Mikael Berglund har tidigare kommit med två romaner som fått fina recensioner men som jag inte läst. Är absolut inte ensam om det; trots alla lovord har han inte alls slagit igenom, bara nått rätt få läsare. Totalt har han under ett tiotal år skrivit lika många romaner och den som nu givits ut är faktiskt den första i raden, ursprungsversionen skrev han redan 2011 men den har arbetats om i flera omgångar innan den nu kommit ut som Ovanjorden. Titeln innehåller omedelbara konnotationer till en yta under vilken det finns något annat. ”Ovanjorden här är bara en tunn hud över sin underjord, som skinnet på en trumma, eller ytan på ett hav, varje steg ovanpå böljorna är en ynnest och en chansning.” Det är ett tunt skal vi lever på, både bokstavligt och metaforiskt, vem vet vilka faror som finns därunder, det är nog säkrast att inte försöka öppna några hål; vi är alla Bambi som i stället med rädsla söker fäste på den tunna glatta isen och den osäkerheten ger denna kärlekshistoria en ovanlig nerv, en omskakande känsla som driver läsningen intensivt framåt genom ett egensinnigt och i många delar helt underbart bokstavslandskap. Det är hög tid att denna mycket begåvande författare får fler läsare så läs Ovanjorden! Du kommer att bli glad över att få upptäcka ytterligare en stark författarröst från Västerbotten. (Han har även skrivit en del lyrik och rubriken till den här texten har jag lånat från en av hans dikter.)

I Ammarnäs har Oskar sommarjobb på förskolan, eller ”fröken Oskar” som han kallas, all personal, oavsett kön, är ”fröken”. Läsaren tänker omedelbart att detta är något nedsättande, något hånfullt, men det är bara ett av alla allt för snabba antaganden som läsaren gör under resan, att krossa våra förutfattande meningar är något som den här författaren ägnar sig åt med briljans. Oskar har nyligen gått färdigt gymnasiet i Lycksele där han också bor, är osäker på framtiden och trivs väldigt bra på sommarjobbet i Ammarnäs, är bra på det han gör, är omtyckt av barn, kolleger och föräldrar.

Särskilt har Oskar utvecklat en nära relation till pojken Jon-Erik, sladdis i en samisk renskötarfamilj som Oskar lärt känna en del. I inledningen av berättelsen är det sent på natten och de väntar på att resten av familjen ska komma hem från jobbet på sina skotrar. Slutligen kommer pojkens storasyster Eija som är mycket äldre, bara något år yngre än Oskar. ”Jag tycker mig se varje muskel i hennes ansikte bilda nya rynkor, spänna huden så den glänser över kindbenen, näsvingarna sakta röras, nästippen vippa, det korta vecket över snorrännan djupna och sträckas, de nariga läpparna krusas. En mygga trevar fram över hennes ögonfransar.” ”Sitter du här och blir kär i mig?”, säger hon. ”Handlöst” svarar han. Ytliga jargongskämt som egentligen är dess motsats. I fonden har författaren redan målat upp kontrasterna, de dramatiska skillnaderna mellan det samiska och det svenska, den hårda maskulina renskötarkultur där få kvinnor är välkomna, men där tuffa Eija tar plats, och något annat som Oskar står för; men vid scenkanten händer det något mellan dessa två unga människor.

Eija gör ett litet hål i sin ovanjord och berättar något som hon inte sagt till någon annan; hon är gravid: ”Det är någon som försöker bli till. Drar sig upp ur underjorden med småhänderna i ljungrötterna.” Medger att hon är rädd, något som inte går att uttala i hennes normala sammanhang.

Pappa till den som försöker bli till är Áilo. Han och Eija är det självklara paret, har känt varandra för evigt, har alla de kunskaper och all den styrka som krävs för att bli framgångsrika renskötare.

Áilo och Oskar är varandra totala motsatser, nu också potentiella rivaler, och läsaren förväntar sig (alltför snabbt) ett klassiskt triangeldrama med dessa två som fiender. Men så blir det aldrig, tvärs över den djupa ravinen av fullständiga skillnader behandlar de ömsesidigt varandra med vänlighet och respekt.

