Vera Bergström är tillbaka, denna vresiga, sorgsna, tuffa medelålders lokalredaktör i Åre som Sara Strömberg presenterade i hyllade debuten Sly från förra året återvänder nu i uppföljaren Skred, denna udda huvudperson som vi som läsare inte kan annat än älska. Strömbergs berättande är bland mycket annat en kärleksförklaring till glesbygdens människor som sliter för överlevnad i en samtid när alla resurser försvinner från dessa byar. Åre kommun är en perfekt plats för detta berättande med de extrema kontrasterna mellan Åre by, landets sannolikt mest exploaterade turismindustriella centrum, och de helt annorlunda levnadsbetingelserna i omgivande byar. I uppföljaren tar författaren i mer än i debuten, bland annat när det gäller dessa extrema kontraster. Titelns skred inträffar redan i inledningen. Grävskoporna fortsätter att gröpa ur berget för att ge plats åt exklusiva fritidshus och under en regnig sommar går ett stort jordskred som utöver all annan förstörelse avslöjar en död manskropp. Unge Jonte Andersson försökte kombinera familjens traditionella fårskötsel med en karriär som DJ och musiker i Åres nöjescentrum men han försvann för ett år sedan. I det mycket lokala får vi här också en berättelse om människans globala överutnyttjande av naturen, parallellt med den spännande historien om vad som egentligen hänt med Jonte. Än mer än i debuten excellerar författaren i ett starkt, brutalt och samtidigt lustfyllt landsbygdsspråk. Men här finns också en del orosmoln, en annan sorts risk än ett jordskred.

Vera Bergström sliter på med sitt liv och med sitt jobb. Hon är en orädd lokalredaktör som ställer makthavare till svars efter jordskredet och som engagerar sig i sökandet efter svar på vad som hänt Jonte. Hon lever ensam sedan länge, några barn blev det aldrig, men hon tänker en hel del på att hon skulle vilja ha en man. Barndomsvännen Thomas var kär i henne i ungdomen, men hon avvisade honom då. De umgås ändå en hel del men just nu är han sedan ett halvår i Sydamerika för att uppfylla drömmen om att dansa tango. Nu ska han snart återvända, men Vera hör rykten om att han träffat någon kvinna där som ska följa med honom tillbaka. Det smärtar rejält, hon har funderat en hel del på att de kanske skulle kunna bli ett par på riktigt ändå, men nu verkar det helt kört. Hon gör ett försök med Tinder men det går inte bra, vem skulle egentligen vilja ha henne?

Berättelsen rör sig mellan olika berättarperspektiv. Utöver Vera är det Stina som får mest av utrymmet, fortfarande ung sliter hon hårt som fårbonde tillsammans med sin man Martin. Fårfarmen har funnits i familjen i många generationer, men det blir allt svårare att få det att gå runt. Livet innehåller hårt arbete, många timmar i veckan, men små inkomster. Familjehistoriken är väsentlig för historien men den är komplex, även efter läsningen jag är inte riktigt säker på om jag förstått allting rätt, ett litet släktträd hade underlättat. Stina och Jonte hade alltid stått varandra nära, uppfattat varandra som syskon även om de inte var det i biologisk mening, så det var ett svårt slag för Stina när han försvann för ett år sedan. Jonte passade aldrig riktigt för livet som fårbonde; visst slet han och hjälpte till så gott han kunde, men samtidigt lockade nöjeslivet inne i Åre by och inte minst musiken. Han extraknäckte ofta som DJ inne i byn och skapade egen musik i sin studio.

Sent på natten då han försvann hade hon skjutsat honom från ett DJ-jobb på krogen en bit på vägen till en efterfest hemma hos Leif Tronde, en av de mest välkända människorna i byn. En gång i tiden stor slalomstjärna och numera stormrik affärsman, står bakom många av de nya exploateringsområdena i Åre och har ett av områdets mest lyxiga hus som ligger rätt isolerat; det går ingen bilväg dit så själv tar han ofta sin helikopter. Jonte kom aldrig fram till efterfesten och under året som gått har Stina lagt ner all ledig tid för att hitta honom, död eller levande, utan att berätta något för Martin som alltid haft väldigt svårt för Jonte. Så hittas Jontes armband i centrala Stockholm och sökandet på svar får ny energi.

