Även om jag gärna prioriterar läsning av författare jag inte mött tidigare så finns det några som jag inte riktigt kan låta bli och en av dem är definitivt Anders Roslund som idag kommer ut med 100 procent, ytterligare en bok med de återkommande huvudpersonerna Ewert Grens och Piet Hoffman. ”Tunnelbanespåret låg sked med genomfartsleden för bilister och tillsammans skar de ett djupt snitt genom samhället, en mur som ingen rest men som stod i vägen för alla.” Det är en del av det första stycket på sidan åttio, ett stycke som räcker för att förklara Roslunds storhet, ett stycke som koncentrerat ger en klar bild av ett samhälle med växande klyftor, olika liv som saknar kontakt med varandra, en värld som går sönder. Många skriver om förorter, gängbrottslighet och narkotikahelvetet men få kan göra det som Roslund, få har hans kombination av sakkunskap, socialt patos och litterär förmåga. Den fråga vi trogna läsare först ställer oss är naturligtvis hur det gick med Ewert, i förra bokens avslutning försökte han ta livet av sig, sköt sig själv i huvudet.

Berättelsen inleds med en kort prolog där någon tömmer en man på blod. Det tar tid. Med en stor spruta sugs blodet successivt ut från venerna innanför nyckelbenen. Mannen lever fortfarande, hjärtat måste pumpa runt blodet för att tömningen ska vara möjlig. Men till slut lever han inte längre.

I den senaste bokens avslutande del rasade kriminalkommissarie Ewert Grens samman efter den totala katastrofen, han vill inte leva längre, stänger dörren till det rum i polishuset där han tillbringat så många timmar i veckan under så många år; han tar upp sitt vapen och skjuter sig själv i huvudet.

I den nya bokens upptakt visar det sig att han mirakulöst ändå överlevt, ett öga är borta och ansiktet är deformerat, men han lever. Sjukvården lyckas laga hans kropp men inte hans själ, när han skickas hem från sjukhuset till sin stora ödsliga våning på Sveavägen går han sönder igen, hamnar inom den slutna psykiatrin. Hans närmaste kollega Mariana Hermansson och hans vän Piet Hoffman kommer regelbundet på besök utan att få kontakt med honom.

Månaderna går, han flyttas till Maltesholmsgården, en sorts långvård för psykiskt sjuka och sakta vaknar han till liv igen, börjar registrera, reagera, delta. Han får en vän, i rummet mitt emot honom finns Michél Richardsson, en ung man som gått in och ut på olika institutioner efter en usel uppväxt i Råby med gravt missbrukande föräldrar. De pratar mer och mer med varandra om allt i livet, de kommer varandra nära.

Mariana och Piet fortsätter att komma på besök och nu kan de prata med honom. Även Piets trettonårige son Hugo kommer, han har alltid haft en nära relation till Ewert, betraktar honom som sin bonusmorfar. Ewert ber också sin chef Erik Wilson komma på besök, han vill veta när och hur han kan komma tillbaka till jobbet som kriminalkommissarie, något annat liv kan han inte tänka sig. Wilson kan inte se några möjligheter alls till det, Ewert är sextiosex och med tanke på vad som hänt är det dags för honom att gå i pension. Men Ewert ger sig inte så lätt.

Michél får regelbundet besök av sin närmaste barndomsvän Jon Hansen, de var grannar som barn, hade lika usla hemförhållanden, de betraktar varandra som bröder. Men där Michél fastnat i psykiska problem och blivit institutionaliserad har Jon lyckats ta sig vidare och arbetar nu som lokalpolis i det område där de växte upp.

