Finska Elina Backman gjorde succédebut 2020 med spänningsromanen När kungen dör (på svenska 2021) som fick en del priser, bland annat nominerades den till årets bästa översatta av Svenska Deckarakademin, såldes direkt till ett antal länder och är på väg att bli TV-serie. Jag läste den inte då men när jag såg att uppföljaren, När spåren försvinner, ska komma på svenska i september ville jag läsa den första delen. Det här är en riktigt bra berättelse, speciellt imponerad är jag av karaktärsbyggandet där de två huvudpersonerna, Saana Havas och Jan Leino, utvecklas till riktigt intressanta människor att följa. Trots en del problem är jag säker på att jag vill läsa fortsättningen, Elina Backman är riktigt bra!
Serien är döpt efter en av huvudpersonerna, Saana Havas (kallas Sara i förlagsinformationen?), en drygt trettioårig journalist som efter nedskärningar förlorat sitt jobb. Även i övrigt är livet motigt så hon bestämmer sig för att lämna Helsingfors för att tillbringa sommaren hos sin älskade moster Inkeri i Gustav Adolfs (Hartola på finska), en kommun som ligger i inlandet, drygt sjutton mil nordost om Helsingfors. Hon hör talas om ett gammalt trauma på platsen; 1 september 1989, trettio år tidigare, hade femtonåriga Helena Toivio hittats död i älven Tainionvirta och fallet hade aldrig klarats upp på allvar, polisens slutsatser var att det måste vara en olycka eller möjligen ett självmord. Saana är inte alls övertygad, börjar forska om det gamla fallet, funderar på att skriva en bok om det, intresserad av true-crime som hon är. Det är långtifrån alla som uppskattar hennes frågor …
Lars Sundin är en rik och framgångsrik reklambyråchef, åldrande men fortfarande snygg, ensamstående men har ofta betydligt yngre kvinnor på besök i sin lyxiga bostad på Sveaborg vid inloppet till Helsingfors. Mycket tidigt på morgonen 27 juni lämnar han sängen där unga praktikanten Jenny ligger kvar, går ut genom dörren för att aldrig återvända. Det var inte alls länge sedan jag var på denna kända sjöfästning och igenkänning är alltid kul. Kommer också ihåg Kungsporten, den främsta symbolen och ingången till fästningen. Just där rastar Aino sin hund Kramer senare samma morgon när de upptäcker en död kropp. Det visar sig vara Lars Sundin, dränkt på torra land och dessutom brännmärkt med någon konstig symbol.
Fallet går till berättelsens andra huvudperson, Jan Leino, en mycket framgångsrik kriminalkommissarie som gjort snabb karriär, fortfarande ung, lever för jobbet, en ganska sluten person som knappt har någon fritid. Liksom Saana äger han en hel del av berättarperspektivet. Vi får successivt lär känna honom och hans kolleger, främst Heidi Nurmi, också hon kommissarie och det är dessa två som finns i centrum av utredningen.
Om jag känner väl till Kungsporten på Sveaborg hade jag ingen aning alls om att det också fanns en Kungsport i Gustav Adolfs men där hittas ytterligare en kropp, dödad på samma sätt och intresset för fallet växer snabbt. Trycket från cheferna på Jan och hans utredningsgrupp om att snabbt hitta en lösning blir allt hårdare. Parallellt med detta tyngs Jan av situationen för mamma som ligger döende på ett hospice; han älskar henne verkligen och det är svårt att se henne tyna bort i sjukdomen. Ytterligare parallellt med detta tvingar gemensamma vänner Saana och Jan till en blind date, vännerna tycker att ingen av dem har något egentligt liv utöver jobbet så kanske kan de passa ihop? Det visar sig naturligtvis finnas kopplingar mellan deras utredningar.
Utöver rörelsen mellan kapitel där Saana, Jan och en del andra äger berättarperspektivet i berättelsens nutid finns det också kursiva historiska kapitel om vad som hände då, sommaren 1989. Även kursiva kapitel där den anonyme förövaren äger berättarrösten. Bägge vanliga berättartekniker men jag förstår inte varför man så ofta måste göra dem kursiva, det innebär bara störningar för ögonen.
