kan man kalla en bil med ratt för fyrhjuling, den har faktiskt fyra hjul, men det fordon man avser med fyrhjuling, som systrarna liksom många andra har i glesbygd, har inte ratt utan styre; ”Johanna trummade på ratten” fungerar inte. Det finns mycket sådant som känns osäkert när det gäller glesbygdslivet, jakten, fisket. Det som ändå stör mest är språket; det känns som om författaren tillkämpat försöker skriva fram ett grovt och mustigt språk som inte alls är hennes eget, och där det ändå hela tiden kommer ord och formuleringar som är främmande för karaktärerna.

Jag tror att nästan alla som skriver har en del ord som mer eller mindre omedvetet dyker upp väldigt mycket oftare än möjliga synonymer. Här reagerar jag över hur ”jämte” dyker upp så ofta, inte i betydelsen av någon som kommer från Jämtland, som författaren själv gör, utan i betydelsen av någon som står bredvid någon annan.

Idén att transponera den hypermaskulina Sju bröder från dåtid till sju systrar i nutid är fullkomligt lysande. Det finns också mycket som är starkt i själva berättelsen. Men det finns så pass många problem i genomförandet att jag har svårt att förstå bokens nominering till årets Augustpris.

Författaren

Anneli Jordahl är född 1960 i Östersund och verksam som författare och litteraturkritiker, numera bosatt i Sigtuna. Under nittiotalet arbetade hon som kulturjournalist på Dagens Nyheter, Expressen. Sveriges Radio P1 och SVT. Idag skriver hon litteraturkritik i Aftonbladet, Sydsvenskan och Ord & Bild. Hon debuterade som författare 1999 och hennes Klass – är du fin nog? från 2003 kan beskrivas som ett genombrott, en bok som kommit ut i flera upplagor. 2009 debuterade hon skönlitterärt med en roman om Ellen Key, Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Björnjägarens döttrar är hennes femte roman och elfte bok. Hon har fått många priser för sina böcker.

Anders Kapp, 2022-11-16

Bokfakta

• Titel: Björnjägarens döttrar.
• Författare: Anneli Jordahl.
• Utgivningsdag: 2022-09-02.
• Förlag: Norstedts.
• Antal sidor: 334.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Augustpriset.
• Läs vad andra skrivit om boken.