Dunning-Kruger-effekten fanns definitivt på läslistan när den kom ut i november men just då blev den utkonkurrerad av mycket annat och först nu har Andrés Stoopendaals nya text blivit läst. Det finns delar som jag är måttligt förtjust i men det överskuggas helt av en intelligent och ironisk humor som är sällsynt i samtidslitteraturen. Den är svår att klassificeras på något enkelt sätt men delvis påminner mina reaktioner om läsningen av Språkets sjunde funktion av franske Laurent Binet; bägge är texter som innehåller en våldsam drift med en överintellektualiserad postmodernism som förstenats i en smalt avgränsad konformitet, i vissa kretsar, samtidigt som texterna i sig också lever inom just denna avgränsning med otaliga referenser, drivor av fancyord, pompösa kursiveringar, mängder av verkliga personer/händelser och absurt överdrivna analyser av minsta vardagshändelse. Men än mer påminner mig läsningen om något som är betydligt äldre än så.
Huvudpersonen är namnlös, drygt trettio, har universitetsstudier bakom sig (utan examen), arbetar deltid som underordnad administratör på länsstyrelsens enhet för samhällsskydd och beredskap, är en beläst intellektuell, har givit ut ett par små diktsamlingar (som knappt någon läst) och försöker, med måttlig framgång, skriva på det som ska bli hans första roman (den text vi just läser). Han har kvar en egen lägenhet men bor för det mesta tillsammans med flickvännen Maria i hennes (betydligt finare) våning på Linnégatan i Göteborg.
Handlingen utspelar sig i huvudsak under några mycket varma sommarmånader 2018 och i stort sett äger huvudpersonen hela berättarperspektivet; det vi möter är hans tankar och drömmar samt hans samtal med Maria och andra personer. Undantaget är kapitel sex där den franske kultförfattaren Michael Houellebecq (har hittills misslyckats med att förstå hans storhet) är berättarjag. Just den delen av texten har huvudpersonen också skickat till gode vännen Johannes för att få hans synpunkter och kapitel sju ägnas åt deras diskussion på stamkrogen Plankan (Majorna), en kväll som blir mycket lång, mycket blöt och där huvudpersonen nästan lyckas supa bort Molly, Marias älskade, lilla vita pomeranian, som han har ansvar för under ett par veckor när flickvännen hälsar på sina Östermalmsföräldrar i Stockholm. (Houellebecq återvänder en sväng till något senare i texten.)
Innan han blivit alltför full säger han bland annat till Johannes ”I vilket fall som helst identifierar jag mig inte som en historieberättare, som en storyteller. Jag ser mig som dömd att vara en producent av just de osammanhängande brottstycken som Rudbeck talar om här!” (Refererar till en artikel av litteraturkritikern Carl Rudbeck.) Och det är ju en rätt korrekt beskrivning av Stoopendaals text men denna lösryckta och autofiktionella dagboksform är så långt från originalitet man kan komma, den är så mainstream i samtidslitteraturen att formen i sig blir trist på gränsen till ett sömnpiller. Metaskikt med författare som skriver om sina mödor med den text vi just läser är också det ett alldeles för vanligt grepp. Men det finns annat som bygger just denna boks stora läsvärdhet.
Någonstans i texten pratar han om ”puerilt sociologiska narrativ” men pueril är den här texten definitivt inte, däremot väldigt pubertal i en speciell mening som faktiskt gör den originell och dessutom rätt ålderdomlig, ger reminiscenser av ett närmast utdött släkte. Jag är nästan trettio år äldre än författaren, men även på min gymnasietid var detta släkte i stort sett redan borta. Däremot fanns de i min föräldrageneration (inte just mina föräldrar, de hade inte den klassbakgrund som var ett nästan nödvändigt rekvisit för den lilla andel av befolkningen som då tog en gymnasieexamen). Jag hade då stött på dem i litteraturen, men mötte dem i verkligheten för första gången hos de som skulle bli mina första svärföräldrar. Oavsett hur sent jag som artonåring körde hem deras då femtonåriga dotter i min gamla folkvagnsbubbla kom det alltid fram te på bordet och jag fick uppleva något för mig alldeles nytt: samtal på riktigt. Samtal som snabbt studsade mellan dagshändelser, filosofi, litteratur och mycket annat, intelligenta samtal som kombinerade belästhet, allvar och humor i ett konstant prövande av olika perspektiv. Genom dem lärde jag också känna en del av deras släktingar och vänner med en likartad bakgrund. Jag älskade det och dem, minst lika mycket som deras dotter.
Jag lärde mig också en del om deras gymnasietid. Bland annat var det då vanligt att studenterna producerade tidskrifter och jag läste en del av dem som de sparat. För den normala gymnasieeleven i dag skulle de vara helt obegripliga. Här finns en hel del tonåringar som lärt sig latin och grekiska för att kunna läsa klassiker på originalspråk samtidigt som de utan problem citerar och analyserar samtida poesi och likaså samtidigt som intelligenta analyser av världshändelser är något naturligt och vardagligt. Här finns en svårbegriplig kombination av två saker som jag känner igen i Stoopendaals text. Dels är det unga människor som uppenbarligen tar sig själva på stort allvar, en sorts överlägsen självgodhet som kan vara rätt prövande. Men detta balanseras av en intelligent och ironisk humor där de utan problem också kan driva grovt med sig själva och mycket annat; ingenting är heligt. Det senare kommer också fram i dåtidens studentspex som skrevs och spelades på gymnasier men ännu mer på universiteten. Det här är en förgången värld där Stoopendaals alter ego, huvudpersonen i Dunning-Kruger-effekten, sannolikt skulle ha känt sig mer hemma än under de heta sommarmånader i Göteborg 2018 då handlingen utspelar sig.
På det sättet är texten ålderdomligt pubertal, originell och mycket roande.
Formgivaren Sara Rapp Acedo fortsätter att imponera med smarta omslag.
Författaren
Andrés Stoopendaal är född 1981 och bor i Göteborg. Han har arbetat som kritiker och redaktör på bland annat Ord & Bild. Han debuterade med romanen Maskerad 2012 som också nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Hans senaste böcker, innan denna, var diktsamlingarna De federala distrikten 2014 och En borgerlig entropi 2016. Han driver även podden Stoopendaal & Sundfelt tillsammans med psykologen Oskar Sundfelt.
Anders Kapp, 2022-02-26
Bokfakta
- Titel: Dunning-Kruger-effekten.
- Författare: Andrés Stoopendaal.
- Utgivningsdag: 2021-11-16.
- Förlag: Norstedts.
- Antal sidor: 223.