Seine-Saint-Denis är ett franskt departement och en förort till Paris där Olivier Norek arbetade som polis innan han, i princip direkt efter debuten 2013, övergick till att bli heltidsförfattare. Hans första bok, Code 93, gjorde omedelbar succé, och den handlar om just denna förort med den våldsamt kriminella värld som existerar där. Kanske är det den ökande svenska diskussionen om en hel del förorter, ”utsatta områden”, som gjort att Noreks böcker nu också översätts till svenska? Nyligen kom hans andra bok, Territoriet, ut i svensk översättning. Återkommande huvudperson är kommissarie Victor Coste vars enorma rättspatos och starka integritet gör honom jobbig, inte minst för cheferna, men samtidigt omtyckt och respekterad av sina medarbetare. Han är dessutom skicklig vilket gör honom svår att peta undan. Den här boken handlar just om titelns territorier, områden där något gäng kontrollerar narkotikahandeln. Tre bossar för sådana gäng dödas i snabb takt; någon ny försöker uppenbart etablera sig i stor skala. Det här är en riktigt bra berättelse, en mycket våldsam berättelse om kriminella gäng, korrupta politiker, en svår tillvaro även för poliserna. Men den fick mig också att fundera över den svåra konsten att översätta.
I förlagstexten står bland annat ”Olivier Norek slog igenom med deckaren Ytspänning” vilket inte är sant. Det må vara den första bok av honom som översattes till svenska men originalet Surface kom ut 2019 och då var Norek redan mycket väletablerad. Han slog igenom med trilogin om kommissarie Victor Coste som kom ut 2013-2016, fick många priser och sålde mycket stort, inte alls bara i Frankrike. Först nu översätts denna serie till svenska. Den första delen kom förra året med svenska titeln Kod 93, den andra är Territoriet och jag antar att den tredje delen också är på väg. Vet inte vad den svenska titeln kommer att bli, den heter Surtensions på franska och Breaking Point på engelska. Trilogin har i år utökats med en fjärde del, Dans les brumes de Capelans, så den är numera en kvartett.
Jag tänker inte gå in så mycket på handlingen annat än att jag verkligen fångades av texten. Han har ett speciellt sätt att berätta där utgångspunkten är realistisk, det här är någon som verkligen kan den värld han skildrar. Samtidigt skruvar han hårt på de realistiska komponenterna, dramatiserar rejält. Det är sant att kriminaliteten i denna typ av områden går ner i åldrarna, barn får kortare straff, men vi har aldrig tidigare träffat en så galet våldsam halvboss som tolvårige Bibz. Det är sant att det finns korruption, att pengar som avsätts för dessa områden går till något annat, men vi har nog aldrig träffat någon så totalt genomkorrupt person som borgmästare Andrea Vesperini. Uråldrige Jaques Landernes, en av få vita som inte lyckats ta sig bort från området, har en kokaingömma i lägenheten. Samma sak med allt annat. Jag tycker det fungerar mycket bra, här vimlar det av intressanta och udda karaktärer. men det är absolut inget för den som har problem med våld i böcker. Det jag har problem med är översättningen.
Även om jag genom åren läst många franska författare har jag inte läst så mycket fransk spänning, av de samtida är det bara Michel Bussi som jag följer. För länge sedan läste jag en del av nestorn Georges Simenon som under sin livstid kom ut med runt trehundra böcker varav sjuttiofem om kommissarie Maigret. Jag var då också bekant med en av de som översatte Simenon till svenska och det var också då som jag fick någon första liten inblick i översättandets komplexitet. Mycket senare har jag, långt från skönlitteraturen, läst en del språkfilosofi som bidragit till en del insikter. Utan att utveckla just det, det skulle bli väldigt långt, kan man konstatera att det inte finns någon enkel korrelation mellan språket, uttalade eller skrivna ord, och någon sorts given verklighet som språket skulle kunna beteckna. Språket är en verklighet i sig självt, det är en kulturbärare, en klassmarkör och mycket annat.
