Rubriken ger ett riktigt bra citat! Bokstavligt korrekt i den tid det skrivs och på olika sätt är en enda sanning alltid något farligt.

Vem som skriver det? Det är Erasmus av Rotterdam, en fantastisk personlighet som under sin tid på 1500-talet ensam svarade för en femtedel av alla böcker som producerades!

Som jag skrev här för ett tag sedan är jag rätt sur på Augustprisets skönlitterära klass i år; inte minst för att givna vinnarkandidater inte ens nominerades. Brukar inte läsa de andra klasserna, men nu har jag avslutat ”Gutenberggalaxens Nova” av Nina Burton och kunnat glädjas åt en verkligt värdig vinnare. (Har i och för sig inte läst konkurrenterna, men kan i alla fall konstatera att det här är en fantastisk bok.)

Erasmus av Rotterdam är sinnebilden för en humanistisk renässansmänniska. Begreppet renässansen använder vi för att beskriva en speciell tidsperiod, 14- och 1500-talet ungefär (definitionerna varierar) och kan beskrivas som ett steg ur Medeltiden på väg mot Upplysningen. Ordet kommer från franskans renaissance, återfödelse eller pånyttfödelse, och det som återföds är antikens kulturarv. I den meningen kan man tala om fler renaissancer än just renässansen. Det finns mycket ur Antiken som ger återkommande inspiration.

Det Erasmus främst inspireras av är samtalet i vid mening. Ideal som handlar om att allt kan diskuteras, alla frågor är öppna, allt kan omprövas och det är i det fredliga mötet mellan olika perspektiv i en intellektuell diskussion som nya tankar och kunskaper kan födas. Utan att det finns någon ambition att komma fram till en enda Sanning.

Det är ideal som står i skarp kontrast till hans samtid som på många sätt är statisk, dogmatisk, rigid och där det mycket handlar om vad som är den stora sanningen, absolut inte om att låta olika tankar mötas.

Det är också en tid som präglas av konflikterna mellan den tidigare allenarådande katolska kyrkan, papismen, och den begynnande reformationen med Luther och olika framväxande grenar av protestantismen. Det är religionskrig inom kristendomen som skördar miljoner offer. Små krig där varje samhälle ska välja en av sidorna och fördriva den andra sidan, men också större krig. Erasmus vägrar välja sida vilket är något oerhört i denna tid, något som inte accepteras. Bägge sidor vill ha honom; han betraktas som Luthers vapendragare (de har en hel del kontakt) samtidigt som en av tidens påvar erbjuder honom en kardinalspost (det högsta som finns i katolska kyrkan efter påven själv). Erasmus vägrar, han vill vara fri.

Han är även geografiskt mycket rörlig och ser inte någon speciell plats som sitt hem. Många olika hov vill ha honom som ”sin”, erbjuder honom positioner och försörjning. Men Erasmus vägrar, trots tidvis stora ekonomiska problem, han vill vara fri.

Och hela tiden skriver han intensivt. Både egna texter och mängder med översättningar, mycket från antiken. Han svarar också för en nyöversättning av bibeln där han går tillbaka till de äldsta kända källorna på grekiska, som få kan läsa, och översätter till latinet som alla bildade i Europa vid denna tid kan läsa. Han låter trycka den grekiska och latinska texten parallellt just för att det ska vara öppet för andra att kontrollera hans tolkningar. Erasmus nyöversättning blir mycket inflytelserik och är den källa man använder för flera olika översättningar av bibeln till olika folkspråk.

På samma sätt som han är gränslös i geografin och i tanken är han också gränslös i olika fack. Det är också en egenskap hos renässansmänniskan, hämtat från Antiken, där en människa inte behöver vara inlåst i ett speciellt fack. Erasmus skriver om religion, filosofi, etik, medicin, naturvetenskap och mycket annat. Han använder också mycket humor i böcker som ironiserar över många företeelser i samtiden, inte minst dogmatiska kyrkliga företeelser.

Han skriver också osannolika mängder med brev, han har ett stort kontaktnät över hela Europa, både med tidens mest välkända personer och med rätt okända människor. Han blir därmed en megakändis och många söker hela tiden upp honom för att få träffa honom, prata med honom.

Från Aristoteles och framåt har mängder med tänkare lyft fram den fria samtalet som det som skapar våra samhällen. Michael Oakshott beskriver aktiviteter för att söka kunskap eller förståelse för mänsklig aktivitet som ett samtal, en konversation, där alla, inte bara “vetenskapens röst” ska få komma till tals på arenan. Det är en konversation som inte syftar till att komma fram till en sanning eller att etablera en slutsats. Det är ett intellektuellt samtal som rör sig mellan olika teorier. Idén om att teoriers roll är att lösa frågor en gång för alla är ett fundamentalt misstag. Ny teori ska bidra till detta samtal, en bra konversation innehåller inga krav på att komma fram till en enda slutsats. Den upphör helt enkelt och tas upp igen när tillfälle erbjuds.

I allt från biologi till samhälle är monokulturer av ondo, det är något farligt. Själva idén om en enda Sanning är farlig. Det mångkulturella, olikheterna, de olika perspektiven är något gott som vi behöver försvara. Och det inkluderar samtalet, mötet, smältdegeln där de olika perspektiven kan mötas; inte vara inlåsta i kulturella, ideologiska, filosofiska, etniska eller andra enklaver.

Denna idé återkommer ständigt men det är svårt att finna någon som så konsekvent levt och stridit för denna öppenhet och frihet i tanken som Erasmus. Det har mycket att säga i vår tid.

Tack Nina Burton som på ett fantastisk sätt givit oss denna berättelse om Erasmus! Läs hennes ”Gutenberggalaxens Nova”!

Anders Kapp, 2016-12-13

Bokfakta

• Nina Burton
• Gutenberggalaxens nova : en essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution : samt om Albrecht Dührer, Hans Holbein d.y., Paracelsus, Martin Luther, Thomas More, Michel de Montaigne, diverse pedagoger, anatomer, encyklopeder, påvar och rebeller / Nina Burton.
• Albert Bonniers förlag, 2016
• Svenska 350 sidor