Oskar har i och för sig en del samiska rötter långt tillbaka i släkten men har inte den kulturen levande, förstår inte språket, kan bara enstaka samiska ord, känner sig ofta utanför.

Sommaren tar slut och Oskar åker hem till Lycksele (Likssjuo på samiska). Det är dags för lumpen och han lär sig mycket under den tuffa fjälljägarutbildningen. Under julpermissionen åker han på en ingivelse tillbaka till Ammarnäs (Gávt på samiska), har med sig en julklapp till Jon-Erik. ”Satan vad grov du har blivit” säger Eija när de träffas.

Så fortsätter berättelsen genom åren. Oskar läser upp sina gymnasiebetyg så att han kan komma in på lantbruksuniversitetet i Uppsala. Har ett förhållande med Marie under universitetsåren, ett förhållande som så småningom tar slut. Får så småningom jobb på länsstyrelsen i Västerbotten och är i väg på fältarbete med en miljöutredning i inlandet när han träffar Eija, Àilo och deras nu sjuåriga dotter Nájmie igen.

Om allt är självklart mellan Eija och Àilo är ingenting självklart mellan Eila och Oskar. ”Hon håller mig ifrån sig eller trycker mig hårt intill, tål inga smekningar. Jag förstår ingenting. Vi delar handfat men inte tandborste, säng med inte närhet, tillvaro men inte liv.” Och ändå! Att falla genom ovanjorden är skräckinjagande. Att falla genom ovanjorden är ofta nödvändigt och ibland underbart.

Jag vet inte hur många hundratusen kärleksromaner som skrivits genom alla år men det här är en av de vackraste jag läst, en anrättning bakad nästan helt utan socker alls men i stället inkännande, realism och komplexitet. Starka karaktärer som utvecklas och förändras över åren. Ett alldeles eget och förunderligt språk. Fjällmiljön som en av huvudkaraktärerna växer fram i all dess skönhet och all dess plåga med våldsamma väderskiften, mygghelvetet och allt annat. Fjällets kontraster som matchar relationernas kontraster. Huvudberättelsen sträcker sig över nästan två decennier och har på sätt och vis en episk tyngd även om den bara är drygt tvåhundra sidor. Det finns en kort biberättelse om något som hänt mycket tidigare. Jag kan förstå idén med den, där finns något riktigt lockande med denna tanke, men frågan är om den verkligen behövs, om inte berättelsen mått ännu bättre av att stryka den. Men det är den enda invändning jag har. Mikael Berglund är ytterligare en i raden av stora västerbottniska berättare. Det är dags för honom att slå igenom på riktigt nu. Läs Ovanjorden!

Författaren

Mikael Berglund är född 1977, växte upp i Ammarnäs, Lycksele och Skellefteå innan han som vuxen landat i Umeå. Han är utbildad socionom och har studerat film- och tv-produktion på konsthögskolan i Nykarleby. Han arbetar bland annat som grafisk formgivare och webbprogrammerare. Inte minst är han aktiv på Bokcafé Pilgatan i Umeå, ett kooperativ för kulturella möten som funnits i mer än tio år.

Men framför allt så skriver han. Mycket. Sedan 2010 har han skrivit ett tiotal romaner av helt olika slag (och mycket annat). Men få är utgivna, för det mesta säger förlagen nej.

Men så hände det. Han tredje roman blev den första som gavs ut, debuten 2015, Ett föremåls berättelse om obesvar, som nominerades till flera priser och fick fina recensioner på kultursidorna.

Så hände det igen. Smekmånader var den femte han skrev och den andra som kom ut (2017). Samma sak igen: nomineringar och lovord men få läsare, få som köpte böckerna.

Och nu är det alltså dags för den allra första romanen han skrev, Ovanjorden, som efter många omarbetningar nu blir hans tredje utgivna roman. Och kanske det riktiga genombrottet?!

Anders Kapp, 2022-06-17

Bokfakta

• Titel: Ovanjorden.
• Författare: Mikael Berglund.
• Utgivningsdag: 2022-05-04.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 211.

Länkar till mer information

• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skrivit om boken.