För ett par dagar sedan kom Steve Sem-Sandbergs nya bok Oceanen ut. Han är en av samtidens absolut bästa svenska författare så självklart ville jag läsa den direkt. Undertiteln är ”En berättelse om filosofen Jean-Jacques Rousseaus vistelse på Île Saint-Pierre i Biennesjön, republiken Bern, från den 9 september till den 24 oktober 1765.” Perfekt, a match made in heaven, en fantastisk författare som skriver om en filosof som sedan länge intresserar mig mycket, förväntningarna var skyhöga. Och visst finns här mycket att bli förtjust över. Som vanligt skriver författaren skönlitteratur från en hög kunskapsplattform, Rousseau och hans samtid är välresearchad vilket ger en stark verklighetsgrund för fiktionen. Som vanligt är språket en glädje, han hittar en säker stil som ger en tydlig närvaro i den aktuella tiden utan att krångla till det för mycket. Här finns också flera starka och sympatiska insikter att bära med sig och det är därmed en viktig bok, precis som många av hans tidigare. Men ändå kan jag inte se Oceanen som en av författarens bättre texter, sannolikt eftersom jag är mer intresserad av Rousseaus politiska filosofi än jag är av hans penis.

Hösten 1765 är Rousseau drygt femtio och tvingas än en gång fly från kyrkligt influerade makthavare som ogillar hans skrifter. Den här gången hamnar han på den lilla ön Île Saint-Pierre som ligger i Biennesjön väster om Bern i dagens Schweiz, då självständiga Republiken Bern. Han blir kvar där under fyrtiofem dagar, innan han tvingas fly igen, och det är under dessa dagar som denna berättelse utspelar sig. Han ägnar sig nästan uteslutande åt botanik, håller på med en ambitiös inventering av öns flora, men samtidigt finns här många återblickar kring det som hänt tidigare i hans liv samt mängder av kopplingar till tidens händelser och många verkliga personer.

Författaren arbetar ofta med ett omfattande research om olika ämnen men i stället för att redovisa resultaten i någon sorts sakprosa använder han verkliga förhållanden som bas för skönlitteratur, fiktion, precis som nu med Oceanen. Det är en metod eller en form som jag generellt tycker väldigt mycket om, i sina bästa stunder kan den ge mycket djupare insikter hos läsaren än vad sakprosan förmår. Det allra bästa jag läst av Sem-Sandberg tror jag är Stormen och W. som är delvis annorlunda; i stället för fiktion baserad på verklighet är det fiktion baserad på fiktion, alltså parafraser. Stormen är en parafras på Shakespeares pjäs med samma namn från tidigt sextonhundratal och W. en parafras på Georg Büchners pjäs Woyzeck (som i sin tur visserligen har en verklighetsbakgrund). Jag hoppas på fler parafraser i detta författarskap men den nya boken är inte en sådan.

Oceanen är däremot på sätt och vis en vidareutveckling av en tematik från Stormen (som också finns i andra av Sem-Sandbergs böcker). Shakespeares pjäs handlar en hel del om konflikten mellan natur eller naturtillstånd på den ena sidan och kultur eller civilisation, alltså en av människan skapad ordning på den andra sidan. Ungefär fyrtio år efter Shakespeares Stormen kom Leviathan av Thomas Hobbes som beskriver naturtillståndet som en fasansfull värld, ett allas krig mot alla, något som tvingar fram en nödvändig civilisation med lagar och överordnad makt som skyddar människorna från varandra. Leviatan är ett mäktigt havsmonster som Hobbes hämtar från Gamla Testamentet som namn för denna makt. Ungefär vid samma tid skriver René Descartes om ungefär samma sak, men utifrån andra perspektiv, om nödvändigheten av mänsklig överordning, civilisation. 1690 kommer John Locke med sin Two Treatises on Government som också utvecklar den civiliserade ordningen med lagar och legitim maktutövning som något nödvändigt, ett centralt verk för Upplysningen och framväxten av en liberal demokrati så småningom. Det här är verk som Rousseau naturligtvis känner till väl, de dyker också upp i Sem-Sandbergs text som ”de tunga volymerna” som finns i de kistor han släpar med sig under alla påtvingade resor (flera av verken är faktiskt inte tunga alls).

Jean-Jacques Rousseau argumenterar för motsatsen i flera olika verk men kanske särskilt i Du contrat social från 1762, tre år innan händelserna i Sem-Sandbergs nya bok. För Rousseau är naturtillståndet en idyll och den organiserade civilisationen något i grunden ont, men kanske ändå ibland nödvändigt. Han befinner sig alltså i en radikal opposition till den i samtidens filosofi förhärskande liberala Upplysningen och det är historiskt intressant. Den konflikten förekommer i periferin i Sem-Sandbergs text men mycket större utrymme ägnas åt de konflikter Rousseau har med olika varianter av kristendom, konflikter förpestar hans liv på många olika sätt. Det är visserligen helt sant, tiden präglades i hög grad av sådana konflikter, många av dem mycket våldsamma, men jag tycker ändå att den andra konflikten borde vara värd mer uppmärksamhet.

