Jess och Tom träffas första gången på riktigt när de springer ihop, bokstavligen, utanför en indisk restaurang i Edinburgh 2 augusti 2015. De ska bägge framträda på en sorts talangjakt senare samma kväll, han med sitt band, hon som ståuppare. Något händer ännu senare, efter uppträdandena; det är som om stråkarna spelar, fullmånen lyser, kärleken spirar som den aldrig gjort förut, men ytterligare en stund senare på natten kommer åskan: det skiter sig på allvar. Tiden går. De träffas igen och historien upprepar sig men på ett helt annat sätt. Och igen. Och igen. Tills vi når slutet på berättelsen 29 augusti 2018, tillbaka i Edinburgh och den indiska restaurangen. Konceptet är alltså allt annat än nytt, vi har läst / hört / sett det förut, men det hindrar inte att Owen Nicholls har sitt alldeles eget sätt att berätta denna historia i Perfekt tajming så att vi som läsare både får skratta och gråta på vägen. Man kan kalla det feelgood. Man kan till och med kalla det självhjälp (en genre som jag normalt sett tycker riktigt illa om). Men det är att trivialisera en berättelse som bitvis må vara en smula corny men som samtidigt ger en riktigt bra läsning med insiktsfull klokskap. Åsa Brolins skickliga översättning bidrar till glädjen. Det finns bara en detalj som gör mig riktigt sur.
Tom Delaney lever helt och hållet för sin musik och den passionen kommer fullständigt från hans farfar, rätt kände Patrick Delaney som numera är död. Tom går ofta till kyrkogården för att prata med honom. Däremot har han aldrig haft någon nära relation till sina konservativa föräldrar, han upplever att de bara bryr sig om varandra, aldrig honom, och aldrig haft någon förståelse för hans intresse. Han är mycket musikalisk, skicklig på flera olika instrument, och tidigt startar han band med olika namn. Så småningom blir det The Friedmann Equation och bara historien bakom det bandnamnet är underbar. Men i inledningen av denna berättelse heter de Wider Then Pictures och det går så där, de har mest lokala spelningar, men musiken och vännerna i bandet betyder ändå allt för honom.
Han är den självklare ledaren på grund av sitt engagemang men långt ifrån någon klassisk ledartyp. Han är inte bandets frontfigur på scen, ofta osäker på sig själv, fastnar inte sällan i panikångest och har väldigt svårt med tjejer. Det sistnämnda skapar återkommande kommentarer från vännerna i bandet och för att slippa det skapar han en sorts Mollgan, flickvännen Sarah som bara är en fantasi, någon som vännerna naturligtvis aldrig får träffa.
Jess Henson har växt upp med sin mamma och sin bror Dom. Pappan Frank försvann tidigt och hans svek fyller henne fortfarande med ilska, gränsande till hat. Det fanns alldeles för mycket alkohol i hemmet, hennes mamma kämpar hårt för att få någon sorts ordning på sitt liv och trots en hel del problem på vägen har Jess en mycket kärleksfull relation till mamman. Hon har en enda riktigt nära vän, Julia; de delar lägenhet och tillsammans försöker de sig på en karriär som ståuppkomiker. De har en gemensam akt och det går så där, uppträder mest lokalt, men de blir allt bättre. Jess erfarenheter av killar är fylld av besvikelser och nu vill hon bara fokusera på sin karriär.
David Matthews arbetar för Topanga Talent som ska arrangera en festival i Edinburgh med nya talanger. Han söker tio akter, fyra musikband, fyra ståuppare och två spokenwordpoeter. På ömse håll får Toms band och Jess&Julia erbjudande om att vara med. Både Tom och Jess är, av olika skäl, skeptiska men hamnar ändå på scen den aktuella kvällen i Edinburgh. Julia blir sjuk så Jess får ta hand om deras akt själv. Vad som händer denna kväll har jag redan nämnt i inledningen. Karriärerna utvecklas på olika sätt, även internationellt, deras vägar möts då och då på olika platser i världen, i olika situationer och trots stark attraktion blir det inte så lyckat, tajmingen stämmer aldrig. På vägen möts vi av mängder av knivskarpa iakttagelser, många kul, många sorgliga, men hela tiden intressanta, intelligenta och träffande. Deras utveckling som människor är oavlåtligt fängslande. Författaren använder några gånger ”Sliding-doors-effekter”, alltså alternativa parallella scenarier vilket blir en snygg bonus. På vägen blir jag, som rätt ofta, orolig över hur berättelsen ska avslutas. Vet inte om författarens sätt att göra det är det optimala, men vet att jag verkligen uppskattar denna läsning.
Det enda som gör mig sur är tryckeriet ScandBook. Jag läser mycket och har en nära relation till skriven text vilket innebär att jag kan reagera starkt när texten bär sig illa åt. Normalt sett handlar det alltid om olika aspekter av innehållet men här om den rent fysiska formen. I mitt exemplar har något gått fel i tryckningen av vissa ark vilket resulterat i att några millimeter av texten saknas i högerkanten av många jämna sidor. Det kanske kan uppfattas som löjligt, men det struntar jag i, det gör ändå ont under läsningen.
Författaren
Owen Nicholls är en brittisk författare som bor i Norfolk med sin familj. Hans debutroman Kärlek utan manus gjorde stor succé och såldes till många länder. Perfekt tajming är hans andra roman men han har också skrivit en hel del manus för film och teater.
Anders Kapp, 2022-08-19
Bokfakta
- Titel: Perfekt tajming (Perfect Timing, översättning Åsa Brolin).
- Författare: Owen Nicholls.
- Utgivningsdag: 2022-08-17.
- Förlag: Louise Bäckelin.
- Antal sidor: 318.