Inom samhällsvetenskap pratar man ofta om den som kallas för The traveling problem. Det kan till exempel handla om statistiska jämförelser mellan olika länder där man mäter olika fenomen som kan förefalla entydigt definierade men som ändå kan ha olika innebörder på olika platser. Vilket förenklat kan resultera i jämförelser mellan äpplen och päron. Något motsvarande finns absolut inom översättning.
Theodor Kallifatides är en av de främsta virtuoserna på det svenska språket utan att vara född i landet. Han skriver för det mesta på svenska och översätter själv sina böcker till modersmålet grekiska. För inte så länge sedan hörde jag honom prata om det och han kallar det ogärna för just översättning för det handlar om så mycket mer än en överföring av svenska ord till motsvarande grekiska ord. För att fungera väl i Grekland är det mycket som behöver anpassas när det gäller uttryckssätt, referenser och mycket annat. Mer än en översättning kanske man kan kalla det för en adaption, den grekiska versionen blir ett självständigt litterärt verk. Det här är naturligtvis svårare för den som inte svarat för originaltexten, den som ska ta hand om någon annans text.
Jag är inte särskilt bra på just franska men kan tillräckligt för att uppskatta en elegant formuleringskonst, i tal eller skrift, nästan vad det än gäller. Att till exempel lyssna på ett franskt och ett svenskt debattprogram är att befinna sig i två helt olika världar och skillnaderna är mycket större än det faktum att deltagarna talar franska i det ena programmet och svenska i det andra. En fransk deltagare kan för den franska publiken gå fram som intressant, spirituell och trovärdig. Vid en direktöversättning till svenska skulle hen i stället sannolikt framstå som överpretentiös, verklighetsfrämmande och rätt löjlig, knappast trovärdig. Det finns så mycket kulturellt betingat som mer än bara språket, i mycket snäv mening, handlar om uttryckssätt, referenser, sätt att tänka. Så vad göra? Det finns inget enkelt svar.
En av anledningarna till att läsa skönlitteratur är att få insikter om olika sorters människor, miljöer, situationer, kulturer och mycket annat. Vi vill också få del av de enskilda författarnas personliga uttryckssätt, oavsett vilket språk de skriver sina originaltexter på. Lösningen kan inte vara våldsam adaption. Att döpa om Leopold Bloom till Gustav Svensson, flytta honom från Dublins till Stockholms gator och skriva om Ulysses till någon sorts standardsvenska skulle naturligtvis vara ren idioti. En slutsats som däremot är självklar är vi bör hysa stor respekt för översättarkonsten, det är genuint svårt.
När det gäller den aktuella boken, Territoriet, blir karaktärernas språk, vare sig det gäller dialoger eller tankar, ofta styltigt, svenskan förmedlar inte trovärdighet och inte heller det liv, den energi, som jag gissar att originaltexten gör. (Till och med titeln går fel, det borde vara plural som i det franska originalet, det är krig om territorier det handlar om.) Det svenska förlaget har nu givit ut tre böcker av Olivier Norek och för dem anlitat tre olika översättare vilket knappast underlättar. Det måste vara en fördel när översättare kan lära känna sina författares sätt att skriva djupare, genom att få arbeta med flera böcker. Resultatet är i vilket fall som helst trist, jag tror att den här författaren är mycket bättre än han framstår som i denna svenska text.
Författaren
Olivier Norek föddes 1975 i Toulouse i södra Frankrike, i en familj med schlesiska rötter. Efter studentexamen arbetade han en tid som volontär med Läkare utan gränser, bland annat i Guyana och på krigshärjade Balkan. Efter några år som militär började han arbeta som polis 1997 och blev så småningom kapten vid polisen i Seine-Saint-Denis. 2013 debuterade han med Code 93, gjorde omedelbar succé och sedan dess arbetar han på heltid som författare. Han har kommit ut med sju romaner men också skrivit mycket annat.
Anders Kapp, 2022-08-02
Bokfakta
- Titel: Territoriet (Territoires 2014, översättning Sebastian Gröndahl 2022).
- Författare: Olivier Norek.
- Utgivningsdag: 2022-07-21.
- Förlag: Sekwa.
- Antal sidor: 349.