En annan person med eget berättarperspektiv är Claes af Sandebergs vars pappa Dag är en av landets mest kända författare och vars fru Vicky varit en av landets mest kända dansbandssångerskor. Claes är mycket upptagen av att bli en ännu större kändis och är på väg att lyckas som framgångsrik morgonvärd i TV-soffan. Efter föräldrarnas skilsmässa fick mamma Katarina behålla ett mycket exklusivt fritidshus i Åre som Claes, Vicky och deras söner Oskar och Lukas ofta åker till på ledigheter. Claes är på väg att skilja sig från Vicky, är en vedervärdig person med sunkig kvinnosyn, sätter på alla kvinnor han kan, kund hos prostituerade och på jobbet stjäl han hela tiden cred från andra. Jag blir inte riktigt klok på denna karaktär, författaren tar i väldigt mycket i beskrivningarna av hans uselhet, på gränsen till en ren karikatyr, en hopplös figur att skratta åt, och det kan väl ändå inte riktigt vara meningen?

Det finns väldigt mycket att glädja sig åt under läsningen, särskilt språket vars mustighet växer sig allt starkare med många nya ord att lära sig; ”blindsillarna” som beteckning på måttligt begåvande poliser är bara ett litet exempel. Här finns också väldigt väl skildrat den solidaritet som kan finnas mellan alla dessa egensinniga landsbygdsmänniskor under en ofta brutalt kärv yta. Hakade upp mig på några detaljer; ”nattduksbordet” gör mig alltid irriterad och trodde verkligen jag skulle slippa den grasserande flertalet-sjukan hos den här författaren men hade fel. Det är naturligtvis bagateller, bland all storartad läsglädje, men känner något annat, en risk.

Många författare pratar om utmaningarna med uppföljaren, den andra boken. Ofta har man arbetat under lång tid med den första boken men nu finns förväntningar om att det ska gå betydligt snabbare. Inför debuten finns normalt inga förväntningar på textens kvalitet men om den gick bra, som det gick för Sly, finns nu förväntningar från omvärlden som det är lätt att internalisera: klarar jag verkligen av att skriva lika bra en gång till? Trycket kan kännas tungt, kan leda till skrivkramp för en del. Men framgångar kan också ge energi, tillförsikt, frihetskänsla: nu vet jag att jag kan, nu vågar jag ännu mer! Författare fungerar olika.

Trots totala olikheter i övrigt ser jag här en parallell till det danska författarparet Kim Faber och Janni Pedersen. Precis som Strömberg gjorde de en succédebut med Vinterland, bästa debut i Danmark 2019, på samma sätt som Strömberg blev debutantbäst i Sverige med Sly 2021. Uppeldade av framgången tog danskarna i rejält i uppföljaren Satans sommar, mycket på gott men också riskfyllt nära den gräns där de kunnat falla utanför det speciella universum de skapat för sin serie. Samma sak upplever jag i Skred där författaren tar i mer än i debuten, mest till glädje för oss läsare men också farligt nära ett stup. Det som hotar här är risken att hamna i buskis, bondkomik eller någon sorts modern pilsnerfilm. Vi är absolut inte där än, även om en del scener och karaktärer balanserar på denna avgrund, men fortsätter författaren i riktningen från ettan till tvåan så kommer vi att hamna där. Och det vill vi inte.

Trösterikt är den fortsatta jämförelsen med FaberPedersen vars trea nyligen kom ut på svenska med titeln Blodland (borde ha hetat Kvävande eller något liknande på svenska) där de skickligt justerat kursen en aning för att använda sina växande förmågor samtidigt som de undviker hotande slukhål och levererar något riktigt bra. Jag både tror och hoppas att Strömberg fixar något liknande till glädje för oss som älskar Vera Bergströms speciella värld i västra Jämtland.

Anders Kapp, 2022-08-15

Bokfakta

• Titel: Skred.
• Författare: Sara Strömberg.
• Utgivningsdag: 2022-08-10.
• Förlag: Modernista.
• Antal sidor: 363.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Sara Strömberg inklusive länkar till en recension av Sly, författarens hemsida och till filmat samtal med henne.
• Läs vad andra skriver om boken.