På vägen kan jag känna att jag läst den här berättelsen förut trots att jag vet att det inte är så. Det är enkelt att förklara; alla komponenter som berättelsen är sammansatt av har alla som läst en del spänningslitteratur mött förut. Det är egentligen ingen stark kritik, originalitet är sällsynt, det handlar mer om hur komponenterna används och det görs väldigt skickligt här. Det är en stark berättelse som håller läsaren i ett fast grepp hela vägen fram till upplösningen. Det som ändå lever kvar mest efter läsningen är inte själva historien utan personerna; de centrala karaktärerna är verkligen komplexa, mångbottnade och intressanta, riktig levande människor, och jag vill gärna återse dem i kommande böcker, närmast När spåren försvinner, som kommer på svenska i mitten av september, och på finska kommer seriens tredje del ut redan i höst. Men jag hoppas att förlaget kostar på en ”svensk-svensk” korrekturläsning av översättningen för kommande delar.
Jag har en känsla av att denna text är mycket välskriven och önskar att jag kunde läsa den på originalspråket, men behärskar inte finska. Den svenska översättningen hackar ofta och jag funderade en hel del över varför. Exemplen är otaliga, men jag använder tre för att försöka hitta en förklaring.
I texten står det att ”de drack påsöl i utkanten av torget” och läsaren undrar naturligtvis vad påsöl är för något, finns det öl i någon sorts bag-in-box i Finland? Utan att kunna språket gissar jag att det finska ordet är pussikalja och att det i sammanhanget beskriver en kasse med öl (burkar eller flaskor), något som man kanske tar med sig till en fest och det är fullt begripligt på svenska. Men det är inte påsöl.
Ett frekvent ord är ”hjälpledare” och om man använder SAOL som rättesnöre kan man konstatera att ordet inte finns på svenska. Men det är att göra det för enkelt, svenskan har stora frihetsgrader när det gäller att skapa sammansatta ord och många kan vara fullkomligt rimliga utan att finns med i ordlistan. Jag kan bara komma på två tänkbara tolkningar av ordet: någon som leder någon typ av hjälpinsatser eller någon som assisterar en ledare. En sökning på ordet leder direkt till Finland och där som en beskrivning av en person på ett konfirmationsläger som assisterar ledaren, konfirmationsprästen, och det är exakt det som avses. Det är alltså en helt korrekt översättning, kanske är ordet omedelbart begriplig på finlandssvenska, det vet jag inte, men det är inte omedelbart begripligt för svensktalande i Sverige.
Ännu mer subtilt är det i texten ofta använda ordet ”förtroendeman”. Det finns på svenska och är då nästan alltid synonymt med någon som är förtroendevald inom politik, fackföreningar eller i andra organisationer. Men här används det mycket mer generellt som en beskrivning av någon person som man känner förtroende för.
Det handlar alltså inte om direkta översättningsfel utan mer om en okänslighet för den svenska som används idag i Sverige. Kanske är det så att översättaren, utöver sina kunskaper i finska, också talar finlandssvenska? Och att översättningen kanske fungerar utmärkt för alla som har just finlandssvenska som ett hemmaspråk? Det saknar jag kunskap om, det känns som en rimlig teori, men det jag vet är att läsningen för oss som använder svenska i Sverige innehåller många irriterande stötestenar som vi gärna skulle slippa.
Men det hindrar inte att jag kommer att läsa kommande delar, Elina Backman är riktigt, riktigt bra.
Författaren
Elina Backman arbetar med media och marknadsföring och bor med sin familj i Helsingfors. Hon debuterade 2020 med När kungen dör, som blev en sensation i Finland, har sålts till femton länder och en internationell TV-serie är på väg. Boken vann finska Storytel Awards i kategorin Spänning och nominerades när den gav ut på svenska till Årets bästa översatta kriminalroman. Uppföljaren När spåren försvinner kom på finska 2021 och i september på svenska. Den tredje delen, Innan det blir mörkt, kommer på finska i höst. Tillsammans med Heidi Holmavuo har hon också de senaste åren skrivit en serie om olösta verkliga mord i Finland.
Anders Kapp, 2022-07-16
Bokfakta
- Titel: När kungen dör (Kun kuningas kuolee, översättning Marjut Hökfelt).
- Författare: Elina Backman.
- Utgivningsdag: 2021-08-17.
- Förlag: Bokfabriken.
- Antal sidor: 493.
Länkar till mer information
- Författarens hemsida.
- Läs vad andra skriver om boken.
Den svenska översättningen var inte bra enligt min mening. Är själv finlandssvensk och jag upplevde språket som styltigt och emellanåt konstigt. Funderar om det kan vara flera översättare, för endel partier i boken var helt bra.
Tack för din kommentar! Där föll min teori, men vi är överens om att det svenska språket inte håller måttet vilket naturligtvis är tråkig.
Många hälsningar
Anders