Redan innan läsningen funderade jag över titeln Oceanen. Jag visste ju att berättelsen utspelar sig i huvudsak under några månader under hösten 1765 då Rousseau befinner sig på en liten ö i en sjö, långt ifrån några hav eller oceaner. Tänkte först att det skulle kunna handla om Rousseaus frihetsbegrepp. I liberal filosofi handlar frihet mycket om den autonoma individen som ska kunna göra vad hen vill med så få inskränkningar som möjligt, men i den idétradition Rousseau tillhör existerar den autonoma individen helt enkelt inte, den konstruktionen som kommer att skrivas fram speciellt av Immanuel Kant är bara ett påhitt. Ända från Aristoteles, hela vägen till Rousseau och vidare till tysk romantik, till Hegel och vidare till dagens kommunitaristiska filosofer är människan med nödvändighet delaktig i någon sorts gemenskap. I stället för liberala frihet från handlar det här mer om frihet att tillhöra denna gemenskap. Någon gång har jag läst en text som illustrerar detta som frihetskänslan i att dyka in i en våg och föras med den in mot stranden. Kanske skulle titeln syfta på det?

Men nej, jag hade fel, i och för sig finns mycket kring tillhörighet och människans relation till naturen men titeln har inte med frihetsbegreppet att göra. Viktigare än omslagets ord är omslagets bild för att förstå vad som avses. Det är ett av den franska 1600-talskonstnären Nicolas Poussin sista verk, del av en årstidskvartett utförd 1660-1664 där detta är den fjärde delen, vintern. På franska heter detta mycket välkända verk för Le Deluge vilket kan översättas till översvämningen men som syftar på syndafloden. Poussin hämtar sin inspiration från Bibeln, Noaks ark skymtar till och med på bilden, men samma berättelse finns i många versioner, både tidigare och senare, från många olika platser, och den går ut på att människor som beter sig illa bestraffas genom att bli dränkta. De straffas av Gud eller av naturen själv. I Poussins målning ingår en orm som Sem-Samberg låter Rousseau se som en bild av havsmonstret Leviatan som stigit upp ur Oceanen ”på domens dag då jordens fördämningar brister och det vatten som Gud skilt åt för att låta människan bruka jorden, och leva av flodernas och havens skörd, på nytt ska översvämma hela världen.”

Det är historiskt korrekt att Rousseau påverkades mycket när han såg detta konstverk på Hôtel de Luxembourg i Paris men om jag förstått rätt ser han ormen främst som ormen/djävulen i Eden ”den frestande ande som fördärvade den första människan och som fortfarande gratulerar sig själv till den nya katastrof som han skapat” (min egen översättning).

Likartade bilder kring syndafloder använde sig Eva-Marie Liffner av i sin fantastiska Vem kan segla från 2019. Också den utspelar sig på 1700-talen men i stället för Rousseau har Fredric Henric af Chapman huvudrollen. I bägge fallen uppstår en stark, men outtalad, parallell till vår samtid där mänsklig dårskap skapat en klimatkris med hot om en ny syndaflod där naturen kommer att dränka oss. Här finns en stark civilisationskritik som ifrågasätter människans makt över världen, över naturen. ”Naturen har denna sällsamma förmåga att utplåna varje spår av närvaro utom sin egen.”

Det finns alltså mycket att glädja sig åt men läsglädjen falnar en del av det extrema intresset för Rousseaus penis. Dels handlar det en hel del om dess användning för sex, inte minst från yngre dagar då han blev en skicklig älskare åt äldre inflytelserika kvinnor, men också den mångåriga åtrån mellan honom och hans hushållerska / älskarinna Thérèse. Genom åren har de två fått flera barn som han direkt lämnat bort till barnhem vilken i denna tid är detsamma som en sannolik tidig död. Konflikten mellan detta faktum och bilden av Rousseau som förkämpe för en ny och progressiv syn på barnuppfostran från romanen Émile är ett tema som utvecklas starkt av Sem-Sandberg.

Men framför allt ägnas här enormt utrymme åt hans svåra åkomma med urinförträngning som handikappar honom med våldsamma smärtor när han inte kan kissa och som ibland leder till att han kissar vid olämpliga tillfällen. ”Urinstämman är total, varje utgång blockerad.” Jag förstår inte varför detta ämne tar upp så mycket utrymme i texten. Kanske är det hans egen syndaflod?

Författaren

Steve Sem-Sandberg är född 1958 och bosatt i Stockholm, utöver sitt författarskap också verksam som litteraturkritiker i Dagens Nyheter. Hans roman Theres från 1996 belönades med Aftonbladets litteraturpris. Han tilldelades 2009 De Nios stora pris ”för en avancerad romankonst, präglad av intellektuell kringsyn, historisk närvarokänsla och inkännande människoskildring”. Samma år tilldelades De fattiga i Lódz Augustpriset för årets skönlitterära bok och nominerades även till Nordiska rådets litteraturpris. Romanen har sedan dess blivit en stor internationell framgång med utgivning i fler än tjugofem länder, och kom i nyutgåva 2020. Också De utvalda från 2014 nominerades till Augustpriset och för den franska översättningen mottog han det prestigefyllda Prix Médicis étranger. Den engelska översättningen av romanen Stormen från 2016 fick strålande kritik när den utkom i Storbritannien. År 2019 kom romanen W. som hyllades av en enig kritikerkår, samt nominerades till Nordiska rådets litteraturpris, Augustpriset och Sveriges Radios romanpris. I oktober 2020 invaldes Steve Sem-Sandberg på stol 14 i Svenska akademien där han tog sitt inträde i april 2021.

Anders Kapp, 2022-09-11

Bokfakta

• Titel: Oceanen.
• Författare: Steve Sem-Sandberg.
• Utgivningsdag: 2022-09-09.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 255.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Jägarna i Armentières.
• Kapprakt om W.
• Kapprakt om Stormen.
• Kapprakt om De utvalda.
• Läs vad andra skriver om boken.