Med Än porlar mörka vatten har Susanne Fellbrink hunnit fram till femte delen i sin serie om Cilla Fallander (den finns i handeln från 8 november). Det inträffar inte alltför ofta för mig, prioriterar gärna nya författare, men det är intressant att följa utvecklingen av ett författarskap över flera böcker. Det kan gå olika vägar men här finns en progression på flera plan. Förståelsen för den självbiografiskt färgade huvudpersonen djupnar, skildringen blir mer naken om man så vill, vilket visar på ett starkare självförtroende och ett större mod. Detsamma gäller en skarpare skildring av den nöjesbransch som både Cilla och författaren har omfattande erfarenheter av, med dess goda och onda sidor. Det gäller även utvecklingen av hantverket där författaren blir tryggare i konstruktionen, inser vad som är hennes starkaste sidor. Utöver själva fallet och huvudpersonens utveckling bygger hon in ett tredje element som berörande tema. I förra boken var det ett triumvirat av tre mycket olika kvinnor, Milly, Julia och Alva. I den nya finns i stället två olika sjukdomstillstånd: narcissistiska mytomaner (möjligen ibland kallade psykopater) är extremt otrevliga att stöta på i verkligheten men kan vara tacksamma karaktärer i fiktionen, och ALS (amyotrofisk lateralskleros) är en riktigt hemsk sjukdom på helt andra sätt. Bägge blir trovärdigt levande i den här texten och bidrar starkt till läsintresset.

Liksom i tidigare böcker börjar berättelsen med en dramatisk prolog där Cilla drabbats av sin värsta och återkommande mardröm; hon är instängd i en bil och ovanför henne ”porlar mörka vatten”. Därefter börjar själva historien ett år tidigare.

De tidigare delarna har haft var sin tydlig och känd plats i Sundsvall som geografiskt nav för berättelsen (lätt modifierade). I den förra boken var det festlokalen Plan Tre vid Storgatan i centrala Sundsvall (i verkligheten hette den Våningen som Susanne Fellbrink drev 2006-2011). I den nya boken är vi kvar på Plan Tre men det är några år senare, det är dags för avslutning, Cilla orkar inte längre, trots allt slit går det inte att få någon lönsamhet, inte minst hyreskostnaderna är alldeles för höga så i januari bestämmer hon sig för att inte förlänga avtalet; i mitten av juni är det slut på verksamheten och sedan har hon två veckor på sig att röja innan nycklarna ska lämnas över vid halvårsskiftet.

Det blir en hektisk sista vår med många bokade event som blir krävande för Cilla och hennes medarbetare, framgångar och problem varvas och hela tiden finns en oro inför framtiden; vad ska hon göra när dessa intensiva år är över?

Men kanske ska det ändå fixa sig. Efter ett lyckat arrangemang tidigt under våren kommer en okänd person och gratulerar Cilla, hon är så imponerad av hela eventet. Det är Hannele Andersson och de träffas igen för att prata om ett eventuellt samarbete: ”Jag jobbar nämligen både med tv-produktioner och en del stora event utomlands, och jag tror att vi skulle kunna uträtta underverk tillsammans.” De träffas under våren, blir vänner och planerar flera intressanta projekt som de skulle kunna genomföra tillsammans.

I en bihandling flyttar vi några mil norrut till Härnösand där vi får träffa Jakob som kom till staden för något år sedan men han och sambon Cornelia har redan hunnit rota sig. Han trivs riktigt bra med jobbet som informatör, gillar kollegerna där några redan blivit vänner; han och Kalle planerar att genomföra en gemensam trettioårsfest till hösten och han och Cornelia väntar snart sitt första barn. När vi först möter honom sitter han och kollegerna och väntar, de ska snart få träffa sin nya chef på HR-avdelningen.

Så kommer hon ”en lång kvinna, kanske i trettiofem-fyrtioårsåldern och med knallgrön kostym, – Äntligen är jag här, säger hon högt och tydligt och slår teatraliskt ut med händerna. Som jag har längtat efter att få träffa er alla. Jag heter Olivia Berg och det är jag som är er nya HR-chef, och nu ska jag se till att vi får ordentlig fart på den här skutan.”

Efter en tid tycker Jakob att det verkar som om den nya chefen stöter på honom, det blir allt mer obehagligt. Både i verklighet och fiktion handlar sexuellt ofredande nästa uteslutande om män som beter sig illa mot kvinnor och att vända på perspektivet blir intressant. Vi får följa denna bihandling under året med många anmärkningsvärda scener.

Meja är en av Cillas bästa vänner och även en artist som ofta medverkar på olika event på Plan Tre. Bland annat är hon med och uppträder på vårens mest prestigefyllda evenemang. Cilla har fått uppdraget att ansvara för välkomstfesten inför deltävlingen i Melodifestivalen i Sundsvall. Välkomstfesten genomförs torsdag 27 februari och bland gästerna finns många kända artister och potentater i Nöjessverige så det är ett viktigt uppdrag. Det är Mona från produktionsbolaget som varit Cillas uppdragivare och hela processen har varit hemsk, Mona har kommit med det ena konstiga kravet efter det andra och hela tiden ändrat förutsättningarna.

Trots allt går kvällen fantastiskt bra och Cilla får massor av beröm, men hon märker att det är något fel med Meja, funderar på om hon kan vara onykter men det skulle vara mycket olikt henne. Under våren blir Meja allt sämre och i juni får hon sin hemska diagnos, hon har ALS. Av eftertexten framgår att två av författarens vänner drabbats av denna sjukdom vilket förklarar hur hon med så stor närhet och trovärdighet kan skildra förloppet som får en viktig roll i berättelsen.

Ett par dagar efter Mellofesten får Cilla reda på att Mona är död, hon har tydligen drunknat i badkaret på sitt hotellrum.

Under sommaren och hösten drabbas Cilla av många svårförklarliga händelser; uppdrag försvinner oväntat, vänner drar sig undan och till och med hennes stabila äktenskap med Henke hamnar i kris. Hela hennes liv förvandlas till en stor härva av lögner och svek. På sommaren spelar hon in en ny skiva som ingen verkar vilja spela eller lyssna på. Hon funderar över sitt liv ”Hon har aldrig varit rädd för att misslyckas. Hon är tvärtom i stället rädd för att lyckas.” Det känns både insiktsfullt och välformulerat för att beskriva människan Cilla (och författaren).

Hårdkokt är inte denna författares hemmaplan men spännande blir det allt eftersom nya pusselbitar avslöjas under hösten och vintern på vägen mot en riktigt dramatisk upplösning i början av februari, till och med inkluderande en biljakt. Alla läsare är bara att gratulera; det här är Susanne Fellbrinks bästa bok hittills. På tisdag är det releasefest och då finns den nya boken ute i handeln.

(Om det är någon som vill läsa mer om narcissistisk mytomani i verkligheten kan jag rekommendera Christina Herrströms självbiografiska Ödeläggaren.)

Anders Kapp, 2022-11-01

Bokfakta

• Titel: Än porlar mörka vatten.
• Författare: Susanne Fellbrink.
• Utgivningsdag: 2022-11-08.
• Förlag: Bokfabriken.
• Antal sidor: 381.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Susanne Fellbrink inklusive länkar till andra texter och samtal med författaren.
• Läs vad andra skriver om boken.