Efter den skönlitterära debuten 1984 har Inger Frimansson kommit ut med fler än fyrtio böcker, hon har fått en hel del priser, det första redan som tonåring då hon fick Lilla Nobelpriset 1963, och hon finns översatt till närmare tjugo andra språk. Hon är tveklöst en framgångsrik svensk författare men jag har läst rätt få av hennes böcker och vad värre är, aldrig varit riktigt entusiastisk. Desto gladare är jag efter läsningen av hennes nya Flyktdjur. I förlagstexten står det något om psykologisk thriller, en genre som hon är känd för sedan tidigare, och möjligen finns ett litet element av det men framför allt är det helt ”enkelt” en riktigt fin roman om ett kvinnoöde; vi får följa Etel Erlandsson genom livet och särskilt hennes unga år är fantastiskt läsning. Etel påminner en smula om Liv i Ane Riels underbara bok Kåda; båda är starka tjejer som hittar egna vägar genom en tillvaro som i en yttre betraktares ögon är allt annat än enkel. Det genrebrytande är också gemensamt; Ane Riel hade inte tänkt på sin text som en spänningsroman men ändå prisades den som både bäst i Danmark och bäst i Norden som just det, och jag gissar att Flyktdjur också hamnar på de hyllorna i bokhandel och bibliotek eftersom Frimanssons böcker oftast återfinns där. Oavsett var den kan återfinnas är den väl värd att letas fram och läsas.

I prologen är det december 2019, snart jul, Etel är femtiosex år gammal och på ytan ser det mesta bra ut. Hon är gift med Karl som hon träffade redan i tonåren och han är en mycket framgångsrik man, de har gott om pengar. De har dottern Amanda som hon fick efter många missfall men hon är tjugosju nu och bosatt i Paris. De har inte träffat henne på tre år, efter ett bråk ville hon inte ha något mer med föräldrarna att göra, men nu ska hon i alla fall komma hem till jul vilket gör Etel både glad och nervös. Hon tänker på sitt liv, sitt rätt tomma och ödsliga liv: ”Vem har jag förvandlats till? Jag, den starka och driftiga lilla tjejen på Erlandsgården. Hon med alla drömmar och planer.”

När Etel föds 1963 är hennes mamma Paulina inte mycket mer än ett barn själv. Hennes pappa Vincent försvinner nästan omgående, man tror att han emigrerade till USA men de har ingen kontakt alls med honom, Etel har inga minnen av honom. Det blev Vincents yngre bror Johan som fick ta över ansvaret för släktgården, han blir Paulinas man och Etels styvpappa. Etel får också halvsystern Pearl, Pärlan kallad, som har Downs syndrom vilket inte gör familjens liv lättare. Mamma Paulina mår inte bra, psykisk ohälsa är en populär och bred beteckning i samtiden men i praktiken betyder det att hon under långa perioder inte fungerar. Johan sliter hårt men det går inte så bra, familjeekonomin är skral, och Etel måste tidigt ta mycket mer ansvar än barn ska behöva göra. Ibland får de en del hjälp av Johans halvkusin Tim.

Det jag fastnar mest för är skildringen av relationen mellan Etel och Johan. Här finns en outtalad och väldigt kärv sorts kärlek som är så träffsäkert berättad. Johan är nog den minst curlande förälder som någonsin existerat; Etel får hjälpa till med allt och misslyckas hon är det bara att försöka igen, gör hon sig illa är det bara att bita ihop och kämpa på och hon lär sig massor som inga jämnåriga kan. På många sätt älskar hon det livet och kan länge inte tänka sig någon annan framtid än att ta över gården. Särskilt gäller det de gigantiska hästarna: vilda Caligula, ledaren Urz, kittliga Willem och vita Yann, shirehästar, världens största hästras, som Etel lärt sig handskas med redan som liten. Kärleken till hästarna delar Etel och Johan och det händer ofta att de rider ut tillsammans.

När vi först träffar Etel är hon elva år, det är en sen kväll och en granne larmar om att de fyra hästarna rymt. Det är inte första gången och Johan och Etel ger sig iväg med deras rostiga gamla pickup för att leta. De hittar hästarna vid en våtmark men när de ska samla dem faller Johan till marken, han har fått någon sorts anfall, det går inte att prata med honom. Etel når knappt ner till pedalerna men hon har ändå lärt sig köra bilen och ger sig iväg med den för att kalla på hjälp, ringa efter en ambulans. Det ordnar sig och Johan blir frisk igen.

Det är naturligtvis mycket som händer på vägen till prologens 2019, och en bit till, och som förklarar hur det kommer sig att Etel hamnat med Karl i den tjusiga villan i stället för att ta över Erlandsgården utanför Södertälje. Hela vägen är det en berörande läsning med ett starkt fokus på relationerna mellan alla de människor vi möter. Kommer ihåg att jag stört mig på några språkliga egenheter i tidigare böcker men här är det genomgående fantastiskt välskrivet. Relationsdramat räcker väldigt bra för mig och det spänningselement som ändå finns hade kanske inte ens behövts. Inte heller en kort liten epilog som är en aning för söt men på totalen är detta riktigt bra läsning! Etel kommer att finnas kvar hos mig ett bra tag.

Författaren

Inger Frimansson är född 1944 i Stockholm och växte upp främst i Jönköping där hon efter studentexamen inledde sin journalistkarriär som volontär på Jönköpingsposten. Hon tog senare journalistexamen i Göteborg och fortsatte med det yrket fram till 1997 då hon blev heltidsförfattare. Hon kom ut med en fackbok 1974 och debuterade skönlitterärt tio år senare. Hon har därefter kommit ut med fler än fyrtio böcker inom olika genrer, fått många priser och finns översatt till närmare tjugo andra språk. Sedan tjugo år är hon bosatt i Södertälje med sin man.

Anders Kapp, 2022-08-26

Bokfakta

• Titel: Flyktdjur.
• Författare: Inger Frimansson.
• Utgivningsdag: 2022-08-19.
• Förlag: Louise Bäckelin.
• Antal sidor: 362.

Länkar till mer information

• Kapprakt om trilogin God natt min älskade, Skuggan i vattnet och Fågelbarnet.
• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skriver om boken.