När Ewert blir utskriven är det Mariana, Piet och Hugo som hämtar honom och kör honom in till centrala Stockholm men när de öppnar dörren till våningen på Sveavägen inser de nivån på Ewerts totala sammanbrott. Allt är totalt sönderslaget, det finns bara glasskärvor på golvet. De vänder. I en tidigare bok fick familjen Hoffman flytta in hos Ewert efter ett bombdåd och nu är det han som får flytta till deras hus i Enskede. Hans tycker mycket om hela familjen, Piet, hans fru Zofia, deras söner Hugo och Rasmus samt lilla Luiza; han går upp tidigt varje morgon och gör i ordning en fin frukost för alla innan de ska iväg åt olika håll. Sedan har han oändligt tråkigt.

Efter en kampanj lyckas han få ett beslut av Erik Wilson om att han ändå ska få en provperiod; under sju dygn får han göra ett försök med att återgå till jobbet. Han ska få hjälpa Mariana Hermansson med hennes fall men nu gäller ombytta roller, nu är det hon som är chef. Hon arbetar med fallet från prologen. De har hittat ett viktigt spår, DNA från en liten blodsdroppe, och fått en träff; inte på en person men på ett annat mord två år tidigare, det måste vara samma gärningsperson, det är 100 procent säkert. Möjligen finns det ännu fler och tydliga samband av olika slag mellan morden. Ewert är upprörd när han säger till Mariana ”Vad du påstår är alltså att vi plötsligt befinner oss i något slags … ja, kriminalroman om seriemördare? Du vet att jag inte håller på med sådant, aldrig har gjort – av den enkla anledningen att det inte finns några svenska seriemördare, aldrig har funnits.”

Dagarna går, jakten intensifieras. Piet Hoffman lever numera ett helt hederligt liv, han har lovat sig själv och sin familj att aldrig återgå till kriminalitet eller livsfarlig infiltration som var hans tidigare liv. Men nu ber Ewert honom ändå om hjälp, en hjälp som innebär att gå utanför lagen, och när delar av fallet drabbar Piet personligen går han mycket längre än det var tänkt. Det blir farligt och Ewert kommer inte att kunna skydda sin vän om han skulle åka fast.

Jag känner Anders Roslund rätt väl, inte personligen även om vi träffats några gånger, utan hans bokstäver, tror jag läst alla hans böcker, och kan rätt tidigt gissa mig till ungefär vart vi är på väg i den här berättelsen. Det spelar mig ingen roll, min läsning drivs inte av ett mål, svaret på gåtan, utan av själva resan och den erbjuder fantastisk läsning med många överraskningar när det gäller hur vi tar oss till upplösningen. Bland mycket annat som vi bjuds på finns en skarp kritik mot NFC, Nationellt forensiskt centrum, som är intressant och som tycks väl underbyggd.

Ända sedan Piet Hoffman introducerades som seriens andra huvudperson 2009 har tidsreferenser varit viktiga. Just den boken heter Tre sekunder och efter det har vi fått Tre minuter, Tre timmar, Jamåhonleva (tre dagar), Sovsågott (tre år) och Litapåmig (trettio år). Undantaget är Två soldater från 2012. Jag hade en idé om hur man skulle kunna ta det utmanande språnget vidare till trehundra år när jag skrev om den förra boken men Roslund har valt att släppa den tråden. Däremot spelar tid fortfarande en viktig roll i handlingen på olika sätt, inte minst som medel för att hålla uppe tempot i berättelsen. Här till exempel nedräkningen av de sju dygn som Ewert fått som försöksperiod.

Det finns något som oroar en smula: liksom sin kollega på genrens svenska kungatron, Arne Dahl, rör sig Roslund en aning i Kepplersk riktning mot överdramatisering, mot det absurt groteska, och jag hoppas på en försiktig kursändring i kommande böcker från dessa giganter.

Men jag kan garantera till hundra procent att detta är spänningsläsning på högsta nivå!

Anders Kapp, 2022-10-10

Bokfakta

• Titel: 100 procent.
• Författare: Anders Roslund.
• Utgivningsdag: 2022-10-10.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 391.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Anders Roslund (inklusive länkar till texter om andra böcker och en del annat).
• Läs vad andra skriver om boken.